Life - Lupple & Medi PRS

Hon gick efter honom och lade armarna om honom.
"Ska du springa till henne så får du bära mig. jag vet inte va hon bor."

Dorian log, tog upp henne i sin famn. "Jag anar vart hon bor." Flinade han och nickade mot slottet som skymtade längre fram. I alla fall delar av det.

Hon såg mot slottet och fnissade.
"Jo sant. Du har säkert rätt..."

Ethan hade sovit hela natten och vaknade nu. Han var mycket piggare och såg sig om.
"Älskade?"

Dorian flinade och började att långsamt springa med henne. Det gick antagligen fort för henne men långsamt för honom. När de väl var framme så släppte han varsamt ned henne och knackade på den stora porten.

Mistril hade vandrat runt i slottet, hela natten. Djupt försjunken i tankar när hon hörde att det knackade på dörren. Hon sprang dit och öppnade och såg Halo och Dorian. "Välkomna." Sa hon lugnt och hörde precis Ethan vakna. Försiktigt tog hon upp sin telefon och skickade ett sms till honom. //Ta det lugnt, jag tar emot gäster ♥ // skrev hon och skickade iväg.

Han tog upp mobilen och skickade svar tillbaka.
//Okej// skrev han och lade sig ner igen.

"Wow jag har aldrig sett ett slott förut." Sa hon och såg sig om.

Mistril skrattade lågt. "Ta en titt omkring. Bara du inte är i källaren." Sa hon ärligt och Dorian lyssnade intensivt och hörde något där nere som verkade...farligt. Han svalde hårt och steg in i slottet med Halos hand i sin. "Titta du älskade, jag ska tala med Mistril." Log han.

Hon nickade och började gå mot en korridor och såg på den vackra tavlan som var uppe och hon log mjukt.

"Hur mår Ethan?" Undrade Dorian och Mistril suckade. "Bra, Ori kom förbi och gav honom något. Så han är läkt. Men jag måste förändra honom. Änglarna anser det viktigt." Sa hon stilla och Dorian nickade sakta. "Du älskar honom?" Undrade Dorian och Mi nickade leendes. "Så mycket. Det är bara jobbigt att döda den man älskar, frysa honom i tiden." Viskade hon. Dorian nickade sakta, förstod hennes tankar. "Men vore det inte värre att se honom åldras, tillslut börja glömma ert liv?" Undrade han och Mi kände några tårar. "Jo." Viskade hon ärligt. De vandrade runt och diskuterade för och nackdelar med det hela och Mistril verkade finna tröst i det.

Halo hade gått vidare längre in och fann ett rum dör hon fann en soffa. Sjönk ner och slöt ögonen. Äntligen lite lugn och ro.

Ethan hade fångat upp en bok och låg nu och läste i sängen.

"Har du förändrat någon?" Undrade Mistril och Dorian nickade sakta. "En gång, han var döende. Så jag gjorde det för att han inte skulle försvinna." Sa han lugnt. "Men sen behövde jag försvinna istället, så han har varit utanför familjen." Förklarade han och Mi nickade sakta. "Jag beklagar." Log hon.