(PM) En mugglare på Hogwarts

nej det är du inte,jag har nyss blivt gråtfärdig

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej inte halsbandet!!!!!!!!!!! D8 Jag vet inte varför men det verkar jätteviktigt för Annie, och LEE KAN FAN INTE BARA KOMMA OCH KASTA DET I SJÖN! >X(


(inget illa menat till författaren, jag är bara så arg på Lee... )

hehe, måste bara hoppa in lite och försvara Lee...
Han menade inte att kasta halsbandet, han tänkte bara hota henne lite och ha lite roligt, tvillingarna hade berättat om hennes reaktioner. Men han gick lite för långt och sedan när hon tog några steg emot honom blev han förvånad och råkade tappa det. Men jag tycker också att Lee var en idiot... men han visste ju inte riktigt hur viktigt halsbandet var för Annie

Ja, du har rätt, jag överragerade xD Haha, tyckte om att de hade gett henne täckmanteln "siare"

tycker egentligen inte att du överreagerar, men var tvungen att försvara Lee lite ändå eftersom jag gillar honom i böckerna


Kapitel 62
-Dröm-
Det är mörkt. Jag står barfota på ett kallt stengolv. Benjamin står framför mig.
”Du borde ha gjort något! Du kunde ha tagit tillbaka det.” han är helt förkrossad. Det är jag med. Stilla tårar rinner nerför mina kinder. ”Varför hjälpte du dem inte bara? Du kunde till och med ha ljugit. De hade trott på dig och du hade fått tillbaka halsbandet.” han hade rätt. ”Men du var för stolt förstås.” då sa han det hemskaste av allt. ”Jag klandrar dig inte. Det var jag som sa åt dig att aldrig ge med dig.” jag tittar upp. Det är mörkt och han har vänt bort sitt ansikte.
”Det var inte ditt fel!” säger jag förskräckt. Hur kan han ens tänka tanken? Han ler svagt.
”Inte?” säger han, ”Är det inte mitt fel för allt som hänt dig då? Om jag bara stannat kvar!” säger han. Han verkar arg på sig själv.
”Det var inte heller ditt fel! Du var tvungen att lämna mig.” säger jag och tårarna strömmar nu nerför mina kinder.
”Ja, jag var väl det…” säger han. ”Men du har väl inte glömt varningen han gav? Jag kan inte skydda dig längre. Han kommer att komma. Och då är det inte bara dig han kommer vara ute efter.” jag nickar.
”Jag vet… Men Ben, jag klarar inte av det! Han är där ute någonstans och väntar på mig! Och tänk om mina vänner är där då! Jag behöver vägledning!” jag ser ner på mina bara fötter. ”Du vet alltid vad som ska göras!” säger jag och tittar upp på honom där hans ansikte var några sekunder sedan. Men han är borta. Och jag är ensam…

Jag vaknar med ett ryck. Drömmen försvinner snabbt och jag kan inte minnas vad den handlade om, förutom att jag inte gillade den. Mina skor och strumpor är borta och jag känner att jag fryser om fötterna. Men resten av mina kläder är på. Jag tittar på en klocka som hänger på väggen. Klockan är kvart i ett. Jag ser mig omkring och märker att en tunn solstråle tränger sig in genom gardinerna och lyser upp rummet. Har jag verkligen sovit tills ett på dagen? Jag försöker minnas vad som hände igår, men ångrar mig genast. Det är en händelse som jag helst vill glömma. Mitt halsband låg nu på botten av sjön. Jag skulle aldrig få tillbaka det. Nu kom tårarna som jag trängt tillbaka igår. Jag lutade bak mitt huvud och skrek så högt jag kunde,
”VILKET JÄVLA HELVETE DET HÄR ÄR!”. Sedan började jag gråta tyst på riktigt. Jag grät aldrig särskilt högt. Jag snörvlade då och då men för det mesta så andades jag inte ens. Åtminstone när jag var riktigt ledsen. Om jag bara var ledsen, då kunde jag gråta högt. Om jag var riktigt ledsen då grät jag tyst så att bara folk i samma rum och ofta knappt dem märkte att jag grät om de inte såg mitt rödgråtna ansikte. Det var det som hände nu. Sen om jag var så ledsen att jag inte visste vad jag skulle göra då var jag så högljudd jag bara kunde. Då skrek jag och hulkade. Jag snyftade och snörvlade. Men det var väldigt sällan det hade hänt. Faktiskt så hade det bara hänt en gång, så vitt jag kom ihåg… men nu så grät jag i alla fall tyst. Jag var riktigt ledsen och jag kände inte för att förklara för någon varför.
”Annie..?” sa en svag röst. Jag hoppade till. Jag hade inte märkt att någon hade kommit in. Det var Hermione. Jag suckade. ”Fred och George berättade vad som hade hänt… De ville att jag skulle se till att du var okej och så vill de säga förlåt.” vänta lite nu? Varför var de ledsna?
”Varför då!? Det var ju knappast deras fel! Det var Lee som slängde ner det!” sa jag ursinnigt.
”Han är också jätte ledsen, och det var faktiskt inte med flit som han gjorde det…” sa Hermione försiktigt. Men jag ignorerade henne.
”Han borde aldrig ha riskerat det.” sa jag ilsket.
”Jag håller med, men han visste ju inte vad det betydde för dig.” jag ruskade irriterat på huvudet. Tårarna rann fortfarande.
”Även om han inte visste det så är det ingen ursäkt, Hermione! Man kastar inte andras ägodelar i sjön!” jag var förbannad på Lee och jag tänkte inte släppa det här bara för att han sa att det inte var meningen.
”Jag säger det igen Annie, jag håller med dig. Men han är uppriktigt ledsen… Dessutom var det ju inte det enda du hade kvar som minne.” sa hon. Utan att tänka sa jag,
”Vad pratar du om! Det var det visst det! Det var allt jag hade kvar utav honom!”
”Honom?” sa hon förvirrat. ”Annie, jag pratar om dina örhängen. Du har ju dem kvar från mugglarvärlden.” jag tittade på henne.
”Just det…” sa jag och förbannade mig själv med att nästan avslöja hemligheten med halsbandet.
”Annie, det är något speciellt med det där halsbandet! Varför?” Jag skakade på huvudet.
”Det är inget.” sa jag.
”Annie jag tror verkligen du behöver prata om det!” sa hon.
”Men det är inget som jag vill prata om! Och jag tror inte ens jag behöver prata om det! Jag behöver glömma det!” Jag skrattade till mellan tårarna som fortfarande rann. ”Faktiskt så kanske Lee gjorde mig en tjänst! Nu kan jag äntligen glömma det förflutna!” sa jag. Tårarna rann fortfarande när jag kom på en ironisk sak. Och då bubblade skrattet upp på riktigt. Och när jag började skratta var det svårt att sluta. Trots att det inte fanns ett dugg roligt i det hela fortsatte jag att skratta i flera minuter.
”Annie vad är det?” sa Hermione förskräckt.
”Jag kom bara på, att halsbandet hade vingar! Men trots det så föll det! Vingarna kunde inte rädda det!” och så skrattade jag ännu mer. Det var ett galet skratt. Och jag kom på mig själv med att tänka att jag kanske behövde åka in på Sankt Mungos! Jag kanske höll på att bli tokig på riktigt. Hermione såg förskräckt ut och det gjorde förstås bara att jag skrattade ännu mera. Men det var fortfarande inte roligt. Det här skrattet var hemskt. Det var inte mitt eget. Det var falskt och galet. Men trots att jag tyckte att det var så falskt så kunde jag inte sluta. För någonting hade gått sönder inom mig. Någonting hade gått sönder inom mig samma sekund som mitt halsband nuddat vattnet.

Suuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuper duper bra!!!!!

BRA!

Fantastisk supermegafoxyawesomeBRA!!!!!!!!!!!!!!!!

BRAWSOME

Måste bara säga att det är något fel med min i tangent och ibland så funkar den inte, därför kan ibland bokstaven i saknas i vissa ord. Så de orden där i saknas och jag inte sett det så får ni ta och komma ihåg att det inte ens är slarv misstag, utan det är datorns fel.


Kapitel 63
”Annie, vakna. Du måste komma och äta någonting.” jag öppnade ögonen. Jag hade inte sovit till att börja med. Äta? Just det… Jag hade vaknat så sent igår så frukost hade jag inte hunnit med, inte lunchen heller. Middagen hade jag glömt, jag ville inte gå ner var den enda tanken som jag höll fast vid. Hermione trodde jag var galen, och hon hade väl nu berättat för Ron och Harry om hur jag hade reagerat när hon kom upp. Fred och George skulle försöka säga förlåt och antagligen Lee också. Men det skulle bara få mig att minnas och vilja börja gråta igen. Därför hade jag stannat uppe i flickornas sovsal. Och i förrgår hade jag nog inte ätit middag heller… Dessutom, idag hade jag nog missat frukost och lunch igen. Nu när jag kände efter så vrålade min mage efter mat och jag mådde nästan illa av hungern. Jo. Hon hade rätt. Jag måste nog gå ner och äta något.
”Okej.” sa jag. Jag reste mig upp, bytte om. (Jag hade fortfarande klädnaden som jag haft när Lee tappat halsbandet, och det var nästan två dagar sedan. Så den var ju inte precis fräsch.) När jag precis skulle gå ner med Hermione så såg jag att det låg ett brev på mitt nattduksbord. Jag tog upp det och läste det. När jag läst klart så log jag stort. Det var ett brev från Professor Dumbledore och han skrev att jag hädanefter fick gå på alla lektioner där jag kunde undvika att behöva använda magi. Jag berättade inte för Hermione direkt utan följde istället med henne ner till matsalen. Som jag trodde så hade jag redan missat lunchen och nu var det middag. Jag satte mig ner och trots att jag kände för att grabba tag i allt som fanns i min åsyn och stoppa in det i munnen med händerna så använde jag besticken. Jag tog en stor bit lax till att börja med. Sedan tog jag en stor portion köttbullar. Sedan en stor köttbit som jag fick en stark känsla att det var oxfilé. Många stirrade på mig, trots att jag åt fint med besticken som jag brukade så märktes det att jag inte ätit på ett tag. Antagligen för att jag just nu åt en portion som antagligen skulle räcka för fem fullvuxna män. Men jag ignorerade blickarna och fortsatte äta. Tillslut var jag ändå mätt och jag torkade av mig på en servett. Hermione, Ron och Harry satt bredvid mig och såg nästan äcklade ut. Kanske tänkte de på hur det skulle kännas att äta all den maten som jag nyss proppat i mig, för det kunde inte vara hur jag åt. Jag var inte ens kladdig! Dessutom tycker jag att de borde varit beredd på det här. Jag hade inte ätit någonting på nästan tre dagar och jag åt mycket även när det bara var en vanlig middag. När jag var klar så frågade jag Hermione vilken lektion de hade nu.
”Trolldryckskonst.” svarade hon.
”Bra, då följer jag med.”