(PM)Jag hatar din blotta existens

jättebra!

åh så bra

Jättebra

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
♥ ♥
♥ BRA!!!! ♥
♥ ♥
♥ ♥
♥ ♥
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Det här kapitlet blir väldigt, väldigt kort... Förlåt för det, men jag hinner inte skriva så mycket som jag skulle vilja T_T
Tack till alla som uppskattar det jag skriver! Jag har inte riktigt hunnit ta reda på vad alla heter och vågar därför inte skriva i komplimangtråden av rädsla för att glömma någon, men se det här som en komplimang till alla ni som läser och som kommenterar. Tack! Tack för all hjälp, allt stöd och allt som visar att ni faktiskt läser *översvallande*
-------------------------------------------------------------------------
Jean
”Är han död?”
”Vet inte, han ser död ut i alla fall.”
”Ja, men är han död?”
”Jag vet inte har jag ju sagt! Fråga honom om du så gärna vill veta!”
”Kan jag väl inte göra! Tänk om han svarar!”
”Vet du, jag tror att du ska vara mer orolig om han inte svarar…”
”Det har du nog rätt i… men kan inte du fråga? Jag vågar inte!”
”Ta den här då, peta på honom och om han ramlar och inte reser sig så är han död.”
”Men… jag vågar inte! … O-okej då!” Jean känner hur något vasst petar honom i sidan men bryr sig inte. Hans ögon är slutna och hans ansikte blekt, så visst, han kan tas för en död. Jean vill till och med tas för en död, för att vara död måste vara hundra gånger bättre än det han nu har blivit lämnad i.
Solen lyser in genom fönstret och ner på fönsterbrädan som Jean sitter på, och trots att solens strålar gör sitt bästa för att värma Jeans kropp känner han sig fortfarande kall och tom. Ett skal där innehållet grymt har blivit utskuret och trampat på.
Det vassa petar honom återigen i sidan, den här gången hårdare, och Jean misstänker starkt att personen som håller i pinnen gör sitt bästa för att få honom att röra på sig för att se om Jean verkligen är död. Jean himlar med ögonen bakom stängda ögonlock: inte en chans att han gör personerna den tjänsten! Varför kan de inte bara gå iväg och lämna Jean ensam? Ilskan flammar upp inom Jean och ett skriande hörs, följt av ett lätt rivande ljud och två förskrämda elever som rusar iväg.
Bijou landar mjukt på Jeans knä och Jean öppnar ögonen samtidigt som han låter sin vänstra hand stryka Bijous huvud. Bijous bärnstensgula ögon borrar sig in i Jeans nötbruna och Jean suckar.
”Vad är det för fel på mig?” frågar han Bijou som, självklart, inte svarar. Jean hånler åt sig själv, var inte första tecknet på att man höll på att bli galen att börja prata med saker som inte kunde svara? För visst är det galen som Jean kommer att bli?
Ytterligare en suck slipper ur Jeans så perfekta mun, alla tecknen fanns där, och på något vis hade de alltid funnits. Kraftiga humörsvängningar utan någon tydlig anledning, okontrollerad våldsamhet, att han pratar med sig själv, att han pratar med en örn som enligt all vetenskap varken kan förstå eller svara… Jean sänker blicken, det finns ingen anledning att förneka det längre – mörkret kryper sakta längre och längre fram och växer med stormsteg, och sanningen att säga så är Jean rädd för mörkret. Men inte bara för mörkret, mest av allt är Jean rädd för sig själv. Vad kommer att hända nästa gång han förlorar kontrollen?

”Diffindo.” Besvärjelsen mumlas så svagt att den knappt hörs samtidigt som Jean långsamt för trollstavens spets över armen och ser hur blodet smyger sig fram ur skåran för att sedan ta sig ut i snabbare och snabbare takt. Den röda vätskan rinner sakta längs med Jeans arm som om den försöker skölja bort all smärta med sin försiktiga smekning, men det som känns bäst är smärtan. Den fysiska smärtan som för en sekund tar bort alla tankar och lämnar Jeans huvud helt blankt, men bara några sekunder senare är allt tillbaka. Eller var det minuter? Jean vet inte, bryr sig inte. Fan! Varför kom allt tillbaka? Varför kunde det inte ha försvunnit?! Varför kan Jean inte bara få glömma?! Han vill inte minnas om det här är att minnas! I ren frustration skär Jean ytterligare två skåror i sin arm, och slutligen är hela underarmen fylld av skåror och Jean sväljer hårt för att tvinga tillbaka yrseln. Armen dunkar obehagligt och Jean drar diskret ner ärmen på sin blågrå skjorta i ett försök att dölja blodet och såren. Ingen hade lagt märke till honom förut, så varför skulle de lägga märke till hans arm?

Läskigt awesome Matizze!

Stackars alla...
(Men inte oss för vi har precis fått ett superkapitel att läsa!)

Azum!

Jättebra som alltid ♥

Stackars JEAN!!!!! (((
Super bra som alltid såklart!