Tredje Världskriget

Nike har väntat på detta och klär på sig byxor och tröja. Dörren tar hon inte utan tar helt enkelt fönstervägen. Ett allternativ ingen skulle tro då rummet låg fem våningar upp och hon tar sig ner längst en klätterväxt.

Akhiti vaknar inte när Nike ger sig av utan sover djupt.

Hon kommer smidigt ner på borggården som en katt rör hon sig i skuggorna och håller sig gömd för vakterna. Vid vaktbytet ser hon sin chans och osedd flyr hon ut, ut från slottet skyddande fast instängda murar.

Akhiti sover vidare, omedveten om Nikes flykt.

Nu var hon ute en liten stad passerade hon obemärkt genom de tomma gatorna. De flesta verkade sova duktigt och krogkvarteten undvek hon. Snart var hon framme nu bredde sig öknen ut sig och Nike började gå. Nike hade ingen aning om vad öknen innebar, hon trodde att den skulle ta slut snart.

Akhiti vaknade tidigt nästa morgon. Då hon märkte att Nike inte var där bara ryckte hon på axlarna.
Någanstans djupt inom sig brydde hon sig, men alla känslor verkade vara djupt begravda.
Hon klev upp ur sängen och kallade på en tjänare.
"Linda, jag skulle vilja ha något grönt idag." Beordade hon då tjänaren kommit. Hon lydde och på något sätt kunde man se att dem två känt varandra länge.
Akhiti fick på sig en tunn, ljusgrön klänning och matchande blåa safirer som smycken.
Snart gick hon till frukosten.

Nike var nu mitt i öknen, det hade gått bra men nu hade solen börjat stiga och värmen eller snarare hettan börjat stiga. Hon gick utan att veta var hon var i timmar tycktes det. Hettan var outhärdlig.

Akhiti såg tom ut, lömsk men tom. Hon pratade inte med någon om inte det var den andra som startade konversationen, och då höll hon sig kortfattat.
Hennes pappa märkte förändringen men låtsades inte om det, han trodde det var på grund av broderns död.
Resten av dagen flöt på som rinnande vatten och rätt som det är, var det dags att gå till sängs igen.


(Ska vi köra att någon armé eller nåt sånt hittar Nike typ avsvimmad?)

Nike befinner sig i öknen, hon mer stapplar fram. Vattnet var för länge sedan slut och solen brände. Hon hade aldrig varit stark och den smala kroppen stod inte mot mycket. Hennes lungor var det största problemet och snart gav hon upp. Vad mer fanns att kämpa för? Hon skulle aldrig komma härifrån, det skulle bara bli värre, Akhiti hade visat henne sitt sanna jag och nu visste Nike att hon aldrig älskat henne och det gjorde nog mest ont av allt. Hon föll ihop, sanden brände den med och snart föll hon i ett barmhärtigt mörker.

(Japp, låter bra ^^ )

Shadow klädde sig för sängen och gick till sängs. Hon var trött och ögonen sved så otroligt, ändå, kunde hon inte sova!
Magen gjorde ont och alla tankar åkte runt i huvudet. Hon försökte ignorera det men smärtan var stark. Hon drack några glas varm mjölk och somnade tillslut vi gryningen.