Prs(Dragon Fantasy)

"Mm, rättså." flinade Uriah. Han ryckte på axlarna.
"Absolut inget måste. Vill du berätta varför vi inte ska gå?" sade han lugnt och log milt.

"Känner att jag inte orkar med folk, med mig." mumlade hon och det sista nästan ohörbart. Hon höll i hans hand, han fick inte gå även om hon gärna hade blivit av med sig själv.

"Oh." sa Uriah bara. Han nickade förstående. Han stod still ett tag och log sedan. "Men du! Jag ska visa dig vart vi kan vara hur osociala vi vill!" sa han. Han började gå, med handen fortfarande i Minas. De kom till Apollons stuga, men istället för att gå in gick Uriah bakom huset. Där fanns en trappa som gick upp mot en liten terass. Det brukade vara tomt där, enda gången någon annan än Uriah var där var när det var något som skulle firas i Apollons namn.

"Wow." fick Mina ur sig.
"Får jag vara här?" säger hon med lätt oro. Rent tekniskt sätt fick hon väl inte det? Hon var inte en dotter av Nike.

"Wow vet jag inte, men jag gillar det!" sade Uriah med ett vagt leende.
Han var inte helt säker på saken, men han trodde nog inte det gjorde något om Mina var där, så han nickade bara. Hon gick och satte sig på ett av trappstegen och klappade på platsen bredvid sig. "Kom."

(Divergent rollet? )

Mina satte sig sakta vid honom som Apollon skulle vara där och kasta sig över henne. Men inget hände inget än i alla fall. Hon satte sig vid Uriah och lutade sig försiktigt mot honom.

(Ja^^)

Uriah log mot Mina. Hennes arm var varm mot hans lite svala. Han vände blicken mot utsikten och såg ut över hela halvblodslägret - från stranden vid sjön till skogen där pilbågsbanorna fanns, och huset där alla övade närstrid och liknande. Uriah kunde se in i hus nio att några barn höll på med att bygga något. Elden sprakade runt omkring dem.

(Såg att du svarade sen c: )

Mina log svagt och la sitt huvud i hans knä. Hon orkade inte säga något, var glad att kunna vara ensam från alla.
"Tack." sa hon och log.

(Aha hahahhahh)

Uriah började som automatiskt stryka Minas hår. Det var mjukt under Uriahs händer. Han blundade och njöt av känslan av hennes hår mot sin hud. Det kittlades lite. "Tack för vad?" frågade Uriah med frånvarande men glad röst.

"Att du tog mig hit, att du står ut med mig, orkar med mig då jag inte gör det. Finns där alltid som nu, gånger jag känner för att dö." sa Mina uppriktigt med slutna ögon och neutral röst, hon älskade hans händer i hennes hår.