Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

(Abigale)
- Såja fröken Scarlett, det är väl inget sätt för en dam att bete sig? säger hon tröstande och uppmuntrande.
- Tänk på att vi har en lång resa hem och jag tror att ni kommer vara lite piggare efter några timmars sömn. Seså, nu går vi till juveleraren och ser så att ringen passar, ni måste ju ha en vigselring, eller hur fröken Scarlett? säger Abigale och ler mot flickan.

Hon torkar sig försiktigt bort tårarna och nickar. hon hade rätt och hon log svagt.
- Ja kom vi går. Ni har ju självklart rätt som vanligt. Jag är nog bara trött. känner av att jag kommer somna om jag sätter mig ner.
Hon skrattade till och log mot Liljah.
- Jag följer med Abigale. Det var ett rent nöje att möta er.

(Abigale)
Liljah ler mot Scarlett och sedan mot Abigale.
- Tack för allt Liljah, det kommer nog en hel del beställningar senare. Ha en bra dag och vi möts snart igen. Säger Abigale och ler mot Liljah som glatt ler tillbaka och nickar medan hon plockar med massor av tyger i en hylla. De går ut ur affären och börjar gå mot juveleraren fem byggnader bort.

Dörren klingar när de går in och hela rummet är fyllt utav juveler av alla slag.
- Abigale! Oj vad längesedan man träffade dig. Är du här för att plocka upp herr Blackwoods beställning? säger mannen bakom bänken. Abigale går fram till honom,
- Ivan, så trevligt att ses igen. Vi är här för att kontrollera storleken för fröken Scarlett och om de passar tar vi med båda ringarna hem.
- Ett ögonblick Abigale, jag har, en speciell plats, för de, speciella beställningarna. Säger Ivan och böjer sig ner under disken. Klickandet av en nyckel i ett tungt lås hörs och sedan öppnas en stål dörr.

Ivan ställer asken på bänken och Abigale tar upp den. Hon öppnar locket och inuti finns en omsorgsfullt skapad ring.
- Fröken Scarlett, prova här. Säger Abigale fortfarande fäst med blicken vid den ljuvliga ringen med den enorma rubinen och de minimala detaljerna.
- Ivan, har du fått in de andra beställningarna så kan vi ta dem när vi ändå är här? säger Abigale i väntan på Scarlett, Ivan nickar och plockar fram två askar till som Abigale öppnar och tittar på innan hon ställer ner dem på bänken med öppet lock.
- Fröken Scarlett, dessa armband och detta halsband kommer ni att bära på ert bröllop. Herr Blackwood har speciell beställt dem bara för er skull. De är handgjorda och kristallerna är Svarta diamanter från grottorna i eldberget på andra sidan landet. Visst är de ljuvliga? säger Abigale upprymt fortfarande med blicken fäst på smyckena i askarna på bänken.

Ringen:

Armbanden:

Halsbandet:

Scarlett stannade upp innan hon gick ut och vände sig om.
- jag lade handskarna på bordet intill podiet. Så du kan packa dem i samma veva.
Hon log och vinkade och följde efter Abigale och såg sig om i staden. När de klev in i affören så ställde hon sig vid Abigales sida och såg blygt ner i bänken innan hon ryckte till av Abigales röst.
- Åh jo visst... Förlåt mig.
Hon tog upp ringen och trädde den på fingret och såg på den med sorgsna ögon.
- Han saknar mig så. Han gör det här för våran skull.
Hon log snart och såg upp.
- Den är så vacker sir.

(Abigale)
- Inget att tacka för fröken. säger Ivan innan han vänder sin uppmärksamhet till Abigale som nickar mot honom.
- Fröken Scarlett, ni kan väl springa över till värdshuset och äta lunch innan vi åker, jag och och Ivan har lite affärer att,,, ta hand om.... Vad säger ni om det? frågar Abigale flickan med snäll och vänlig ton medan hon då och då sneglar på Ivan som ser på Abigale medan han stänger locken på askarna och håller fram ringasken så att Scarlett kan sätta tillbaka ringen.

Hon tar av sig ringen och lägger den i asken och ser upp på dem och nickar.
- Men ska jag betala eller ska jag vänta? hon tippade huvudet på sned men hon log snart.
- Jag går nu och så får vi betala senare. tack igen för smyckena.
hon neg och gick ut från affären och började gå mot världshuset.

När hon nodde dörren till världshuset så öppnade hon och klev in och gick och satte sig.

(Abigale)
Hon vänder sig om och ser på Ivan efter att Scarlett har lämnat affären.
- Den här vägen Abigale... säger Ivan och försvinner bakom ett skynke. Abigale följer efter.

De träder in i ett litet rum fyllt utav ofärdiga smycken och ädelstenshögar. De vandrar förbi allt det och går in bakom ännu ett skynke. Rummet är mörkt.
- Här. säger Ivan och räcker en ask åt Abigale.
- Är det rätt? Ivan nickar och Abigale nickar.
- Tack Ivan, vi hörs av snart igen. säger Abigale innan hon vandrar ut ur affären.

Hon går rakt över till andra sidan av gatasn och in i nästa butik.
- Abigale! ropar en äldre kvinna med pipig och överdriven röst.
- Rosalinn, jag är här för att hämta upp beställningen... säger Abigale. Rosalinn ser sig omkring och vandrar iväg. Hon kommer tillbaka med en liten ask i sin hand och ser sig om i butiken, den är öde.
- Varsågod Abigale, jag litar på att betalningen kommer vara tillhanda snart. Abigale nickar och stoppar ner även denna lilla asken i innerfickan på sin gröna kappa.
- Tack. De nickar åt varandra, deras ansikten hårda och stränga. Abigale lämnar butiken och går mot värdshuset för att möta upp Scarlett. Innan hon kommer fram drar hon ett djupt andetag och sätter på leendet som hon alltid har haft.

Hon satt och åt en gryta med ett leende på läpparna. När hon hade ätit upp så lade hon ner skeden intill sidan och lutade sig tillbaka i sätet och hon tippade huvudet på sned. Medan hon väntade på Abigale så studerade hon alla på världshuset. Männen som såg ut att vara bönder till köpmän med fina kläder. Kvinnan som stod och tog emot beställningar och även gav maten.
Trött lutade hon sig tillbaka men hon slöt inte ögonen, rädd för det som kunde hända om hon råkade somna. Hennes tankar flöt över till Nicolai och omedvetet flyttade hon handen till bröstkorgen när hon kände hjärtat slå hårt av saknad och kärlek.
- Nicolai...

(Abigale)
Abigale ser sig omkring, solen står som högst på himlen, barn springer runt och leker med hundar, bollar och pinnar. Kvinnor med korgar på armarna vandrar runt till de olika butikerna och stånden. Hon ser ännu en gång på solen innan hon går in på värdshuset och letar efter Scarlett. Hon ser henne sitta vid ett utav borden och går fram med ett leende på läpparna.
- Fröken Scarlöett? Redo att åka hem? frågar hon och ser på flickan.

(Nicolai)
Han vandrar genom hallen, den röda mattan är borttagen och ersatt utav en i silkeslent guld tyg med vackra stora mönster på. Han ser sig omkring. Slottet har förändrats, färgerna har gått från röda, svarta och grå till silver, guld och röda detaljer.
- Brutus! ropar han ut, Brutus är framme vid honom inom ett par sekunder.
- Ni kallade herre? säger han med sin jämna likgiltiga röst.
- Har ni fixat klart allt som går att ordna nu? Brutus nickar,
- Ja min herre, något mer jag kan göra för er? frågar han sedan.
- Lunch, något, levande... säger Nicolai, hans röst kall och hård. Han kan känna hur han blir mer och mer som förr, kallare och hårdare för varje timma som han är ifrån Scarlett. Tankar om att hugga tänderna i en hals, slakta byborna i den lilla byn bara några kilometer utanför skogen fyller hans huvud mer och mer. Men var gång Scarletts leende och röst finns i hans tankar lugnar de andra tankarna sig för en stund.
- Självklart Herre, genast. säger Brutus och går iväg.

Nicolai vandrar in i matsalen och möts utav Lucifer som ligger framför brasan och följer hans steg med blicken.
- Lunch? Lucifer ser upp och sträcker segt på sig innan han intar sin plats bredvid Nicolais sida där han sitter rakt och prydligt. Öronen spetsade uppåt, hans tassar i en rak linje och hans väldiga kropp är stilla.

Brutus kommer in med dagens lunch, en äldre man bunden och mungavlad.
- Tack. säger Nicolai och Brutus går tillbaka till köket för att hämta en hare åt Lucifer. Lunchen är över fortare än kvickt och Nicolai drar sig tillbaka till sitt arbetsrum.

Hon såg upp och log mot Abigale när hon kom in.
- Jag ska bara gå och fixa till mig men sen är jag redo att ge mig av. Väntar du här?
Hon tassade ut och efter några minuter kom hon tillbaka in med ett leende på läpparna.
- Jag är klar nu och jag är redo attta mig hem.
Hon vände sig om och såg sig om ännu en gång.
- Jag kommer sakna den här staden. Den är så vacker.