Ron tänker tillbaka

NU!
Men herregud det kommer ju aldrig något...
Tänk om hon har övergivit oss?

det tror jag inte

Hooooooppppppas!

verkligen.

Men det har hon ju inte.

Mer nu !!!
snälla

Luna 1 kan du be henne att...
okej jag vet inte men jag har typ blivit beroende av denna Fanfiction.

Hej, förlåt att jag inte skrivit... Mycket har bara hänt den här helgen, har försökt hinna men det blev bara inte.. Ska skriva nu, flera kapitel så ni har..

Kram och tack ♥

JAA, DET KOMMER MER!

Ja, det gör det!!! NU

Kapitel 34 - En dyster morgon

Det var en dyster och dimmigt morgon. Ron vaknade med ett ryck, pannan var glödhet och han kallsvettades. Ännu en mardröm, tänkte han och satte sig upp. Alla sov, klockan kunde inte vara mer än halv fem.

Ron reste sig upp, benen darrade. Han hade inte mycket krafter kvar. Att sova hade inte hjälpt speciellt mycket. Han gick några meter men benen var för svaga. Han satte sig snabbt ner på en sten, några sekunder till och Ron hade fallit ihop.

Han satt där länge, hur länge visste han inte men länge iallafall. Han tänkte på Hermione, hela tiden. På allt dom gått igenom, på alla underbara stunder dom haft tillsammans. På allt han tagit för givet. På att man aldrig vet vad man har förrän det är borta.

Ron hade alltid uppskattat Hermione och alltid älskat henne. Men inte alltid visat det, inte alltid berättat det. Han visste att det fanns en mening med den här resan. Att det var meningen på något sätt att allt det som hänt skulle hända. Att de allihop skulle lära sig en läxa.

Mitt i allt funderande hörde Ron hur de andra vaknade. Femton minuter senare var de på väg. De gick under tystad. Ron i täten följt av Ginny, Harry och till sist Andy. De gick ganska fort med tanke på hur dimmigt det var.

Ron snubblade till lite här och var. En gren piskade hans ben, som om en katt hoppat upp och klöst honom. Det sved till men han stannade inte, blod rann längs benet. Inte speciellt mycket dock men blod iallafall.

Det ljusnade inte till trots att klockan var över tolv på förmiddagen. Dagarna blev bara mörkare och mörkare. Benen började darra igen, han hade klarat sig bra och kunnat gå hyfsat bra tills nu. Stegen blev kortare och kortare, långsammare och långsammare. Ginny märkte detta men sa inget. Hon trodde bara Ron var trött, vilket de alla var.

Plötsligt föll Ron ihop. Han låg flåsande på marken, skrek till av smärta.