(PM) En mugglare på Hogwarts

Suuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuper duper bra!!!!!!!

Det kanske inte hände så mycket, men jag tyckte det var JÄTTEBRA!!!!!!!

Samma här!!!!

Otroligt bra! Längtar efter mer och vill gärna att du nystar ihop röda trådar!

ehh... hur menar du xD är lite trögfattad men menar du typ berätta mer om Annie's historia eller? Jaja, här kommer mer i vilket fall som helst





Kapitel 60
”Annie! Kom hit ett tag.” Fred.
”Vad är det?” jag vände mig om och såg tvillingarna och deras vän Lee Jordan komma emot mig.
”Vi behöver hjälp!” sa Fred. Mina ögon smalnade. Jag satt i uppehållsrummet och vilade mig och kände inte för att gå med på en av deras galna planer.
”Vad är det nu?”
”Vet du om våran åldersdryck kommer att funka för att komma förbi ålderslinjen?” sa George ivrigt. Jag stirrade på honom i chock. Jag hade förväntat mig att de skulle komma, men nu var ju Lee här!
”Hur har du tänkt att jag ska veta det?” frågade jag och tittade menande på Lee.
”Oroa dig inte, han vet.” sa George. Och där sa det pang när jag ställde mig upp och råkade välta bordet framför mig.
”Vet vadå?” sa jag och kände ilskan stiga. Tvillingarna kunde vara idioter ibland. De var jobbiga och irriterande men de var inte korkade. De kunde väl ändå inte ha sagt något…?
”Att du ser saker. Och han tror på det.” mitt ansiktsuttryck måste ha sett idiotisk ut.
”Ursäkta vad sa du?” jag fattade ingenting. ”Ser saker?” jag tittade på Fred och George och sedan på Lee med ett misstroget ansiktsuttryck. Alla tre nickade ivrigt, och plötsligt såg jag att Fred blinkade åt mig…
”De har berättat om sakerna du vet, de har också berättat att anledningen för att du inte vill att någon ska veta är att du är rädd att ingen ska tro dig. Men jag tror dig!” Lee såg så förväntansfull ut att jag var tvungen att skratta. Så det här var min täckmantel? Att vara någon sorts siare? Jag måste påminna mig själv att mörda Fred och George senare.
”Nå? Kan du berätta om vår åldersdryck kommer att funka?” sa George.
”Ni får ta och klura ut det själva tycker jag.” sa jag medans jag satte mig ner igen. Lee ställde upp bordet jag hade vält samtidigt som Fred och George satte sig ner bredvid mig på varsin sida av soffan. Jag suckade högt.
”Men det tycker inte vi.” sa George och Lee ställde sig bakom mig.
”Nähä? Och vad ska ni göra åt det?” sa jag kaxigt.
”Låt oss säga så här…” hörde jag Lee säga bakom min rygg, ”Om du berättar får du tillbaka halsbandet!” jag ställde mig tvärt upp och vände mig om. Där såg jag Lee i full fart bort därifrån med mitt halsband i ena näven.
”GE HIT DET DÄR!” vrålade jag. Såklart lyssnade han inte. Jag hoppade över soffan som stod i vägen och välte den samtidigt. Lee sprang alldeles för fort för mig och han hade redan ett försprång, men det stod många elever i vägen och han kunde inte precis trampa ner dem. Men vad jag inte väntat mig var hur mycket bättre han var än tvillingarna på närstrid. Jag lyckades brotta ner honom men han vred sig snabbt ur mitt grepp och var på benen igen. Jag hoppade på hans rygg men han kastade av mig igen och vände sig om.
”Fred och George sa ju att det bästa att göra när man fått tag på halsbandet var att springa! Så stark är du inte.” Det var då jag kom på att han var halvblod. Han hade möjligen varit med i mugglarslagsmål några gånger och hade nog mer erfarenhet än tvillingarna.
”Ge hit mitt halsband!” sa jag argt och kände ilskan bubbla upp. Han skrattade.
”Säg bara ja eller nej!” sa han.
”Ge mig mitt halsband först.” jag skulle inte vara så försiktig om det hade varit tvillingarna som haft halsbandet, om tvillingarna hade det kunde jag lätt ta tillbaka det även om de inte gav tillbaka halsbandet efter att jag hjälpt dem, men Lee skulle kunna behålla det… Jag kände frustrationen stiga, jag hatade att behöva förhandla på andras villkor. Plötsligt tog Lee tre steg åt vänster och stod bredvid ett av fönstren till tornet. Med en kvick rörelse med hans trollstav så flög fönstret upp och hans knytnäve med mitt halsband i åkte ut.
”Nej!” skrek jag, ”Sluta! GE MIG DET!” jag kände paniken stiga. Om han släppte… det var flera hundra meter ner till marken, jag skulle aldrig kunna hitta det. Dessutom… var inte det där fönstret det som låg ovanför sjön?
”Lee, du går lite för långt…” sa George tvekande.
”Släpper du halsbandet så kommer jag att mörda dig… hör du det!” sa jag och stirrade på honom med blixtrande ögon. ”Släpper du halsbandet så kommer jag kasta ur dig ur fönstret efter det!” han himlade med ögonen.
”Bara säg om det kommer funka eller inte.” sa han enkelt. Nej, jag tänkte inte säga det. Det skulle bara få mig att känna mig förödmjukad. Istället gjorde jag göra något jag hatade.
”Snälla Lee…” jag gjorde stora sorgsna valpögon. ”Det där halsbandet betyder allt för mig.” usch vad jag hatade mig själv just nu men det funkade. Han tvekade och började dra in sin hand. Tyvärr blev jag lite för ivrig. Jag tog ett stort steg fram mot honom. Han blev chockad, och det var nog inte med flit, men han tappade halsbandet.

ÅÅÅ stackars Annie

BRA!

Oh oh...

Kapitel 61
”Nej!” hörde jag mig själv ryta. Jag sprang fram till fönstret och lutade mig ut så långt jag kunde. Jag försökte grabba tag i halsbandet men jag missade med två centimeter. Jag lutade mig nu så långt ut att jag nästan föll ner genom fönstret, men Fred tog tag i mig. ”Nej!” upprepade jag, ”Nej, nej, nej, nej, NEJ!!!” Jag såg halsbandet falla som i slowmotion, jag såg det hamna i sjön med en liten, liten plums. Lee såg förskräckt ut. Dem enda som verkade funktionera på ett vettigt sätt var Fred och George. Fred och George höll ett fast grepp om mina armar för att se till att jag inte gjorde något otroligt korkat. Som att hoppa ner efter halsbandet. Det verkade faktiskt som en riktigt bra idé för stunden. Elever stirrade på den lilla scenen som utspelade sig framför deras ögon. Det måste se otroligt dumt ut. Men för dem var det ju förstås bara ett halsband som Lee hade tappat i sjön… för mig var det så mycket mer. Han hade tappat det i sjön… nu kom ilskan. Ilskan mot Lee. Han hade slängt halsbandet i sjön! Det var hans fel! Jag vände mitt huvud mot honom så snabbt att jag fick sendrag, men jag brydde mig inte.
”Ditt fel.” väste jag fram. Jag armbågade båda tvillingarna i bröst korgen och de släppte chockat. Nu hoppade jag på Lee. Han föll bakåt och jag satte båda knäna på varsin sida av honom och spände. Han var fast. Nu började jag slå på hans ansikte med knutna nävar av all min kraft. Tre slag, första slaget: en blödande näsa, andra slaget: en sprucken läpp, tredje slaget: en blåtira. Det hade blivit värre om inte tvillingarna nu hade dragit av mig från Lee. Jag fortsatte att försöka sparka på honom.
”Sluta!” sa en av tvillingarna, förmodligen George.
”Det är borta! Det gör ingen skillnad.” Freds ord ekade i mina öron. Det var då min hjärna verkade förstå att mitt halsband inte gick att få tillbaka. Min kropp blev slapp.
”Borta?” sa jag svagt. Det var en fråga. Och min röst lät inte som min utan som ett småbarns som inte kunde förstå var hennes favorit leksak tagit vägen. George nickade. ”Borta.” upprepade jag. Jag ställde mig upp. Och gick upp för trapporna till flickornas sovsal. Jag märkte ingenting runt omkring mig. Jag märkte inte att tvillingarna hjälpte Lee upp. Jag märkte inte att alla just nu höll på att skvallra om vad de just bevittnat. Jag skulle normalt sett inte kunna sova förens om tre timmar men jag la mig ändå på sängen. Jag bytte inte om. Jag drog inte täcket över mig. Jag bara la mig ner på den bäddade sängen och upprepade ännu en gång ”Borta.” innan jag somnade, ovetande om att just nu höll hela Gryffindor på med att skvallra om den knäppa tjejen som attackerat Lee Jordan för ett löjligt smycke han tappat i sjön.

Är jag knäpp om jag började gråta? För det gjorde jag ...