(PM)Jag hatar din blotta existens

Det är så sjukt bra skrivet allting, kan inte fatta det!

Jess
Solen strömmar in genom de målade fönstren i kyrkan och färgar den mörkt bruna kyrkbänken som Jess sitter på i olika färgnyanser. Den svarta klänningens långa ärmar gömmer Jess’ magert bleka händer och den yttersta spetsen på klänningens kjol når en liten bit ner över Jess’ knän.
Vad har solen här att göra? Hur lyckades den ens skina så sorglöst en dag som den här? Jess minns att hon hade frågat farmor om varför solen sken en gång. Farmor hade svarat att solskenet var ett leende och att solen log för att den ville vara vän med alla den mötte. Kom ihåg Jessica: det bästa sättet att få vänner på är att le, hade farmor sagt och Jess hade börjat med att le glatt mot alla som hon mötte i hopp om att de skulle vilja bli hennes vänner.
När Jess tänker tillbaka på sin egen naivitet kan hon inte låta bli att hata sig själv. Hur hade hon kunnat vara så dum? Jess sjunker ihop ännu mer på den hårda bänken och sluter ögonen. Kanske var det för att hon fortfarande är lika idiotiskt korkad? Hur hade hon kunnat tro att hon skulle kunna rädda någon när hon inte ens kunde rädda sig själv från pikar, slag och förolämpningar?
”Fader, vi anbefaller vår broder Maurice Boulle i dina händer. Du har lovat att alla som avsomnar i Kristus skall uppstå med honom på den yttersta dagen”, mässar en yngre präst och skvätter högaktningsfullt vigvatten på den elfenbensvita kistan som Didier ligger i. Jess vänder sorgset bort huvudet. Hon vill inte se, vill inte höra, vill över huvudtaget inte vara här!
För fyra dagar sedan hade Didier lett mot Jess som om det inte fanns några bekymmer i hela världen, och Jess hade lett tillbaka mot Didier, helt omedveten om vilket öde som väntade.

”Vad i…? Vad gör han där?” hör Jess tjejen bakom viska till sin kompis. Eftersom det är Beauxbatonsakademien som har betalat begravningen är det inte mer än rätt att alla elever som ville skulle få gå på den. Tyvärr har de flesta gått för att slippa arbeta. Jess vänder huvudet framåt igen och ser Jeans bistra uppsyn lägga en hand på den elfenbensvita kistan innan han lyfter upp en gitarr och omsorgsfullt rättar till axelbandet.
”Va?! Kan han spela gitarr? Skoja inte, han måste ju ha blivit helt tondöv av fågeln som skriker i hans öra hela tiden!” utbrister tjejen bakom till sin kompis och båda fnissar svagt. Flera andra skruvar oroligt på sig och Jess kan inte låta bli att höja på ögonbrynen. Så vitt hon vet så har Jean aldrig så mycket som ens rört en gitarr, så varför tänker han spela på en nu? Strävar han efter att förstöra hela begravningen?! Jess gör en ansats att resa sig upp och stoppa Jean, men innan hon så mycket som ens har kommit upp på benen har Jeans fingrar börjat röra sig över instrumentet och till Jess’ förvåning låter det inte illa. Tvärtom.
När Jean öppnar munnen och sjunger Tears of an Angel med sin silkeslena, smärtsamma röst hör Jess hur någon börjar snyfta och Jess själv kan inte låta bli att tycka att det är vackert trots att hon försöker. Hur hade Jean lyckats åstadkomma något sånt här på tre dagar? Och hur hade han lyckats göra det utan att Jess hade märkt något? Jess suckar tyst för sig själv, antagligen för att Jess hade mått så dåligt att hon inte ens hade tagit sig upp ur sängen. Sportlovet hade tagit igår, och Jess har inte ens något minne av vad gårdagens lektioner hade handlat om, än mindre några anteckningar. Hon minns svagt att hon har blivit slagen i ansiktet med en plasthandske och hennes huvud bultar svagt efter att ha blivit inslaget i en vägg, men ingenting av det bekymrar Jess. Jämfört med allt annat som tynger ner henne är händelsen bara ett litet dammkorn som snabbt virvlar iväg med vinden.

Två välkända gestalter dyker upp snett framför Jess och hon rycker förvånat till innan hon inser att Didiers föräldrar har lika stor rätt att befinna sig här som någon annan. Ärligt talat så har de större rätt än någon annan. Jess vet inte riktigt varför hon skyndar fram till dem.
”U-ursäkta?” stammar Jess fram och Didiers föräldrar stannar upp. ”Visst är det ni som är Di… Maurices föräldrar?”
Kvinnan vänder sig om och hennes ostyriga hår glänser som koppar i solskenet och hennes ögon är precis lika grå som Didiers har varit. ”Det stämmer”, säger hon lågt. ”Men var inte är.”
”Åh… Jag, jag ber om ursäkt, självklart, man kan inte vara förälder till någon som är… d-död”, svamlar Jess på och känner hur strupen snörper ihop sig.
”Det är en helt annan fråga, jag menar att vi blev fråntagna vården över Maurice för flera år sedan”, säger kvinnan lika lågt och hennes ögon borrar in sig i Jess när kvinnan långsamt granskar henne.
”V-vad menar du?” undrar Jess och försöker att inte visa hur obekväm och fel hon känner sig.
”De tog honom ifrån oss, han blev fosterhemsplacerad”, kvinnan uttalar ordet som om det vore något avskyvärt äckligt.
”Varför då?” undrar Jess nyfiket.
”Jag kan knappast se att du har något med det att göra.” Och med de orden hakar kvinnan fast sin arm i mannens och vänder sig bort. Sekunden senare är paret spårlöst borta. Jess suckar tungt, hon tror att hon vet vad som har hänt Didier, och om hennes teori stämmer så har hans föräldrar misshandlat honom med hjälp av magi och han måste ha flytt från sin fosterhemsfamilj efter att ha lagt en anti-spårningsförhäxning över sig själv. Anledningen kommer hon nog aldrig att få reda på, så varför bryr hon sig ens? Vad tror hon att hon kommer kunna åstadkomma genom att snoka reda på Didiers förflutna? Sanningen att säga så vet hon inte, kanske letade hon efter bevis på att han egentligen var en fallen ängel? Jess naglar gräver sig djupt ner i handflatan, änglar fanns inte! Änglar är fantasi och kommer alltid att förbli, men ville hon verkligen stämpla Didier som ett väsen som endast existerar i hennes fantasi? Tänk om… tänk om allt som har hänt Jess egentligen bara har hänt i hennes fantasi? Jess ruskar på huvudet, hon behövde sluta med att dra så hjärndöda slutsatser!

Jättebra!!!

Underbart!

Aw, så fint skrivet
Sitter här och nästan gråter ju ♥

Wonderfully Sad :'3

Super super bra! grinar så himla mycket! Min brorsa håller på att fråga om vad som är fel!

O.O
du är läskigt bra på det här... men jag är fortfarande sur på dig för att du mördade Dider, jag hade ju tänkt gifta mig med honom.. TT.TT

Heheh, ytterligare en anledning till att leta efter uppståndelsestenen alltså? >:3

^ jepp, är ute i förbjudna skogen och letar just nu, tack gode gudinna för bärbara datorer och trådlöst internet