Skriva av sig-tråden

Jag kan inte ens berätta vad jag fick för resultat på något prov utan att pappa ska börja jämföra mig med mina vänner.

Börjar bli arg på din pappa nu... :<

Jag med, fast han har så många bra sidor annars att jag inte kan hata honom för det. Men jag blir så ledsen. Han brydde sig inte ens om att jag fick B på Nationela proven i NO.

WHAT!? Det är ju jätteduktigt.

Jo... Men den enda som spelar någon roll för honom är hur duktig jag är i matte.

Ibland undrar jag om jag har andra ögon än resten av jordens befolkning. Jag ser oss i mitt "gäng" (usch det låter så fult men vad kan man säga?) som vänner, allihop, lika bra. Men om man tittar på vad de andra verkar se verkar det som om W är perfekt och underbar och nån älva som är allas gosedjursmaskot och där hon går växer blommor och det kommer fjärilar och regnbågar, och jag är bara en liten svart mus som folk glömmer finns, som folk råkar trampa på och gå i från utan. De kramar W. De pratar med W. W är allt.
När W säger något är det bra och roligt. När jag säger något är det konstigt. När W gör något, är det bra och coolt och de vill ta efter. Det känns så jobbigt.
I onsdags sa K att W inte sagt hejdå till henne. Och det var taskigt. Jag bara mumlade något otydbart till svar, men egentligen blev jag .. jag vet inte. okej, hon kanske tyckte det var jobbigt, men för mig känns det bara som, hur jobbigt? Önskar nästan att det var jobbigt för mig. För jag har gått ensam och tittat på och inte blivit insläppt och gått hemma och väntat på att någon ska ringa hela somrar och hon som jag trodde var min bästa vän i hela hela värllden, som jag älskade, som visste om det, som var allt, som jag trodde att jag skulle växa upp med, svek. Det är jobbigt. För mig.

Ibland är det så svårt att förstå att hon finns där, så långt borta, hon går omkring i korridorerna, och finns, men jag kan inte nå henne. Ibland är det så svårt att förstå att vi aldrig kommer att bli vuxna tillsammans. Aldrig nånsin. Det fanns så mycket vi skulle göra, som aldrig blev av. Som aldrig kommer bli av. Jag undrar ibland om jag har blivit konstig, galen. jag pratar ibland, när jag är ensam, och inbillar mig att hon hör allt.

Och T är så lik henne att det gör ont. I både sätt och utseende. När hon säger något, eller gör något hugger det till och jag upplever saker hon sa för åratal sedan, när det var vi två. Ingen annan tycker nog att de är lika, men de kände henne nog inte som jag.

Jag undrar om det är litet, för litet för att bry sig om. Vi kanske bara var små. Det kanske bara är sådant som händer ibland? Men det känns inte så. Jag älskade henne. Hon var den bästa vän jag någonsin haft, och jag sa det till henne. Ändå kunde hon.

Vet någon något ställe som man kan gå till en psykolog utan att någon får reda på det? Alltså inte ens mina föräldrar...? Finns det något sådant ställe, eller måste man bara ringa in till BRIS? Vill gärna möta någon f2f

Om du går i skolan kan din kurator hjälpa dig med det. BRIS bör också veta vart du kan vända dig om du känner att du verkligen behöver träffa någon.

Det känns som det är något fel på mig. Alla jag känner är ute och gör grejor, träffar folk, har skitroligt, medan jag bara vill stanna hemma och inte göra någonting. Ligga i solen, lyssna på musik, vara ensam och bara ta det lugnt. Och varje gång någon av mina vänner förslår att vi ska träffas eller ha en sleepover tänker jag bara "neeej, jag ville inte". Och jag vet inte hur jag ska förklara för dom att jag inte vill, att jag inte orkar, att jag tycker bättre om att vara ensam. För dom är underbara, och jag älskar dom. Men jag orkar inte spendera tjugofyra timmar i sträck med dom. Jag är inte en social sort. Jag är den sorten som hellre vill sitta ensam i soffan och äta glass och titta på dåliga komedier än att springa ute med en massa folk.
Varje gång någon frågar ifall jag vill göra något försöker jag desperat komma på en ursäkt, något som jag "måste" göra för att slippa träffa någon. Kanske skulle jag tycka bättre om våra sleepovers ifall vi hade mer gemensamt, ifall vi gillade samma filmer och hade mer att prata om...

Mitt liv känns bara jättekonstigt just nu. Min mormors man har strupcancer och börjar med cellgifter nästa vecka. En av pappas bästa kompisar har en cancertumörsgrej som ändå verkar vara godartad. Men den sitter vid ena lungan.

Jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag ska säga. I övrigt mår jag ganska bra kan jag erkänna, och det känns väldigt skönt. Jag har inte samma tankar längre, även om jag fortfarande inte är nöjd med mig själv. Jag antar att det har varit 1Dkonserten, att träffa och krama Alice och Denice som har varit en del till att jag mår bra. Men samtidigt är det vissa andra grejer. Ett OCDtecken som jg själv märkte när jag åt chips ikväll. Men jag antar att jag mår okej. För stunden.