Rollspelare & Wolfy prs

Jason satte sig i bilen och började köra, han hade inte riktigt något att säga så han satte på musik istället så det inte skulle vara så tyst. Han svalde hårt och försökte hålla sig så lugn och neutral som möjligt. Han svängde in till ett slumområde och fortsatte köra till den värsta delen.

Leah tyckte inte om tystnaden som hängde tung och stel över dem, men hon hittade inga ord för att bryta tystnaden heller. Istället gav hon bara hans hand en uppmuntrande kram. Ibland sa gester mer än ord. Kanske kunde det ge honom ens en liten tröst.

Jason sneglade mot deras händer och log svagt, att ha henne där lugnade honom mer än vanligt. Han kysste mjukt hennes knogar och hade kvar hennes hand mot sina läppar medan han körde. Han stannade vid ett hus och svalde hårt. Han stängde av bilen men satt kvar i bilen. Att kliva ut trodde han inte att han skulle klara av, han satt istället och stirrade på sitt första hem.
"Jag bodde här med min mamma, pappa och äldre bror." sade han lågt och släppte försiktigt hennes hand.

Då han stannade bilen men inte rörde sig ur fläcken fick henne att sitta lika stilla. Med blicken studerade hon det hon i mörkret såg av hans barndomshem innan hon sneglade på Jason. Tålmodigt väntade hon på att han skulle fortsätta, strök långsamt sin tumme över hans knogar. Som sagt skedde allting just nu på Jasons villkor. Då det tog stopp så tog det stopp.

"Min mamma jobbade alltid och aa, hon var väl hemma några timmar bara men jag och Kyle sov för det mesta. Ehm min pappa var väl inte riktigt den trevliga typen men det visste jag inte förrän jag och min bror rymde och han berättade att min pappa brukade dricka och slå Kyle. Iallafall, jag och Kyle rymde. Jag var runt fem år och Kyle var typ tolv eller något. Han hade börjat umgås med äldre killar och sålt lite droger för att tjäna tillräckligt med pengar för att vi skulle klara oss någon vecka." började han och kramade hårt om hennes hand. Han slöt ögonen i några sekunder. "Men vi var barn så polisen hittade oss och körde hem oss efter typ två veckor tror jag, då hade min mamma och pappa bråkat och han var full och dödade henne. Han åkte in på livstid och jag och Kyle delades upp och hamnade i olika fosterhem." sade han och svalde hårt. Han visste inte riktigt hur han skulle fortsätta.

Trots att hon inte kunde se sig själv så var hon nästan hundra procent säker på att hon blev blek som ett lakan i ansiktet. Det Jason berättade tyngde hennes hjärta och hon ville nästan börja gråta. Och det var inte ens hon som skulle gråta. Hon önskade att det fanns något som hon kunde göra, ångrade sig att hon frågat eftersom det dragit upp minnen som fick honom att må dåligt. Han förtjänade mycket mer gott av livet än vad han fått.

"Jag hamnade i en familj lite längre ner på gatan, fick gå förbi här varje dag till skolan och bli påmind om allt. När jag var åtta år så hade jag bytt hem igen och då bodde jag närmre Kyle. Han skötte sig bara för att inte bli omplacerad. När jag var tolv så rymde vi igen och han var typ sjutton tror jag och megakriminell. Vi tog oss nästan ut men han blev skjuten för han hade snott någon kriminells bil. Jag åkte in i systemet igen och började själv där Kyle slutat. Under sex år så var jag i runt tio olika hem och åkte in till ungdomsanstalt runt fem gånger också. Det är väl min barndom antar jag." sade han och kollade på henne lite snabbt.

Leah visste inte vad hon skulle säga. Vad sa man ens i situationer som dessa? Vad ville Jason höra? Ville han ens att hon skulle säga något? Medan hjärnan jobbade för att bearbeta all information tittade hon med sammanbitna läppar ut genom rutan. Jason hade varit med om mycket mer än vad de flesta gick igenom under hela sin livstid. Hans uppväxt förklarade varför han befann sig där han var i dag trots att det inte var någon ursäkt. Att han berättat om allt var något hon uppskattade.

"Jag är sugen på glass." sade han sedan och startade bilen igen. Han började köra in mot stan igen och satte på musik igen för att lätta på stämningen igen. Han var glad att hon varit tyst och inte frågat om hans sex sista år i fostersystemet. Där hade allt börjat som format honom till den han var.

Det som Jason gått igenom fick hennes problem i livet att verka som något fjuttigt som inte skulle spela någon roll om ett år. Jämfört med hans uppväxt hade hennes varit som en dans på rosor. Så tänkte åtminstone hon.
”Du är stark.” Nu syftade hon inte på hur fysiskt stark han var utan psykiskt. Trots alla motgångar han haft hade han tagit sig långt och kämpat. Lycklig hade han knappast varit men ändå hade han inte gett upp.