Prs(Dragon Fantasy)

Uriah log, uppenbart glad för att Mina skrattat. Han tyckte att det lät vackert, Minas skratt. Han lät sig brottas ner på stenen och skrattade lågt då han låg där och såg upp på Mina. Han njöt av att ha hennes händer på sina armar och smekte dem lätt.

Mina log böjde sig fram och kysste honom innan hon la sig vid honom. Ibland hade hon svårt med närhet, det som visade henne något mer som då han smekte hennes armar.

Uriah lutade huvudet mot Minas axel och blundade. Hela han verkade le.
Hans händer sökte sig hela tiden till Minas mindre och lite varmare händer. Uriah älskade att hålla dem. Han älskade allt som innebar att Mina och han rörde varann.

(förlåt för att jag skriver skitkorta inlägg nu, men är sjuk och typ jättedarrig hela jag så det är svårt att skriva..)

Mina log bara försiktigt med sina händer i hans. Ibland klarade hon inte av mer närhet än så, detta var ett sådant tillfälle. Ibland blev hon som insluten i sig själv, saker som hon mindes och inte orkade med.

Utan att själv märka det somnade snart Uriah. Han sov bra, drömde om en framtid med någon. Han drömde att han stod i en äng och väntade på sin blivande fru, som nu kom gående. Men....Uriah lyckades aldrig klura ut vem som gick där. Det var ändå en bra dröm, han kände lyckan fylla upp honom, och lite längre till höger stod ingen mindre än hans mor. Han visste egentligen inte hur hon såg ut men han hade många gånger fantiserat om hur hon såg ut och kommit fram till att hon måste ha sett ut lite som han. Modern vinkade och log, vänligheten strålade ut ur ögonen på henne.
"Mamma!" mumlade Uriah lyckligt och gömde ansiktet mot Minas hals. Han såg riktigt lycklig ut.

Mina log, hon lät honom sova vilket lämnade henne till egna tankar. Han verkade lycklig, det verkade vara en bra dröm. Hon var glad för hans skull, hon var det inte för tillfället. De dagar då barndomen kom ifatt henne, var hon inte det. Men sådant fick hon ta sig igenom bara.

Vädret blev med stunden lite kyligare och Uriah började vakna av att han frös. Han satte sig sömndrucket upp på stenen och gned ögonen med nävarna. I början såg han förvirrat på skogen de var i. Sedan mindes han och log, nu förstod han varför han låg där. Han vände sig mot Mina.

Mina såg på honom, hon satt redan upp då hon frös så hon darrade lätt.
"Bra dröm?" frågar hon vilket hon visste att det var, han verkade vara så lycklig då han drömde.

"Ja, jättebra." log Uriah. "Lite kallt kanske?" sade han sedan och hoppade ner från stenen. Även om Mina kunde själv räckte Uriah henne sina händer.

"Vad trevligt." log Mina tog hans hand och hoppade ner.
"Måste vi gå till de andra?" frågar hon sedan, hon vill inte vara social med folk. Då hon inte orkade med sig själv orkade hon knappast med andra.