Vilien på Hogwarts!^•^

Blää.. Min värsta dröm är ju att bli begraven levande!

Det är hemskt när man drömmer om sånt D:

Ja, hoppas att det inte blir så...

Alex: Tycker jag med :l
Amanda: Hihi

Hope: Mhm!

Hope: Jag får onda aningar när du skriver så...Hoppas du kommer på något bättre som att någon gräver upp Remus och SEN vaknar han Skulle vara lite bättre.

~ Remus Lupin ~

Jag såg den gröna blixten åka mot Cass innan den gjorde det.. Allt gick i slow motion… Blixten grön i sitt farliga ljus.. Åkande framåt mot flickan jag älskar mest i hela världen.. Mer än hela min familj.. Alla mina vänner… Grönt. I mugglarnas värld var det bra, det betydde godkänt, framåt, dags att åka, vackert.. Vackert.. Vackert.. Grönt.

”Hon får inte dö.” Var min sista tanke som ett levande ting.


Svart.


”Reeeeemuusst..” Sa en utdragen stämma.. Jag kände igen den.. Men mitt huvud gjorde så ont.. Som om någon hade blandat eldwiskey i min hjärna.. Jag kommer inte ihåg varför.. Jag minst bara en tjej.. Hon var blond.. Men vad var hennes namn? Kastandra? Det låter inte riktigt rätt.. Varför gör min hjärna så ont?
”Reeeemuussst? Om du tänker på jordelivet gör det ont i din hjärna.. Det vet du väl?” Sa hon igen. Det måste vara en hon. Var känner jag igen rösten från? Varför får jag inte tänka på flickan med det gyllene håret? Var är jag? Vem är jag? Remust är mitt namn va? Remust vad? Vad är mitt efternamn? Aj.. HON har rätt min hjärna gör ju jätteont, är det hennes fel?
”Vem är det? Varför gör det ont? Vem är du? Var är jag?” Först då tittade jag mig omkring.. Men det var svårt för omgivningarna rörde på sig och ändrade om sig flera gånger.. Först en vit tågstation, Sen en stor svart skog med livsätare? Jag tror att det heter så. Sedan ett stort sälskapsrum i färgerna rött och guld.. Därefter kom stället som vi fastnade i.. Mitt barndomshem.. Jag tror det i alla fall.. Det var en vacker trädgård som en snäll kvinna hade fixat till hon var släkt med mig.. Hon började på V.. eller var det T? Fast det kanske var den kärleksfulla mannen som började på T? Där såg jag den blonda flickan igen.. Hon var helt fantastiskt vacker.. De grät.. Men varför?


”Det är jag gullet.. För att du tänker på något som egentligen inte ska finnas i ditt huvud.. Du borde ha glömt jordelivet.. Nästan alla som dör gör ju det. Tänker man för mycket på jordelivet får man ont huvudet, eller det stället där skadan som gjorde att man dog satt.. Du blev träffad av en förbannelse i huvudet och därför gör det ont där.. Jag blev träffad i ryggen medan min man höll mig i handen – Därför gör det ont i min rygg och min hand.. Jag kan känna hur handen bränner till ibland om jag försöker tänka på honom för mycket..” Sa Hon och suckade. ”Du är mellan himlen och jorden... Du är hemma. Och jag? Kalla mig Tonks.


Tonks visade sig vara min farmor.. Jag visste inte riktigt vad det var men det gör inget sa hon och förklarade vad det var. Det var en mamma till min pappa som älskar mig. Mammor och pappa är föräldrar de som föder en sa Tonks. Och så frågade hon om en viss Ted Lupin mådde bra och så sa hon att det var den snälla mannen med kvinnan som började på V.. Tonks trodde att hon heter Victorie men hon var inte säker som att mannen heter Ted.
”Varför är du här då Tonks?” Frågade jag och kom på en sak. ”Men borde inte du vara gammal? Du sa att farmödrar är äldre än sina barn men Ted ser ut att vara äldre än du?”
”Jag fastnade. Jag väntar på Ted faktiskt. Remus kunde komma upp för han dog efter mig och behövde inte vänta på någon. Först väntade jag på Remus men sen kom han och jag väntade på vår son Ted. Din pappa. Och tur var väl det för vem hade annars visat dig vägen tillbaka?” Svarade hon glatt med en undangömd del av besvikenhet, hon hoppades att Ted skulle komma för hon saknar Remus också.
”Hur kommer jag tillbaka till den blonda tjejen?” Svarade jag ivrigt. Jag vill träffa henne, veta hennes namn!
”Du måste släppa taget älskling. Släpp taget om allt. Mig. Flickan. Dina föräldrar. Allt.” Svarade hon sorgset. ”Det behöver jag också göra, jag vet det nu. Jag måste till min Remus. Inte du. Min Remus Lupin.” Svarade hon bestämt. ”Om du kan göra det kan jag göra det också.” Sa hon och pussade min panna.
”Okej. Ska vi försöka?” Svarade jag så modigt jag kunde.
”Japp. Säg hej då nu Remus, då kommer de tillbaka sen.” Svarade Tonks och såg ut som om hon redan hade börjat säga hejdå. Omgivningen ändrades snabbare och snabbare och olika platser slog in i varandra. En stor sjö mitt i himlen när vi satt på en kvast. När Tonks sa hejdå till folk i sitt sinne så flyttades omgivningarna omkring snabbare. Jag började säga hejdå jag med. Jag stängde mina ögon och började med Tonks. Jag sa hejdå i min hjärna och det kändes som om hon gjorde samma sak för då försvann kroppen som satt bredvid mig. Hon flög uppåt. Till himlen tror jag. Eller i alla fall livet efter detta. Därefter till Remus den första för att han har hjälp mig genom att lämna Tonks här. Sedan mina föräldrar. Victorie och Ted Lupin. Hejdå. Hejdå till tvillingarna, jag tror att jag gillade dem. De var mina bästisar va? Hejdå till tjejen med det röda håret. Gillade jag henne? Jag tror det? Och till sist till tjejen med det blonda håret. Hur ska jag släppa henne? Jag kände henne inte men det var omöjligt. DET vet jag i alla fall.


Men jag måste. Hejdå Kastandra. Nej Castandra? Nej Cassandra. Cass. Cassie. Min flickvän. Jag kände henne visst. Vilien. Flickan med det blonda håret. Min Cassandra. Hejdå.


Vit. Mörkt. Ljust. Svart.


Jag får ett slag i bröstet.


Någon tappade mig!

Då, precis i det ögonblicket, kom jag ihåg allt! Kitty var en bedragare. Någon försökte döda Cass, Olivia. Jag hoppade i vägen för henne och hon mördade mig istället! Jake, Jasper min bästisar var där också. Och Kittys föräldrar är dödsätare. Jag fick jord i ögonen och munnen. Jag hostade till.

”Vem fan kastar jord i min mun?” Sa jag och öppnade ögonen. Då såg jag runt sju personer som stirrade som hypnotiserade på mig. ”Vad är det?” Frågade jag lättsamt.
”D-ddd.. Du. Död?!” Jag behövde inte plågas av dig längre! Du var död!” Skrek Dolohov upphetsat.
”REMUS!” Skrek Cassandra och försökte slita sig från repen som höll fast henne. ”LEVER DU?!” frågade hon argt, ledset och förvånat samtidigt. Hon var flickan.
”Tydligen. Hurså?” Svarade jag. Cassie bara grät. ”Var är min stav föresten? Den är borta jue…” Fortsatte jag till en tyst publik, jag kunde inte hitta den någonstans!
”Den gick sönder…” Sa Jaz med rödgråtna ögon, HAN GRÅTER JU ALDRIG! Blev de så ledsna när jag dog? Jag borde dö oftare. Vänta VAAA? SA HAN ATT MIN STAV VAR SÖNDER? MIN STAV?
”ÄR MIN STAV SÖNDER?!” Röt jag argt. ”Jag må ha dött men min stav är fortfarande MIN STAV!”
”Den bröts av när du ramlade ner på marken efter att du hhha..deeee dööött!” Snyftade Cassandra fram. Jag ville springa fram och trösta henne men från ingenstans kom en Kitty som skrek gång på gång;
”JAG TRODDE ATT JAG HADE DÖDAT DIG GENOM ATT SLÄPPA IN PERVOT DOLOHOV!” Varav Dolohov sprang fram och rykte henne från mig väsandes;

”Vågar du säga så igen Katarina?” En paus. ”Nej jag trodde väl int..” Mer fick han inte säga fören han fick en knytnäve. I ansiktet. Av mig. Med en spade.
”HJÄLP OSS UT KIT!” Skrek Jake till sin flickvän. Alla väntade på vad hon skulle göra, lät hon dem vara kvar var hon på Dödsätarnas sida men om inte.. Släppte hon ut dem så var hon på vår.

Kitty sprang och trollade bort repen som höll fast våra vänner, då blev det ett bråk. Jag.. Kan man säga misshandlade? Ja det kan man. Jo jag misshandlade Dolohov. Jake försökte få Kitty att fly med honom upp till Hagrids stuga, Jo de glömde Cass, fan också. Kan Jake aldrig tänka på något utom Kitty? Jaz använde sin trollstav mot två stycken dödsätare och Cass en ganska stor, nämligen Kittys pappa, fast det är väl bra. Han är inte så smart. Dolohov har redan svimmat så jag sprang fram till Olivia, hon hade hållit sig i utkanten och inte velat vara med.
”Ge mig din trollstav!” Röt jag och nästintill drog den ur hennes hand. Ett svagt ”okej..” hördes men jag brydde mig inte, jag tänkte bara på Cass. Flickan med det gyllene håret.

Naww ♥

Superbra!jag älskar era kaapitel! Awesome!

azum