(PM)Jag hatar din blotta existens

Glad Påsk allihop! ^w^
----------------------------------------------------------------
Jean
”Imperio.” Det kraftfulla ordet skär genom tystnaden. Jean borrar in sina nötbruna ögon i den kvinnliga botarens uttryckslösa ögon och känslan av total makt sprider sig i Jeans kropp. Han kan göra precis vad han vill med botaren, hon är helt i hans makt!
Nej! Jean skjuter diskret undan den hemska, skadeglada maktkänslan och påminner sig om varför han över huvudtaget har uttalat en oförlåtlig förbannelse. För Didiers skull. För att få reda på sanningen. Om de tror att de kunde undanhålla honom den så tror de fel! Jean ska allt visa de jävlarna, de ska ångra att de fick honom att gå så här långt!

”Är det här rätt ställe?” frågar Jean botaren som nickar uttryckslöst. Jean löser snabbt imperiusförbannelsens grepp om botaren och riktar, innan botaren hinner förstå vad som håller på att hända, staven mot hennes huvud. ”Oblivate.” På mindre än fem sekunder har Jean suddat ut alla spår på att han någonsin har korsat den här botarens väg, och innan botaren hinner vakna upp igen har Jean glidit in i arkivet.

Jean Laurent Catterholt
”Vad i helv-?!” utbrister Jean när han, istället för att få upp Didiers journal, får upp sin egen journal ur lådan med specialfall. Jeans ena mungipa kröker sig i ett bister leende, självklart. Hur dum är Jean egentligen? Självklart fanns hans journal inräknad bland de missfoster som samlades i den här lådan. Lätt illamående lägger Jean ifrån sig journalen och tar upp den journal som måste vara Didiers.
Maurice Victor Boulle
Var det det Didier hette? Jean flinar svagt, inte konstigt att han bytte. Boulle? Och Jean som tycker att hans namn är motsägelsefullt med ett engelskt efternamn och ett förnamn som är ett engelskt tjejnamn.
Lika snabbt som flinet har kommit, lika snabbt försvinner det igen. Vad tjänar det till egentligen? Vad tjänar det till att ha brutit sig in i ett arkiv när han aldrig kommer att kunna prata med någon om det? Aldrig kommer kunna reta Didier för hans extremt fula efternamn. Jean är ensam, igen. Men efter att ha fått känna på gemenskap är det ännu värre att återigen slungas ner i den mörka spiralen igen. Håglöst börjar Jean bläddra genom Maurices journal. Det känns fel att använda Didiers riktiga namn, men hans tagna namn sliter gång på gång sönder Jean.

Extrem fobi för fjädrar och speglar. Komplex över sig själv. Mumlar osammanhängande i sömnen. ”Monster” dyker upp upprepade gånger. Vägrar prata med någon.
Jean stirrar förvånat på orden. Han känner inte igen någonting av det som står i journalen. Med ena ögonbrynet höjt vänder Jean på pappret för att se om det står något mer.
FARLIG! Våldsam mot sin omgivning. Stänger in sig. Vägrar komma ut. Farlig för sig själv. Bör hållas på avstånd från vassa föremål. Destruktiv.
Bokstäverna flyter samman framför Jean ögon och orden går inte längre att läsa. Vad? Didier, destruktiv? Det är inte möjligt! Didier kan inte…! Det måste vara fel i journalen! Ilsket trycker Jean ner både sin egen och Maurices journal i lådan igen och sparkar in den på rätt plats. Bijou klapprar oroligt med näbben och flaxar med ena vingen.
”Håll käften!” fräser Jean åt Bijou som ger Jean en högdragen blick till svar och signalerar något i stil med att Jean borde sluta prata med sig själv. Jean fnyser och Bijou lyfter häftigt från sin plats högst uppe på en hylla och sätter sig på Jeans axel utan att bry sig om att se till så att klorna inte river Jean. Det rycker i Jeans fingrar att ta strypgrepp på Bijou, men han hindrar sig själv. Vad blev bättre av att försöka mörda sig själv? Bijou skriar skrattande när Jean öppnar dörren till arkivet och skyndar ut. Han bryr sig inte om ifall någon hör. Ärligt talat bryr han sig inte om någonting längre.

Awesome ♥

Bra!

Jättebra!

Super

Det är superbra skrivet!

Hey, can I marry you? 'Caus I'm in love with this story.

Jag vill gifta mig med allt nu för tiden. Känn dig smickrad ändå

Super bra!!!!!

Jag älskar verkligen den här ffn! Du skriver som värsta Cleopatra! ROFL.

Väldigt bra