Är det svårt att älska och bli älskad?

Jadå, jag mår lite bättre nu, har till och med slutat skära mig sen jag blev tsm med min nya kille ♥

ooh men det är ju jätte bra grattis♥

Tack! ♥

Jag är ny läsare, och så långt som jag har kommit så är den GRYYM! ♥
Nu ska jag fortsätta att läsa ;D

hihi tack så mycket!
jätte kul med en ny läsare ♥

^
^Visst är den bra??
Vad var det jag sa om denna sjukt grymma ff!?

♥

När kommer nästa del?

Kapitel 42

Dagen efter vaknade jag från en djup sömn och steg genast upp ur sängen, bytte om och sprang ner mot sällskapsrummet där Weasley tvillingarna stod och väntade och jag for rakt in i min killes armar och han omfamnade mig i en kärleksfull kram tillbaka. Jag kände mig lycklig igen, ingenting skulle få förstöra detta. Aldrig.
Jag vände mig om för att säga godmorgon till Fred men stannade upp ganska snabbt när jag såg att han höll hand med en tjej. En väldigt vacker tjej.
- Hej, Conny, sa jag och sträckte fram handen mot henne och hon tog vänligt emot den.
- Olivia, Freds tjej.
- Ååh, när hände detta då? sa jag nyfiket och blev lycklig för deras skull.
- Ska vi gå ner och äta? undrade George som stod otåligt vi min sida och jag kunde höra hans mage gav ifrån sig små mullrande ljud. och jag var tvungen att ge ifrån mig en fnissning.

Jag var inte speciellt sugen på mat nu efter min långa vistelse på sjukhusflygeln, jag hade gått ner så mycket i vikt att man ibland kunde se mina revben så jag fick äta upp mig i lagom tempo.
Så dagens frukost fick bli tre tuggor av en toast och några klunkar pumpajuice.
- Conny du äter ju knappt, sa George oroligt och titta med en plågsam blick mot mig.
- Ehm ja jag gick ner mycket i vikt när jag var sjuk och ja åt inte så mycket.
Vår lilla pratstund avbröts strax av att flera dussintals ugglor kom inflygande med dagens brev eller liknande saker till eleverna.
En vit tornuggla med några få bruna fjädrar styrde riktningen mot vår plats och satte sig bredvid min tallrik. Jag knöt loss brevet från ugglans ben.
- Vem är det ifrån? undrade Fred nyfiket och jag vecklade upp brevet.

Så du dog inte? Vad synd annars hade vi haft en mindre smutsskalle kvar på jorden. HAHAAHAHA! Du ska veta att jag inte tänker ge upp förens du ligger på marken och skriker efter hjälp din odåga.

- G-Geor- gee! stammade jag fram och räckte fram brevet till honom.
- Vad är det? sa han och läste igenom brevet.
Jag granskade hans ansiktsuttryck hela tiden och kunde se desto längre han läste ju rödare blev hans ansikte.
- George jag är rädd, snyftade jag och lutade mig mot hans axel. Mina tårar blötte ner hans axel och min kropp fylldes av gåshud längs ryggraden och mina armar.
Han vaggade mig i ett tryggt grepp och jag kände mig genast lugnare.

Efter frukosten gick vi alla fyra tillsammans upp till Gryffindor tornet för att hämta våra böcker till dagens lektioner. Olivia och Fred slängde oroliga blickar mot mig när jag gick uppför trappan.
Jag sprang upp till sovsalen tog mina böcker och sprang ner till de andra, sa hejdå och sprang allt vad jag kunde till min lektion i trollformellära.
Lektionen gick något extremt långsamt och jag höll nästan på och somna men alla papperstussar som slytherin eleverna kastade mot mig höll min trötta själ vaken.
Jag trummade med mina fingrar mot bänken medan jag lyssnade med halvt öra på vad professor Flitwick hade och säga.
En och en annan gäspning trängde sig fram genom mina smala läppar.
Tillslut smällde professorn ihop boken och jag hoppade till med ett ryck.
Lektionen var äntligen slut och jag rusade genast ut ur klassrummet för att möt min kille.

fööörlååt att det hat tagit tid och att ni nu får ett tråkigt kapitel. Jag ska försöka göra nästa bättre♥

Awesome! Mer när du har tid

Det var ju inte tråkigt! Spännande!