Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon smekte glasen och såg sedan på Ceasar med en vänlig blick.
"Åh det är inte vi enbart som bestämmer. Eller det är Kapten som bestämmer." Hon log och såg på John med et varmt leende och såg sedan på Ethan.
"Kan du hjälpa mig älskling?" Hon höll ut sin arm.
"Jag är lite vinglig."

Ethan nickade åt Kiliahs ord åt Cesar för förtydligande att det var kaptens val som gällde. När hon frågade om hans hjälp stannade han upp och krokade sin arm om hennes för att på så sätt hjälpa hennes steg. "Kom, vi går här.", sa Ethan och gick med Kiliah ut ur rummet, på däck. Han försäkrade sig om att hon följde med när de gick av skeppet och kom ut på bryggan genom att iaktta hennes uttryck. "Har du ont? Vill du sätta dig innan vi går på sista skeppet?", frågade Ethan, en aning oroad.

Hon såg på Ethan och skakade på huvudet.
"Nej jag klarar mig. Jag är ju Kiliah." Hon kysste honom och började gå på det sista och lade handen mot magen.
"Han är vild nu. Jag tror han väljer sitt hem åt oss." Hon log och skrattade.
"Sammi det är morfar som väljer inte du." Viskade hon kärleksfullt.

"Bra, tänkte att det kanske var jobbigt för dig, att gå så mycket menar jag.". Ethan såg på Kiliah och log igen. "Titta, skeppet! Det är är det. Så vackert det ser ut.".
Han skrattade över henne kommentarer om barnet. Att deras förstfödde skulle vara en fighter, det var redan klart för sig. Han log och strök hennes hans med sin tumme innan han gick på skeppet.
Direkt konstaterade han att det liknade deras nuvarande skepp. De var lika mörkt i träet och hade liknande detaljer som gjorde att det direkt kändes som hemma. Men det var större. Mycket större. "Kapten, hur ska vi kunna styra henne själv, vi behöver fler mannar.", sa Ethan och gick fram till John som ögnade golvet på däck. "Vi får skaffa fler. Och jag menar, ni kanske vill ha en barnvakt också?", flinade John och Ethan nickade, men förstod inte helt. "Kapten, vi kan inte styra henne själv, inte på lång sträcka iallafall.", sa Ethan igen och John nickade då. "Jag vet, Ethan. Lugn, vi kommer hitta fler, jag vet ett ställe vi kan rekrytera fler. Några vi kan lita på.", sa han och såg mot Kiliah. John ville vara säker att hon och barnet också skulle kunna känna sig trygga med nya människor i deras omgivning.

Hon log mot honom och skrattade.
"Kapten u har en röst på detta skepp!" Kiliah höll om magen och såg upp på honom med sina varma ögon.
"Sammi vill så gärna vara pirat på denna båt Han vill komma ut nu." Hon flåsade och sjönk mot relingen.
"Ceasar har ni något jag kan fläkta mig med?" Hon såg mot mannen.

John upptäckte Kiliah och skyndade dit. "Här, ta min solfjäder. Jag behöver den inte just nu.". Han räckte en den solfjäder som han nyss fiskat upp från sin ena kavajficka. Han log då hon verkade uttrycka sitt tyckte om skeppet. "Ja, det här skeppet blir bra. Det påminner lite om.. hemma.". Han såg på de andra som verkade nöjda med skeppet. "Cesar, vi tar det här.". Cesar skakade hand med kaptenen och sedan betalade John med en skattkista han låtit några från besättningen bära med. Cesar nickade belåtet när han upptäckte guldet som visades upp för honom.
"Kiliah, jag måste hjälpa de andra att flytta över våra saker från skeppet. Stanna här. Det är inte så mycket packning. Vi kommer snart, okej?". Ethan tog hennes händer och sökte med blicken mot hennes.

Hon tog emot soljädern och började at fläkta sig och sjönk ner på e låda.
"Okej, ta med min skattkista med, Den är i mitt sovrum." Hon log och såg på John.
"Pappa Sammi är på väg, jag känner det." Hon log blekt och slöt ögonen.

Ethan nickade och ropade på de andra att skynda på. Han ville inte lämna Kiliah kvar för länge ensam, men kände sig tryggare då han förstod att kaptenen stannande kvar för att se efter henne.
John hukade sig ner för att se upp mot henne. "Såja, Kiliah, jag stannar här med dig. Djupa andetag. Det blir bra snart, vi ska ge oss av strax. Under tiden..", han avbröt sig själv för att se på henne och känna av ifall det var kris, men avgjorde att det kanske var en mildare smärta och strök henne därför lugnande över hennes ena knä. ".. Under tiden kanske jag kan visa dig e kammare? Det är stort för att rymma den utökade lilla familjen och jag.. jag kommer ha min lika stora kammare mitt emot erat rum.", sa John och försökte le litet mot henne.

Hon log mot honom och drog djupa andetag och reste sig.
"Ja visa gärna." Hon tog hans hand och log.
"Sen tror jag kommer lägga mig. Jag är som en gmmal åsna. Jag är så trött." Hon log och suckade.
"Men han kommer komma idag. Jag känner det på mig."

John reste på sig och räckte över sin hand åt henne för att hjälpa Kiliah upp på fötterna. "Den här vägen då.".
John nickade till Cesar som fått hjälp att bära guldet av en assistent. Cesar gick av skeppet och lämnade kaptenen kvar med Kiliah. "Här.", sa John är de gick nerför däck och kom till första nedre plan där två rum i en korridor vätte åt varsitt håll. Den ena, till vänster, var utsmyckad med en skylt som visade på kaptenens kammare. "Här är mitt, men här..", sa John och kollade först på Kiliah innan han knuffade upp dörren så att den öppnades inåt och framför de visades ett stort rum. Därinne fanns en dubbelsäng, spegel, skrivbord, stolar, garderober och byrålåda för förvaring. Dessutom fanns ett fönster så att de fick utsikt utåt. "Här är erat rum, tänkte jag, om ni vill ha det förstås?", sa John och ledde henne in i rummet.