prs yehet & kkaebsong

Frågan förvånar Joshua, då han inte trott att han gjort det så uppenbart. Det var dumt, han borde försöka få bort de där dumma tankarna, men ändå sköljer de över honom gång på gång. Vid de mest orimliga stunderna i vissa fall.
"Det är ingenting du behöver oroa dig för," viskar han försäkrande, men sextonåringen själv tror inte ens på det. Att oroa sig leder ingen vart, det är inte som att tankarna kommer att skada honom, endast om Joshua väljer att följa dem. Han lägger märke till hur trött Zihao ser ut att vara, han har ju inte kunnat sova särskilt bra vilket är helt förstående. "Vill du sova lite? Det är fortfarande väldigt tidigt."

Sova? Jovisst ville han göra det, väldigt gärna faktiskt. Hela kroppen skrek efter vila och hjärnan var alldeles desperat efter sömn. Men Zihao hade blivit misstänksam på Joshua, osäker på om sextonåringen talade sanning eller ej. Och det, det faktumet fick hans redan övertrötta hjärna att gå upp i varv, vilket i sin tur betydde att han började koka ihop en massa konstiga, hemska teorier.
”Jag kommer aldrig kunna sova när du säger sådär. Om de där rösterna är tillbaka igen så måste du säga det”, sade han allvarligt och lutade sin panna mot Joshuas. ”Ska jag berätta en sak för dig? Jag älskar dig verkligen. Så mycket att det är helt absurt faktiskt”, mumlade han sedan med slutna ögonlock, kände att han var tvungen att upprepa de orden för den andre för säkerhets skull.

"Jag menar det, du behöver inte oroa dig," försäkrar Joshua, som även han skriker efter mer sömn, även om han sovit betydligt mer än sjuttonåringen. Dock vet han att för att få det hela att fungera, att få dem att fungera, måste han tala sanning. Hur mycket han än inte vill det. "De kommer och går." Joshua sluter sina ögonlock när han känner Zihaos panna mot sin, tar in hans värme som han aldrig vill lämna. "Jag älskar dig också." viskar sextonåringen, det är andra gången han säger de tre orden som skadat honom så mycket. Men han håller sig fortfarande fast vid det, han vet att han älskar Zihao, det går bara inte att förneka. Förhoppningsvis blir inte sjuttonåringen en ut av dem som slänger orden omkring sig.

Rodnaden steg på Zihaos kinder, precis som de skulle ha gjort under den föregående kvällen om det inte varit för pälsen. För några veckor sedan hade han intalat sig själv att ingen någonsin skulle kunna älska honom, att han var för impulsiv och vidrig för att älska. Nu visste han åtminstone att han haft helt fel, och det var han glad över.
”Du vet, jag trodde aldrig att någon skulle kunna älska mig”, mumlade han samtidigt som tankarna funderade över Joshuas ord. De kommer och går. Han kände defintivt igen den känslan, att allting först kändes helt perfekt för att sedan gå raka vägen ner till helvetet. Med en suck välte han över så att ryggen slog ner i madrassen.
”Lova att du inte går när jag somnar, okej? Eller förresten, du kommer ju ingenstans om jag håller i dig tillräckligt hårt”, viskade han aningen sluddrigt och slängde armarna om sextonåringen.

Joshua öppnar ögonlocken långsamt, granskar ansiktet ovanför honom som fylls av en svag rodnad.
"Så fel du hade," viskar sextonåringen med ett leende. Visserligen förstår han den känslan, men i slutändan har han alltid tänkt på sin mor som älskar båda sina söner till döden. Det gläder honom att Zihao inte längre tror att han är oälskad, för det är han definitivt inte. "Jag skulle aldrig göra det kan jag försäkra dig om," berättar Joshua, nej han har inga planer på att gå därifrån inom någon snar framtid. Han gäspar tyst och låter sin hand slingra sig om Zihao för att sedan klänga sig fast.

Precis innan Zihao slutligen somnade, spred sig ett litet leende över läpparna. Det var nästan som om han blivit given nytt liv, ny energi i livet. Och allting var tackvare Joshua, uteslutande.
”Jag kommer aldrig att släppa dig, Joshua Lewis”, viskade han nästan ohörbart innan sömnen tog över och medvetandet gled in i drömmarnas rike. Han drömde nästan varje natt och kom oftast ihåg dem. Det kunde vara både bra och dåligt, beroende på vilken form som drömmarna vidtog. Men i den stunden, var allting bara komplett svart. Hjärnan var väl med största sannolikhet alldeles för trött för att orka mixa ihop någonting.

Än en gång finner Joshua sig själv så otroligt varm av den andres ord, får honom att sjunka ner i Zihaos famn och sluta ögonlocken. Tänk om han bara kan stanna där för evigt? Zihao somnar snabbt, vilket leder till att sextonåringen kan lyssna på den äldres hjärtslag i tystnad. Som att de lugna slagen nästintill vaggar honom till sömns, vilket Joshua inte har någonting emot alls.

Zihao hade inte den blekaste aning om hur länge de sovit, när han slutligen vaknade. Det enda han visste med säkerhet, var att sömnen åtminstone låtit kroppen vila ut och återgå fullt till sin normala fas. Inte nog med det så var även hjärnan mer alert och synen inte alls lika dimmig. Men bara för att han vaknat hade han inga planer på att släppa Joshua, nej aldrig i livet. Istället slog han benen om sextonåringen med en lätt morrning och började nafsa honom i örat - komplett förvildad efter nattens gång.

Joshua väcks av den äldres klängande med benen, och gnäller tyst till när han nafsar honom i örat. För att fly från den äldres tänder låter han huvudet vändas till andra sidan och försöka sträcka bort sig från Zihao med stängda ögon. Sannerligen har han sovit otroligt bra i den andres famn, men trött är han fortfarande.
"Sluta.." viskar Joshua gnällande, då han är såpass kittlig som han är kan han inte hindra sig själv från att fnittra till.

”Jag vill inte sluta”, påpekade Zihao och började lämna en drös med små pussar över Joshuas ansikte. Det var någonting med sextonåringens doft som fick honom att helt tappa förståndet. Han kunde inte riktigt beskriva den, förutom att den var söt och ljuvlig. Utöver det kunde han inte sätta fingret på vad det var som gjorde den så oemotståndlig.
”Du doftar så gott, det driver mig till vansinne”, förklarade han utan att släppa den andre, som försökte fly från hans lilla attack.