Rollspelare & Wolfy prs

Jason suckade lågt och satte sig till rätta. Han log svagt mot servitrisen som kom med maten och väntade tills de var ensamma igen innan han valde att prata igen.
"Okej, ärligt nu. Vi har inte känt varann särskilt länge men du betyder mest för mig just nu. Tanken av att du mår dåligt eller något sårar mig men det är på grund utav mig som du mår sämre nu. Jag vet inte hur man gör sånt här med känslor och sånt, det enda jag är van vid när man har konflikter är att slåss eller rycka på axlarna och släppa det. Det här är nytt för mig och jag ber om ursäkt ifall jag är riktigt kass på det här med ursäkter och allt." sade han och drog frustrerat handen över ansiktet.

”Jag kommer varken slå dig eller rycka på axlarna och släppa allting.” Leah tog besticken i händerna och började under tystnad äta av maten. Då hon var klar lutade hon sig bak mot ryggstödet. ”Är din ursäkt genuin? Vad exakt är det du ångrar?”

Jason försökte hålla inne ett leende, kunde inte låta bli att tänka på slåss med Leah. Han åt upp sin mat och tittade upp på henne, vad han ångrade?
"Vad ångrar jag inte, Leah? Jag ångrar att jag hamnat där jag hamnat. Att jag inte är värd någon som dig. Att jag är för djupt inne för att ta mig ut. Att allt för mig just nu kretsar runt en tjej. Att, ta inte det här fel nu, du är anledningen till att jag vill bli bättre. Jag ångrar hela mitt liv." sade han och kollade på henne hela tiden. Han fuktade sina läppar och andades ut, det kändes bra att få ut allt.

Hon motstod lusten att sucka. Hon förstod inte hans tjat med att han inte var värd någon som henne. Vad skulle det ens betyda? Hon var väl inget helgon.
”Du har inte berättat för mig om din uppväxt.” Leah antog att det var ett känsligt ämne, helt enkelt någonting som han inte ville tänka på eller berätta om. Men hon ville höra om den, hon ville lära känna honom på riktigt. Hon ville veta hur han haft det.

Jason stannade upp och rynkade på pannan. Han skakade lite på huvudet och lutade sig bakåt igen, nästan för att öka avståndet mellan dom.
"Jag kan inte... Jag kan inte berätta. Jag vill inte det." sade han och blev, om ens möjligt, något otroligt osäker. Han såg sig omkring och la armarna i kors, nästan för att hålla om sig själv.

Leah såg på honom en lång stund innan hon knappt märkbart nickade. Tvinga honom att berätta tänkte hon inte göra. Det var uppenbart att det var något han inte ville. Kanske han någon gång skulle vilja berätta om det för henne, kanske inte.
”Nej tack,” log hon mot servitrisen som kommit tillbaka för att fråga om de önskade efterrätt.

"Vi kan ta notan nu." sade Jason och undvek att möta någons blick. Hennes fråga hade fått honom att tänka tillbaka till sin tid som barn. Han rös till av tankarna och minnena. Han svepte i sig sitt vatten och harklade sig innan han tittade upp när servitrisen kom tillbaka. Han la en bunt med sedlar som täckte för deras mat och även dricks. Han log svagt och reste sig upp för att lämna restaurangen.

Leah reste sig upp för att följa efter honom ut.
”Förlät om jag ställde en olämplig fråga.” Det var klart och tydligt att han reagerat på ett negativt sätt över hennes fråga vilket gjorde henne ledsen, det hade ju inte varit hennes mening att dra upp minnen han inte ville tänka tillbaka på. ”Tack för middagen,” fortsatte hon sedan och stannade upp en bit från bilen. Hon planerade inte att kliva in i den. Hon ville promenera runt en stund, fundera på vad hon ville och vad hon skulle ta sig till.

Jason kollade på henne en stund innan han suckade, han ville att hon skulle veta men han visste inte ifall han skulle klara av att berätta.
"Jag vill visa dig ett ställe. Mitt barndomshem." sade han lågt och gick mot sin bil. Han hade alltid bott i den staden, det hade bara alltid varit olika delar av den.

Leah vände sig om för att gå men stannade upp vid hans ord. Osäkert såg hon på honom en lång stund. Han ville väl inte visa bara för att hon bett honom berätta om sin barndom och uppväxt. Det skulle endast vara på hans villkor och för att han själv ville öppna upp sig. Hon började snart gå efter honom mot bilen, tvekade ett ögonblick innan hon satte sig ner.