Tredje Världskriget

Nike gjorde som Akhiti och neg, dock väldigt klumpigt och inte så graciöst. Det syntes mer än väl att hon inte hörde hemma här om inte det röda håret skvallrade om det redan.
Skulle hon sitta här med alla de rika, adliga? Troligen då det var en tom stol vid Akhiti. Hon satte sig försiktigt ner. Framför henne var det dukat med många glas och bestick och paniken och nervositeten sköt åter upp hon kunde inget om detta.

Akhiti lade antingen inte märke till Nikes oro eller ignorerade det.
Hon tackade artigt dem som hällde vatten i deras glas och såg sofistikerad ut.
Hon åt den mat som serverades lika så även om de tre rätterna de serverades inte var så goda.
Då efterätterna strax skulle anlända tog en adelsman ordet och pratade högtydligt.
"Jag vill utbringa en skål till vår blivande drottning!" Han höll upp sitt glas och alla hurrade.
Akhiti log artigt och höjde sitt glas.

Nike klarade sig genom hela måltiden genom att snegla på de andra hur de gjorde. Hon var tyst med blicken sänkt ner i tallriken. Hon ville inte att de skulle ha något att klaga henne på, se ner på henne. Hon visste faktiskt inte hur de var, men hon var inte som dem.
Hon höjde dock blicken då de skålade för Akhiti, blivande drottning, det var värst tänkte hon och log mot henne men undvek restens blickar.

Akhiti hade egentligen inga planer på framtiden och tyckte inte att det var något att skåla om, men under de timmar som gått sedan sin brors död har hon börjat bete sig annorlunda.
Hon känner inte det själv, men hon har förändrats.
Ur ögonvrån ser hon Nike men svara inte på¨något speciellt sätt då hon ler.
Efter måltiden ställer hon sig upp och gör sig beredd att gå, men hon hinner inte för hennes far tar tag i hennes arm och stannar henne.
”Jag har ett meddelande att framföra allihopa!” Sa han och alla lyssnade spänt, även Akhiti som dock inte visade det. Vad skulle han kunna ha gjort?

Nike vänder bort blicken från Akhiti, ser ner i golvet då de ska lämna salen. Hon gillar inte Akhitis ändring men än är hon för osäker för att göra uppror. Hon stannar upp då Akhiti gör det som hon bara hade att lyda.

Kungen ler stort när Akhiti ställer en fråga.
"Vad är så viktigt att du inte berättar för mig före du gör det offentligt, far?"
"Min lilla dotter här ska gifta sig med Kreng från Persien." Säger han och folket börjar grattulera.
Det har sedan länge varit krig mellan länderna och det här var förmodligen ett fredsavtal.
Akhiti var dock inte nöjd med tanken, men lyckas dölja det.
"Det heter Iran nu, vart lever du, före kristus?" Hennes röst låter irriterad och hon lämnar salen rädd att tårarna ska bryta sig ut.

Nike ser upp vid kungens ord och sorgen står att läsa i hennes ögon, eller mer förtvivlan. Men vad hade hon trott? Hon dög inte och dessutom var hon kvinna och inte man, hon var inte ens adlig vad hon visste. Nike sväljer hårt och sänker blicken så ingen ska se hennes känslor, men nu tänkte hon lämna slottet, här fanns ingen framtid bara sorg.

Akhiti drar med sig Nike, kraftigt upp till hennes rum.
Hon var ilsken, inte kunde hon gifta sig med, med... Någon typ! Ilskan strömmade ur henne och det var snträngande att hålla ett tempo Nike skulle kunna hänga med i.

Nike försöker hänga med men i all uppståndelse hade hon glömt tabletterna och hon drog kraftigt efter andan. Äntligen kom de till hennes rum och Nike faller ihop i en hög för att återfå andan.

Akhiti märker vad som händer och kastar tabletterna till Nike.
Efter det får hon något sorts sammanbrott och kastar något som liknar en relik, på golvet. Den faller i bitar.
Hon tar djupa andetag och faller ner vid NIkes sida, som utmattad.