PRS(Dragon Fantasy)

Nalel lutade huvudet mot hennes axel. "Jag undrar hur det skulle ha blivit om jag valt det andra, fortsatt vara soldat och tagit bort Ian". Den tanken kändes konstig nu, men hon hade funderat mellan det då.

"Inte vid liv, du må vara duktig men ingen hob överlevde, de hade inte en chans." sa Meira och blinkade bort tårar som hon lyckats hålla undan i alla år.

Nalel tystnade. Hade ingen av dem överlevt? Många, i alla fall från deras by hade hon känt..."Men..." sa hon tyst. "Tänk om jag hade kunnat göra skillnad, kanske jag kunde ha dött och någon annan överlevt...".

Meira bara skakade på huvudet, "Du ska vara glad att du inte var där. Många dog dvärgar, alver, människor." och nu rann tårarna ner tyst för Meiras kinder, hon kunde inte hindra dem.

Nalel kramade hårdare om henne. "Jag övergav er bara...Stack tillbaka till mitt trygga hem" mumlade hon. Hade fler hon känt dött? Bearn? Gimli?

"Det var bättre du lever." sa Meira med grumlig röst och försökte få stopp på tårarna, "Förlåt." sa hon.

Nalel strök henne över ryggen. Så som Meira gjort för henne så många år tidigare. "Du behöver inte be om ursäkt, gråt ut" mumlade hon.

Meira slappnade av och gjorde som Nalel sa, här behövde hon inte dölja det, inte visa en orubblig styrka. Hon grät ut tills tårarna var slut medans Nalel tröstade henne.

Nalel mumlade tröstande ord då och då och kramade om henne. Då hon kände att Meira inte grät längre tog hon sig loss från kramen försiktigt och såg på henne. "Vill du ha öl? Vin? Jag har fått lite av några vänner när jag flyttade in".

"Vin tack." log Meira svagt och torkade de rödgråtna ögonen, det hade behövt, hon behövde gråta ut. "Den där läkaren....finns han fortfarande kvar?" frågar Meira tyst och ser efter henne.