The Marauders - Always and forever [SV]

13 december, lite senare...

’’Sirius Black?’’
Receptionskvinnan kollade upp.
’’Rum 845, men han kan tyvärr inte ta emot besök just nu.’’
Lily suckade och vände sig om mot James.
’’Du hörde. Vad ska vi göra?’’
James lutade sig fram mot informationsdisken.
’’Kan du berätta vad som har hänt?’’
’’Tyvärr inte’’, sa kvinnan och log sorgset. ’’Men det kommer alldeles strax någon och informerar er. Slå er ner i väntrummet, Mr...?’’
’’Potter’’, sa James surt och rullade iväg barnvagnen mot väntrummet.

Rummet var tomt, och James och Lily slog sig ner.
’’Jag hatar sjukhus’’, sa James. ’’De kan ta mig fan aldrig berätta vad som har hänt. Allvarligt, vad är det som de vinner på det?’’
Lily ryckte på axlarna.
’’Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att du alltid blir helt konstig när du är nervös eller orolig, så sitt ner och andas djupt, okej?’’
James gjorde som hon sa och tog ett djupt andetag. I samma ögonblick öppnades dörren och James och Lily ryckte till.
’’Jag fick också en uggla’’, sa Remus och stängde dörren. ’’Har de sagt något?’’
’’Inte ett jävla skit’’, sa James surt.
Remus suckade och slog sig ner.
’’Som vanligt då.’’
James nickade.
En lång man i vit rock steg in i rummet. Enligt namnskylten var det botare Smethwyck.
’’Var är Sirius? Hur mår han?’’ sa James direkt.
’’Åh’’, sa botare Smethwyck. ’’Är ni familj?’’
James fnös
’’Närmast anhöriga’’, sa Lily istället.
’’Jaså. Nå, Mr Black kan inte ta emot besök för tillfället, men han vaknar antagligen till om någon timme och då kan ni träffa honom.’’
’’Vad har hänt då?’’ sa Remus.
’’Åh’’, sa botare Smethwyck igen. ’’Vi vet inte exakt, men han kom hit med flera sår, och svåra skador på axlarna och ryggen. Han har blivit utsatt för cruciatusförbannelsen...’’
Lily lät höra ett förfärat utrop och James och Remus flämtade till.
’’...men läget är stabilt nu. Vi vet inte exakt vad som hände än, dock.’’
Med de orden lämnade han rummet och de andra kastade förfärade blickar på varandra.
’’Det är värre än jag trodde’’, sa Lily och lyfte upp Harry som hade börjat gråta.
I samma ögonblick steg Peter in i rummet.
’’Slingersvans!’’ sa James. ’’Hörde du vad som hade hänt?’’
’’Nej, inte exakt’’, sa Peter. ’’Vad?’’
’’Botare Smethwyck sa att han hade flera sår, och skador i ryggen och axlarna. Och... han hade blivit utsatt för cruciatusförbannelsen.’’
Peter flämtade till.
’’Mer vet vi inte’’, sa Remus bistert.
’’Det är väl bara att vänta då’’, sa Peter och de slog sig alla fyra ner.

Fyrtio tysta minuter senare kom det äntligen någon in i rummet. Botare Smethwyck.
’’Mr Black kan ta emot besök nu. Längst ner i korridoren, till vänster.’’
’’Tack så mycket!’’ sa James ivrigt och reste sig upp så hastigt att stolen föll bakåt. Lily lade ner Harry i vagnen, och de gick allihop till Sirius rum.

’’Du ser hemsk ut’’, sa James när de kom in.
Sirius kisade med ögonen och vände huvudet mot sina vänner.
’’Kul att se er med’’, sa han svagt.
James skrattade av lättnaden som uppkom när han fick se sin bästa vän igen, och satte sig på sängkanten.
’’Du skrämde oss rejält, Tramptass.’’
’’Förlåt.’’
’’Var inte dum’’, log Lily och satte sig på den andra sängkanten. ’’Hur är det med dig?’’
’’Bättre nu när man har lite sällskap’’, sa Sirius och gjorde ett lamt försök att le. Hans ansikte var fullt av små skråmor, blåmärken, rispor och sår, liksom hans armar. Han var iförd en vit sjukhuspyjamas och såg liten och ynklig ut där han låg.
’’Vad var det som hände egentligen?’’ sa James bekymrat.
’’Eh...’’ Sirius kastade en blick runt i rummet, där det stod tre andra sängar med patienter och botare runt omkring. ’’Vi kanske inte möjligtvis kan ta det senare?’’
James rynkade pannan.
’’Jovisst.’’
Sirius nickade tacksamt och lutade sedan huvudet bakåt igen.
’’Är det något vi kan göra för dig?’’ sa Remus. ’’Något du behöver?’’
’’Det är lugnt’’, sa Sirius. ’’Men ni kan väl stanna en stund?’’
De andra log.
’’Hela dagen om du vill’’, försäkrade Lily.
’’Du får det svårt att bli av med oss’’, sa James.
Sirius flinade.
’’Skönt att höra.’’

AWSOME, undrar verkligen vad som har hänt men Sirius!!

Åh vad spännade :3

super

super duper bra (som alltid)

Lika fantastiskt som alltid

14 december 1980


James vaknade med ett ryck och reste sig upp. Det skulle han inte gjort. Ett hugg av smärta kändes i ryggen och han satte sig ner med ett stön.
Han såg sig omkring medan han gned sin ömmande rygg. Han var på Sankt Mungos, i en stol jämte Sirius säng. Han måste ha somnat – att sova i en stol är ingen bekväm ställning, därav ryggvärken – och de andra hade... åkt hem?
Nix, Remus satt i stolen bredvid honom, med huvudet lutat mot axeln i en ställning som skulle orsaka rejält med nackspärr.
’’Månis, vakna’’, viskade James och petade honom i armen.
Remus vaknade med ett ryck och gnällde till av smärtan i nacken. Han masserade leden medan han såg sig omkring.
’’Har de andra åkt?’’
’’Tydligen. Vi måste ha somnat här igår. Kom, vi går och får i oss lite frukost innan Tramptass vaknar.’’
’’Försent’’, mumlade Sirius röst yrvaket. ’’Är ni kvar?’’
’’Peter, Lily och Harry åkte hem, men vi är kvar’’, sa James. ’’Ska vi ta med frukost till dig?’’
’’Det är lugnt’’, sa Sirius, och använde en kraftfull ansträngning för att vända huvudet mot James. ’’Jag kan följa med.’’
’’Försök inte’’, sa Remus. ’’Du kan ju inte ens resa dig upp.’’
Men Sirius envisades, och med några smärtsamma ansträngningar lyckades han sätta sig upp. Remus och James tog tag i varsin arm och lyckades fösa ner honom i rullstolen som stod bredvid sängen.
’’Jag kan gå själv.’’
’’Hah, just det’’, sa James sarkastiskt. Sirius suckade, men gjorde inget motstånd när James började rulla rullstolen mot matsalen.
’’Det är faktiskt ryggen jag har ont i, inte benen.’’
’’Och? Man kan väl få lite överlyx någon gång. Få se nu... vad finns det på menyn?’’
’’Någonting grönt med curry i, någon gegga som antingen kan vara spaghetti eller gröt, och någon fisk som ser ut att aldrig ha sett vatten...’’ sa Remus med en äcklad suck när han såg på buffén som stod uppdukad.
’’Jag tror jag tar Currysnoret’’, sa Sirius bistert.
’’Det tänkte jag också’’, sa James. ’’Tills du kallade det Currysnoret. Jag tar Spaghettigrötgrejen.’’
’’Då provar jag den snustorra fisken’’, sa Remus. ’’Sätt er vid ett bord sålänge så hämtar jag.’’
James nickade och rullade iväg Sirius mot ett bord i hörnet av matsalen.
’’Varför ska sjukhusmat alltid vara så äcklig?’’ suckade Sirius. ’’Det är ju på sjukhuset man behöver muntras upp lite med god mat, eller hur? För vissa kanske det blir det sista man någonsin äter. Kul.’’
James flinade, fällde ner bromsen till rullstolen och satte sig själv på stolen bredvid.
’’Nu kan du berätta vad som hände’’, sa han. ’’Prata lågt.’’
Sirius kastade en tveksam blick runt omkring sig, men det var ingen på mindre än trettio meters avstånd.
’’Okej då’’, viskade han. ’’Vi blev påkomna’’.
James flämtade till.
’’Båda? Du och Sturgis?’’
’’Ja’’, sa Sirius bistert.
’’Fick ni reda på vem som var spionen?’’
Sirius skakade på huvudet.
’’Vi hörde att de var mycket arga. De hade kallat honom till möte men han dök inte upp.’’
James såg bekymrad ut. Sen sa Sirius med konstig röst;
’’Visste Måntand att jag skulle spionera där?’’
’’Ja, det visste han!’’ sa James argt. ’’Det gjorde jag och Peter och Lily också, och du anklagar inte någon av oss för att vara spion. Så lägg av nu.’’
’’Förlåt’’, sa Sirius. ’’Men jag kommer inte på hur annars...’’
’’Sturgis har väl berättat för några för många’’, sa James.
’’Ja...’’ sa Sirius bekymrat. ’’Han har väl det. Men en sak var i alla fall bra med det här – vi vet att det är en man, eftersom de pratade om spionen som ’’honom’’ helatiden.’’
James nickade.
’’Currysnor, pastagröt, snusfisk’’, sa Remus och James och Sirius ryckte till. Remus delade ut tallrikarna, besticken och vattenflaskorna. Sen satte han sig på stolen bredvid James. Sirius kollade ner på sin knallgröna gegga till mat.
’’Jag ångrade mig’’, sa han. ’’Jag är inte hungrig längre.’’
’’Fortsätt berätta!’’ sa James. ’’Ni blev påkomna, och...?’’
Remus spillde ut hälften av sin apelsinjuice på bordet.
’’Ni blev vadå?’’
’’Nån dödsätare under huva hittade oss’’, muttrade Sirius. ’’Han tog in oss till de andra – ett dussin dödsätare - och pressade oss på massa information om fenixorden.’’
’’Vilka är ’’de andra’’?’’ sa James förvirrat. Sirius bara ryckte på axlarna.
’’Alla hade mask på sig.’’
’’Fortsätt berätta!’’ sa Remus.
’’Jo, de pressade oss på information och vi vägrade... de kastade in oss i någon sorts källare. De tog ut oss igen några gånger om dagen, torterade oss och tvingade oss... sen slängde de in oss igen.’’
’’Var det så du fick alla de där såren?’’ sa James och pekade på Sirius blåslagna ansikte.
’’Ja’’, sa Sirius. ’’Man kan komma långt med en kniv. Och sen undrar de hur det kan vara så mycket krig i mugglarvärlden utan trollstavar...’’
’’Hur blev ni räddade?’’ sa James andlöst.
’’Fawkes.’’
’’Fawkes?’’
’’Fawkes. Vi vaknade av att han var i källaren, Dumbledore måste ha sänt dit honom. I samma ögonblick som vi lade handen på honom så togs vi till Hogwarts, Dumbledore var där. Jag var trött och hade så ont så jag kom inte ihåg exakt vad som hände efteråt... jag vaknade här, i alla fall, och några sekunder senare kom ni in.’’
James och Remus bara stirrade.
’’Var är Sturgis?’’ sa James efter ett tag.
’’Åh’’, sa Sirius bekymrat. ’’Han är kvar på akuten – hans skador var mycket värre än mina.’’
’’Är han okej?’’ sa James oroligt.
Sirius nickade.
’’Jag hoppas det. Annars så...’’
’’Lily!’’ sa plötsligt James så högt att de andra ryckte till.
Lily, med en stor barnvagn, och Peter, hållandes i en stor korg, satte sig ner vid bordet.
’’Ni svek oss’’, flinade James och tog emot Lilys snabba kindkyss.
’’Nej, vi somnade också här igår’’, sa Lily. ’’Men vi vaknade vid sjutiden, och maten här var oätlig, så vi åkte hem och fixade med oss en korg med frukost.’’ Hon pekade på korgen i Peters händer. ’’Men ni har tydligen redan ätit?’’
’’Verkligen inte’’, sa Sirius och sköt snabbt ifrån sig den gröna geggan.
Lily fnittrade och ställde upp korgen på bordet.
’’Så bra då. Få se... rostat bröd, flingor, apelsinjuice, våfflor, frukt...’’

Jättebra!

suveränt

Bra!