Power (Ett rollspel för alla)

Efter bildlektionen gick Lelia ner till gympan. Hon joggade utan problem. Hon var kanske inte någon sporttjej. Men hon var ju ganska vältränad då hon ofta cyklade, gick, joggade eller sprang. Det var mest för att komma till stranden eller något annat ställe hennes far inte var på. Hon bytte snabbt om sedan och gick till sitt rum. Hon slängde väskan på golvet och satte på hög musik. Sen slängde hon sig på sängen och började läsa i sin bok.

Francesca går ut ur omklädningsrummet. Gympalektionen var acceptabel, men gympaläraren verkar lite galen.
På en bänk sitter Annabeth och stirrar ut i rymden. Hennes nya hobby tydligen. Utan att kunna förklara det blir Francesca irriterad. Vad är egentligen Annabeths problem? Man kan inte bara skita i allt. Man måste ta tag i sitt liv, ibland går det åt skogen, ibland känns det som man inte har något att leva för, men man kan inte bara sätta sig och stirra ut i ingenting. Så hon går fram och sätter sig bredvid Annabeth.
"Kom igen, hallå! Ryck upp dig!" säger hon och viftar slappt framför Annabeths ansikte med sin hand.

Annabeth vände sig och såg Francescas irriterade ansikte.
För första gången på länge kände hon en känsla; ilska.
"Va fan vill du?! Varför ska jag rycka upp mig?! Livet är ändå ett jäkla helvete."

Zeya gick ut på skolgården, alla bänkar var upptagna och hon hade ingen lust att sätta sig bredvid någon, så hon gick mot några träd lite längre bort på skolgården. Hon satte sig vid en av stammarna och tog upp en bok. Hon hade inte lust att göra något annat.

Francesca sätter på sig ett hånfullt uttryck och spärrar upp ögonen som i förvåning.
"Ojdå, zombien har fått tag på en känsla, bäst jag passar mig!
Du ska rycka upp dig för att allas liv är ett helvete ibland, för att du har dina jävla vattenkrafter att straffa Ariana med, vilket är mer än jag har, och för att man inte bara skita i allt" säger hon med hård röst.
((Ehehe, Francesca verkar lite hjärtlös))

((Gör inget, Annabeth need this... ))

Annabeth kunde inte fatta att hennes rökande, elaka, rumskompis just sagt åt henne att rycka upp sig. En våg av ilska sköljde igenom henne.
"Du ska för fan vara glad att du inte har en Gåva! Man känner sig som ett jävla freak. Jag kan för fan inte bli blöt! Jag får toaletter att explodera när jag är arg! Låter det kul?!"

Francesca bränner av ännu ett hånfullt leende. "Ska jag vara glad? Glad för vadå? För att jag inte får någon superkraft som jag kan säga åt Rachel att dra åt helvete med? För att du kan skjuta iväg mig på en vattenstråle i denna sekund utan att jag kan göra ett skit? Och du bara deppar över dina föräldrar, när du åtminstone haft någon som bryr sig" nästan skriker Francesca.

Annabeth höjde på ena ögonbrynet.
"Om det gick, skulle jag gärna byta med dig. Du kan rymma, ha ett normalt liv. Dominus skulle hitta mig och dra mig tillbaka, den idioten, om jag rymde. Och så har jag ingenstans att rymma till heller." Hennes röst dröp av bitterhet.
"Plus, tror du min mamma brydde sig när hon lämnade mig framför min pappas hus som nyfödd? Tror du min pappa brydde sig när han inte alls tog hand om mig, och skickade mig hit?"

Francesca himlar med ögonen.
"Du fattar inte. Du tror att Dominus kommer lämna mig ifred. Men nej, jag är fast i skiten utan att ens vara med på riktigt. Jag är freak bland de vanliga eleverna för att jag blev uppropad med er, och bland er för att jag inte är ett skit speciell när det kommer till kritan.
Och även om din pappa är död har du minnena kvar, och mina föräldrar kunde lika gärna vara döda de med, så mycket skiter de i mig. Och om du ger upp bryr sig folk, och du har fortfarande chansen att göra något av ditt liv. Jag sumpade den för fyra år sen" säger Francesca och känner tårarna bränna bakom ögonlocken.

Annabeth trodde att hon inbillade sig, men var inte Francescas ögon lite blanka?
"Jag har ingenting att göra med mitt liv. Jag har inga pengar, och jag ville plugga arkitektur på universitetet, vilket är i princip omöjligt utan pengar. Jag har ingenstans att bo. Jag är lika fast som du i den här jävla Gåvo-skiten. I början ville jag lära mig om det, hitta ett sätt att stoppa det genom att veta allt om det. Men man kan inte stoppa det. Inte ens Dominus-jäveln vet hur man ska stoppa det."