Skriva av sig-tråden

Hahhaha jag har också för mig att det varit allmänt känt länge att margarin är sämre, både för naturen och kroppen :o men tydligen inte. Jag och min familj har iaf valt bort margarin så länge jag kan minnas, trodde typ inte att folk fortfarande åt margarin hahaha xD

Åh! Så brukar det bli för mig med! Och så är jag så värdelös på att säga nej så om någon bjuder mig vågar jag inte tacks nej, men allt känns bara skit efter..

När som helst ♥

det där har jag också, åh. vill inte vara oartig.

jag har ingen aning om varför jag har skrivit så mycket om dig i den här tråden den under den senaste tiden. men okej. så länge ingen stör sig på de så -

jag vet inte hur många gånger jag har sagt detta men du är inte du längre. du är en annan människa. den gamla du lämnade oss samtidigt som vi började vårterminen och du fick höra om din pappa.
jag försöker inte förändra dig. jag försöker inte få fram den gamla du, för jag vet att hon är borta för gott. och jag vet att det vore själviskt att försöka förändra på dig, med tanke på att du valt själv vem du vill vara. du trivs i din självsäkra och badassiga och nya roll, och det ska jag inte ta ifrån dig. jag antar att du är lycklig. med tanke på allt skit du kommer gå igenom så är du oerhört stark.
men det är väl okej att sakna dig? en röst inom mig skriker åt mig att det är själviskt. men det tror nog inte jag. jag tror att jag har rätt att sakna dig, men inte bestämma och försöka få tillbaka den gamla du. och även om jag lyckades så skulle du aldrig bli den samma gabi jag en gång kände.

det är bara det att varenda gång jag blundar dyker du upp framför mig. du står där och ler, på bryggan vid eos-lägret eller på sommarlovet på skolgården. med den där äventyrliga minen och cykeln bredvid dig, redo för att åka iväg och ha kul. med mig. och bara cykla och prata med mig på pakethållaren.
men när jag öppnar ögonen är du borta, ersatt av en annan människa i din kropp.
men en sak har inte förändrats - din överlägsenhet. ditt sätt att säga "Jag har ALDRIG sagt så" eller "jag vet att du har gjort det, kommer du inte ihåg?". ditt sätt att veta att du alltid har rätt. dock stör det mig nu för tiden. förr var det okej.

Jag tycker inte om dig. Men jag tycker synd om dig. Att jan skrek det där till dig när ni just gjort slut var så himla omoget. Men jag gillar ändå inte dig. Tyvärr. Men jag förstår att ditt liv är piss. Men jag tycker inte om dig. Jag har dåligt samvete.

Du är inte oartig! Den här tråden är väl till för att man ska kunna skriva sånt?
Men åh ni är så fina och borde inte få känna så :c ♥

Jävla äckelbenhinnor. Kan knappt gå för att jag har överansträngt dom och vi hade Crosstraining på idrotten idag. Ömma benhinnor+öm över högra skulderbladet= dålig idrottslektion.

SKIT NER DIG KROPPHELLVETE orkar fan inte ha så här mer. Kan knappt vrida huvudet för den ömma punkten vid skulderbladet och kan knappt röra fötterna för att benhinnora ska jävlas med mig.

De tror att jag inte märker något, men sanningen är att jag märker allt.

Jag är stolt över mig själv. Jag har inte skurit mig på flera månader, jag har min crushs nummer och vågade skicka ett sms. Jag är stolt!

Känner mig så jäkla lost. Trodde verkligen på att allt höll på att bli bra. Jag har ju varit så glad och klarat allting bra under se senaste månaderna. Men nu helt plötsligt....tja sen förra veckan, funkar det bara inte längre. Allting har rasat samman igen. Livslusten försvunnen, självkänslan, måendet, beteendet...allt som jag har kämpat så otroligt mycket för att bygga upp. Hur kan det rasa samman så fort? Jag vet att jag inte klarar mig själv längre, kan inte ta behandla mina egna problem.

Just nu hatar jag mig själv så otroligt mycket. För att jag är så himla svag, självisk, besatt och fast. Tappar fokus hela tiden, klarar inte av att göra det jag ska, utmattad hela tiden. Trodde aldrig att man kunde hamna i en sådan ond cirkel som inte går att ta sig ur. Jag har alltid "vetat" att jag kunnat släppa allt de svåra och bara bli vanlig hur fort som helst, att allting alltid varit mitt eget val. Men jag har insett hur fast jag sitter. Jag kan inte ta mig loss, dra upp mig själv ur alla problem som jag kunde innan....Känns som jag kväver mig själv. Brukar sova några timmar på eftermiddagen bara för att slippa leva, klara av timmarna innan kvällen...eftermiddagarna är så svåra, vet aldrig var jag ska göra för att inte förstöra mer för mig själv.

Nu är jag verkligen inte ensam om att ha problem i min närhet. Men det är alltid jag som bär alla andra problem. Jag ska vara så himla stark, alltid lyssna på alla etc.... Själv kan jag aldrig säga mina egna problem till någon....Tar deras tid, vem skulle förstå...och är man inte otroligt självisk om man dumpar sina problem på någon som har eget att tänka på?
Jag vet inte....känns som jag inte kan prata klarspråk med någon...så ensam...övergiven och sviken...
Ingen verkar ju se heller. Och de som gör går på alla lögner....

Vill. Inte. Mer.