prs med ingetledigt

- Marcus, sa jag tyst.
Tårarna rann ner för mina kinder.
- Jag trodde du älskar mig, snyftade jag.
Jag gömde ansiktet i händerna och grät.

- Det gör jag, mer än något annat men du måste förstå att det fungerar inte att ha oss i samma rum, sa jag och knöt ofrivilligt händerna. Jag ville inget hellre än att gå och krama om henne.

- Så jag måste välja mellan er? Frågade jag snyftandes.

- Du måste inte, om du inte är kär i någon av oss alltså. Du kan ju inte direkt vara tillsammans med oss båda.

- Jag älskar er båda, snyftade jag.

- Eh, jaha, jag vet inte.. sa jag förvirrat.

Jag sjönk ner på golvet och grät.

Jag böjde mig ner för att trösta henne. Men Lucas tänkte samma sak och våra huvuden krockade halvvägs. Jag puttade genast bort honom.
-Passa dig jävligt noga hörru, sa jag argt.

Jag knuffade undan dom båda och sprang upp på mitt rum med tårarna strömmandes ner för kinderna.

Jag suckade.
- Faan! Skrek jag och slog till ett skåp för att bli av med ilskan.