The living dead(Dragon Fantasy)

"Troligen." mumlade Alex men då hade han redan gått. Hon lade Johan i sin korg, han sov nu och Alex satte sig vid fönstret. Skulle hon befinna sig här hela dagarna? Dö av tristess med en unge hon inte ville ha att göra med? Så hade hon inte tänkt sitt liv precis.

Medan Mark arbetade knackade det plötsligt på dörren hos Alex och John och Otto kom in. "Jag trodde Mark var här" ursäktade han sig men kom fram och såg på barnet. "Så litet.." mumlade han med ett litet leende.

"Man brukar vänta tills någon öppnar." muttrar Alex och kommer fram vid dem. Hon har ett vaksamt öga på mannen, man visste inte hur män var här. Även om hon hade delade känslor om barnet så skulle hon skydda det. Sedan var det en annan sak hur de behandlade kvinnor med.

"Förlåt, men är inte van att någon annan bor här med Mark" muttrade Otto och såg på John en stund och log igen. "Så oskyldig, han ni kommit på något namn?" undrade han. Otto var en av de männen som var snällast, behandalde alla bra.

"Malin då?" mumlade Alex och mötte hans blick. Hon var inte rädd för honom, egentligen var hon inte det för någon. Men hon hade tydligen ett barn att skydda.
"Johan, efter Marks far." svarade hon och log snett.
"Så vem är du?" frågade hon istället åt mannen som bara klampade in i deras rum.

"Mark brukade så ofta han kunde sova i ett annat rum, eller så jobbade han mycket när Malin levde" sa Otto och ryckte på axlarna. Han mötte hennes blick med. "Jag är Otto, Mark är en av mina närmaste vänner här" sa han kort sen innan han gav John en sista leende. "Jag ska inte störa er mer". Han började gå.

Alex log och nickade åt förklaringen.
"Jag heter Alexandra om du inte redan visste det. Du kan kalla mig Alex om du vill och jag vill gärna bli störd." sa hon snabbt då han gick. Hon stod inte ut med ensamheten, att inte ha något att göra än att tvingas vara i ett rum med en unge som inte var hennes.

Otto stannade upp och skrockade lätt. "Jag har ändå inget att göra för tillfället, så jag kan stanna här med dig tills Mark kommer". Han drog handen genom sitt hår. Otto var en av de männen som försökt hålla sig ren och prydlig mestadels av åren. Hans hår var svart och rufsigt, men huden ren och skägget välrakat och trimmat.

"Trevligt." log Alex lättat och visade honom till en av fåtöljerna och satte sig i den andra. Alex var fortfarande bara en blek och tunn kopia av sig själv. Hon såg bräcklig ut som en porslinsdocka men blicken var inte vek den påminde om hennes forna jag.
"Det är så tråkigt här. Jag får knappt göra något." muttrade hon som för att starta ett samtalsämne. Hon saknade att vara ute och jaga att vara på vandring i skog och mark.

Otto satte sig i fåtöljen och såg sig om i rummet med blicken, han hade inte varit i Marks nya rum något, det var fint, stort, större än hans egna då han levde själv och inte stod Jacob så nära.
"Synd att höra, men du ha ju barnet också" sa han och nickade mot John som nu skrattade och gurglade.