De utvalda

"Du som är så rädd för allt annat" log Ethan och besvarade kyssen. De.kom in och styrde stegen mot köket. Trustan hoppade ner på golvet och sprang i förväg.

"Jag är inte rädd." protesterade Eletha trumpet, det borde han väl märkt? Snart var de i köket och satte sig vid bordet.

"Men du tycker inte om råttor" konstaterade Ethan med ett leendet. "Äsch, jag retas bara med dig" log han sedan mjukt och gav henne en kyss innan de kom in i köket.
Det sattes fram en tallrik med rotmos och fläskkorv till de var.

"Nej, det är sant." sa hon och log sedan lite, "Men säg det inte till någon." bad hon och besvarade kyssen. Hon kasta ner en korvbit till Tristan och började sedan att äta med god aptit.

"Jag lovar" sa Ethan mjukt och började äta. Han kilade ner en korvbit till Tristan också och åt sedan snabbt upp sin mat. Han var hungrig som vanligt...:"Så mer träning nu". Alla dagar var så lika varandra, träning och träning bara.

Hon nickar, hon var van vid denna vardag som endast eller till mestadels bestod av träning. Därför gillade hon uppdragen som visst var obehagliga men det hände något nytt i alla fall.

"Jag hoppas vi får ett uppdrag snart..." mumlade Ethan och lutade sitt huvud mot sina händer. Då kunde han vara helt ensam med Eletha ett tag....

"Hoppas jag med, och att jag får det med dig." säger hon och reser sig upp och kysser honom lätt på pannan. "Kom nu mina två bästa killar i världen." säger hon och tar Tristan i famnen och Ethan i handen.

Ethan log stort då hon sa att han var en av hennes bästa killar världen. "Det finns ingen som betyder mer för mig än dig" mumlade han i hennes öra. Men genast då kom han på sin familj, de betydde mycket också...

"Det gör det visst." sa hon och log lite, "Men man kan ha massa man bryr sig om. Jag bryr mig om din familj, liksom Simon han är en nära vän och ja...." hon rycker på axlarna och sa inget mer.