Hemligheter kan inte gömmas för alltid

BRA, MER!

kan det inte komma mer snart??

Super bra meer `???

Skriver på nästa del nu

ååh, så bra!
jag fick en idé om vad som skulle kunna hända, kan jag mejla den? ♥

Grymt bra!

Gör det

Bra

Du ska inte tacka! ♥
TACK TACK TACK VAD UNDERBAR DU ÄR, SOM GER OSS EN SÅ BRA FF ♥♥♥

Det där om ett nytt kapitel uppskattas lika mycket som vanligt. ♥

Astoria Malfoy

Jag rusade in till matsalen där Draco satt och läste The Daily Prophet, han såg bekymrad ut över vad han läste men det hindrade mig inte från att slita tidningen ur händerna på honom.
”Jag klarar inte det här längre.” skrek jag argt. Draco tittade på mig med både förvånade och oroliga ögon. Han var van vid att jag skrek mycket när jag var arg, men den här gången visste han inte varför.
”Kan du inte sätta sig och ta det lite lugnt.” sa han med lugnande röst.
”Hur ska jag kunna ta det lugnt när den där tanten beter sig som om jag bara är i vägen?” morrade jag. Draco reste sig hastigt upp och blängde på mig. Någonting som han inte tolererade var när jag förolämpade hans mamma, och det hade jag gjort mycket den senaste tiden.
”Kan du berätta vad som har hänt innan du anklagar mamma för något.” sa han argt. Jag trodde att han ville skrika på mig också, men hans röst var dämpad.
”Hon tar Scorpius ifrån mig. Hon låter mig inte ens ta hand om honom trots att han är min son. Hon klagar på allt jag gör, är jag verkligen en så dålig mamma att jag inte ens kan ta hand om min egen son?” Jag torkade ilsket bort tårarna från mina kinder. Jag hatade att jag alltid skulle gråta när jag var arg.
”Du är ingen dålig mamma. Det är bara det att…” han tystnade och bet sig i läppen.
”Glöm det, Draco. Du kommer ändå aldrig att välja mig framför din mamma.” mumlade jag innan jag vände mig om och stegade ut ur rummet.
”Astoria!” ropade Draco men jag struntade i honom. ”Kom tillbaka.” ropade han lite högre. Jag fnös och började gå för att leta upp min son, trots att hans farmor skulle vara med honom. Jag gick först till Scorpius sovrum, men de var inte där. De var inte i Narcissas sovrum heller. Jag gick istället tillbaka till Draco i matsalen. Han tittade upp när jag kom in och log. Bredvid honom satt Narcissa med Scorpius i knäet. När Scorpius fick syn på mig log han med hela ansiktet och sträckte sina små händer mot mig. När han försökte slingra sig ur Narcissas famn kunde jag inte låta bli att le belåtet.
”Mamma.” skrek han lyckligt och jag gick fram och lyfte bort honom från Narcissa. Jag placerade honom på ena höften där han satt och lekte med mitt hår.
”Vad bra att alla är här.” sa jag och Draco tittade upp.
”Vad menar du?” frågade Narcissa gällt och rynkade missbelåtet på näsan.
”Jag ville bara fråga Draco varför vi fortfarande bor kvar här, med dig.” sa jag och log kallt mot Narcissa. Hon bleknade och tittade mellan mig och Draco med bekymrade ögon.
”Vi kom ju båda överens om att bo här tills vi hittade ett eget hus.” sa Draco till sitt försvar.
”Har du ens tittat efter något hus? Det har gått två år sen vi gifte oss. Två år är en ganska lång tid, Draco” sa jag. Scorpius slutade att leka med mitt hår, istället slog han armarna runt min hals.
”Mamma arg.” viskade han. Jag klappade honom lugnande på huvudet. Jag ville inte att han skulle se hans föräldrar bråka.
”Förlåt, Draco. Jag borde inte ha tagit upp det. Vi kan vänta lite till med att flytta om du känner att du inte vill.” sa jag och tvingade fram ett leende. Draco suckade och gick fram och strök mig på kinden.
”Det är jag som ska be om ursäkt.” mumlade han och slog armarna om både mig och Scorpius. Scorpius började skratta och sträckte sig efter Draco istället. Jag räckte över min son till hans pappa som log brett med hela ansiktet när han kramade om sin son.
”Har jag nämnt att jag älskar dig?” frågade Draco och kysste mig på kinden. Jag himlade med ögonen men jag besvarade hans leende.
”Bara några tusen gånger.” svarade jag. Han log mot mig innan han började hissa Scorpius i luften, men Narcissa lämnade rummet med bestämda steg. När jag såg på min lilla familj så skämdes jag över mitt temperament. Jag borde inte bli arg över småsaker hela tiden.