(PM)Jag hatar din blotta existens

Jag började seriöst gråta!!! Hur kunde du döda Didier!? Det var ju han som hjälpte dom!
Jess slutade med lugnande.
Jean fick någon att vara med.
Jess fick nytt hopp.
O.S.V...
Det var antagligen tack vare honom som ingen av dom tog livet av sig. Han förtjänar inte döden... :`(

Må Didier vila i frid, som den ängel han var.

JätteBra!
När kommer nästa kapitel?

*snyft*
jag sitter hos mormor och morfar och storgårter just nu tack vare dig Matazii (sluta skriva så sjukt bra!! (nej förresten, gör inte det..))
stackars Dider
stackars Jess
stackars Jean
stackars alla oss som läser och gråter

Äntligen stackars ngn annan än Jess
Men håller med, stackars Jean, Jess, Didier, och alla vi som sitter och storgråter :'(

Särskilt stackars Jess och vi som gråter ....

Jag drar så trevliga kopplingar, mina tankar går direkt till Lucifer, ängeln som föll och ja, blev lite smått otrevlig.

Jag kan hålla med om att kapitlet var lite rörigt, men jag gillar din stil skarpt!

Matizze den e ju awsumm!!

Jess
Jess stirrar upp i det vita innertaket med ögon som inte riktigt kan fokusera på något samtidigt som Jess vet exakt hur innertaket ser ut och var varenda spricka och ojämnhet sitter.
Skyddsglaset på klockan som sitter på ena väggen är flottigt och klockan tickar svagt. Utanför rummet hörs då och då klickandet av steg och en och annan hostning från ett av rummen bredvid. Rummets enda ljuskälla är de höga gatlyktorna som på något vis lyckas sprida sitt ljus ända till tredje våningen dit Jess, Jean och farmor har blivit förvisade och undanskuffade.
Den framtrollade sängen är obekväm och knarrar svagt när Jess rör sig, och Jess undrar tyst om den är gjord så med mening? Gatlyktorna får allting i rummet att kasta långa, förvridna skuggor åt fel riktningar. Jess ligger så stilla som hon kan i sängen samtidigt som dagens minnen rusar förbi i en enda röra. Har det verkligen inte ens gått en dag sedan Didier…? Jess vägrar avsluta tanken och hennes huvud far från sida till sida när hennes minnen från händelsen skoningslöst spelas upp i hennes huvud. Tänk på något annat! Tänk på något annat! uppmanar Jess sig själv mer och mer panikslagen, men det enda alternativet är Didiers rygg och det är inte mycket bättre.
Jess reser sig häftigt upp med vidöppna ögon där pupillerna är så små att de knappt syns. Hon måste! Hon måste ta reda på varför Didiers rygg ser ut som den gör. Vad i hela världen kunde han ha råkat ut för?

”Ursäkta? Skulle du vilja vara så vänlig att berätta för mig var jag kan hitta rummet där alla journaler finns?” ber Jess en förbipasserande botare. Botaren stryker frånvarande ena pekfingret mot sin klena skäggväxt och spänner sedan sina vattnigt gröna ögon i Jess’ klarblå.
”Nej, det skulle jag inte”, säger botaren kort. ”Det är hemligstämplat för alla utom personalen.”
”Men jag… jag hat hittat en journal på golvet, och jag vill lämna tillbaka den”, hittar Jess kvickt på och pekar på sin axelväska som hon, av gammal vana, har tagit med sig.
”Ge den till mig då. Jag lämnar in den åt dig.”
”Uhm, nej tack. Jag… jag vill helst lämna in den själv. Jag vill se att den verkligen hamnar där den ska”, försöker Jess bortförklara sig.
”Det kan jag garantera dig att den gör om du ger den till mig. Mitt jobb är att se till att allt går rätt till.” Jess hör att botarens röst har blivit misstänksam och avvaktande och hon suckar djupt. Det finns ett sätt till, men det är osäkert om det kommer att funka. Jess fladdrar lätt med ögonfransarna och kråmar sig på samma sätt som hon har sett att de äldre eleverna gör när en kille som de tyckte var snygg gick förbi.
”Men snälla monsieur”, ber Jess och hennes röst kuttrar svagt på ett mjukt sätt. ”Ni som är så smart och snygg borde väl kunna visa en liten oskyldig flicka som mig vägen? Snälla söta rara!” ber Jess och plutar lätt med munnen. Hon vet att hon har läst någonstans att män är svaga för vilier, men frågan är om Jess ens räknas som en vilie? Nu var det upp till bevis, och om hennes smutsiga blandblod någonsin skulle kunna hjälpa henne så är det nu.
”Jag ber om ursäkt mademoiselle, men jag får inte”, mumlar botaren svagt. Jess ser att han rodnar svagt och undrar om han känner sig lika äcklad av att en fjortonåring stöter på honom som Jess själv känner sig? Men hon kan inte sluta nu!
Jess låtsas att hon hör något och hoppar skräckslaget till samtidigt som hon tar tag i botarens ena arm. ”Vad var det?!” frågar Jess och hoppas att hennes skräckslagna röst inte låter allt för tillgjord. ”Är det en mördare? Snälla monsieur, hjälp mig! Det är läskigt här!” Jess känner hor botaren lägger en tröstande arm och Jess axel och hon tar tillfället i akt att borra in huvudet i botarens sida och snyfta svagt.
”Hur är det?” frågar botaren osäkert och Jess fortsätter att låtsasgråta.
”F-förlåt mig!” snyftar Jess fram. ”M-men jag m-må… måste verkligen lägga in den här journalen! Det är min… min mammas, och hon är j-jättesjuk. Botaren glömde den hos henne, och om jag inte lägger in den kanske hon… så kanske hon… d-dör!” snyftar Jess hjärtskärande.
”M-men jag får inte”, mumlar botaren igen.
”Snälla, visa bara vägen. Peka bara! Ge mig vägbeskrivningen, vad som helst!” ber Jess och tvingar tårarna att börja rinna samtidigt som hon lyfter huvudet och stirrar in i botarens ögon med en blick som både är förtvivlad, hoppfull och bedjande på en och samma gång.

Jess ser sig noga om innan hon slinker in genom dörren som leder till det arkiv som innehåller alla journaler. Hon stänger försiktigt dörren bakom sig och vänder sig sedan om.
Jess drar chockat efter andan – så stort det var! Hon hade gissat på att det skulle vara ett litet rum med några få mappar, men rummet är stort som en mindre kyrka med mappar och lådor som klättrar upp längs väggarna. Jess suckar uppgivet. Hon kommer aldrig att hitta Didiers journal här. Chansen att hon skulle hitta den innan någon kom in är en på miljonen, nej, en på miljarden! Hon vet ju inte ens vad Didiers riktiga namn är!

Specialfall. Bör hållas under uppsikt! Lådans etikett slår emot Jess som, trots att hon saknar hopp, har vägrat ge upp och letat efter Didiers journal i något som skulle kunna liknas vid besatthet.
”Hah!” mumlar Jess triumferande och drar försiktigt ut lådan samtidigt som hon försöker hindra lådorna runt omkring från att rasa. Ett glädjelöst leende sprider sig över Jess’ ansikte. Om hon bara… Hon hade inte behövt göra det här om hon inte…! Jess’ naglar gräver sig ner i hennes arm när hon försöker hindra sig själv från att tänka på det minne som hon vill glömma mest av allt. Varför var det alltid de hemskaste minnena som hela tiden gjorde sig påminda?! Jess drar långsamt sina naglar längs sin arm och sväljer innan hon sticker ner handen i lådan och tar upp den översta journalen.

Jean Laurent Catterholt Jess’ ögon vidgas och hon undertrycker lusten att riva pappren i så små bitar att den aldrig skulle gå att återställa. Att riva sönder hans journal skulle inte göra någon skada på den verkliga personen intalar Jess sig själv och slänger iväg journalen. Botaren hade sagt att det skulle finnas två journaler i lådan, så då måste den andra vara…
Maurice Victor Boulle
Född 4 maj 1997
Bosatt på Rue de Noyon, Amiens Jess bläddrar snabbt igenom den ytliga informationen, och efter en snabb titt bläddrar hon bort alla sjukdomar och vaccin som Didier har tagit under åren. Det intresserar henne inte, hon är inte ute efter att få veta varenda detalj i Didiers liv, hon vill bara få reda på sanningen…
2001: Inlades på avdelningen för ovanliga krämpor och åkommor efter att vingar växt ut på patientens rygg. Varken patienten eller patientens vårdnadshavare verkar veta varför.
NOT: patientens vårdnadshavare huvudmisstänkta. Patienten är inte i stånd till en sådan förbannelse. Inga bevis. Jess händer darrar svagt och journalen glider ur hennes händer. Et ljud av metall hörs när papprena far till golvet och Jess böjer sig förvånat ner för att ta upp en liten metallbehållare med etiketten Utredning av fallet.

”Accio minnessåll”, mumlar Jess och hoppas att det finns ett minnessåll i rummet. Det borde det väl göra? Annars borde man väl inte lämna minnen i rummet?
Det prasslar svagt i en av lådorna och ett svagt dunkande hörs när något kämpar för att komma ut. Jess går långsamt fram till lådan. Hon har ingenting att förlora, ingen anledning att leva, så varför skulle hon vara rädd för att ta reda på vad som finns i en av arkivets lådor? Jess öppnar snabbt lådan bara för att känna hur något hårt slår i hennes panna för att sedan falla tillbaka i lådan med en duns. Jess gnyr svagt men vägrar låta smärtan få överhanden. Istället böjer hon sig framåt för att se vad som slog henne.

Den lilla stenskålen ser precis ut som de bilder på minnessåll som Jess har sett i sina läroböcker, med den skillnaden att det här minnessållet är väldigt mycket mindre. Inte för att det gör Jess något, ett minnessåll är ett minnessåll, oberoende av storlek. Försiktigt häller Jess i innehållet från den lilla metallbehållaren och doppar försiktigt ett finger i den silverstrimmade gasen.

”Jag hoppas att ni har förstått varför ni är här”, en äldre man knackar lätt en tjock pappersbunt mot skrivbordet och petar sina glasögon högre upp på näsryggen.
”Ja, men berätta det gärna igen”, säger kvinnan på andra sidan skrivbordet mjukt och klappar en liten svarthårig pojke på huvudet.
”Ni är här för en utredning av det som har hänt er son”, säger den äldre mannen skarpt.
”Mycket, mycket tragiskt”, säger en rakryggad mörkhårig man som sitter bredvid kvinnan. ”Vi har ingen aning om hur det har gått till. Den här gången har Maurice verkligen förbryllat oss.”
”Med tanke på vad som hände med pojkens äldre bror för inte så länge sedan så förstår jag att det här måste ha varit väldigt jobbigt för er”, säger den äldre mannen menande.
”Jag hoppas att du inte antyder att vi har något med den händelsen att göra. Guy gick för nära järnvägen och snubblade, vi hade ingenting med händelsen att göra och det kan vår advokat berätta för dig, eller hur älskling?” Kvinnan slänger med sitt ostyriga rödbruna hår och ger sin man en hycklat sorgsen blick. Den äldre mannen hostar lätt.
”Ja, nu är det ju inte det som vi är här för att diskutera, vill ni vara så vänliga att berätta hur det hela hände? Eftersom ni inte var där så kanske lille Maurice kan berätta det?” föreslår den äldre mannen och ler svagt mot pojken som skräckslaget kryper ihop på den lilla pall han sitter på.
”Jag är inte säker på att det är en bra idé att låta Maurice återuppleva det som har hänt”, skyndar sig kvinnan att säga.
”Då kanske vi ska försöka få ut minnet och se det i ett minnessåll istället?” föreslår den äldre mannen.
”Nej!” utbrister kvinnan med gäll röst. ”Nej, det är inte nödvändigt”, fortsätter hon lugnare och ler brett mot den äldre mannen.
”Då frågar vi Maurice personligen”, fastställer den äldre mannen och ler svagt mot pojken. ”Maurice, skulle du, snälla, vilja berätta för mig och dina föräldrar om det som hände dig?”
Kvinnan tar ett hårt grepp om pojkens arm som snabbt förlorar färg. Pojken skakar skräckslaget på huvudet med hopknipna läppar och vidgade ögon.
”Snälla du, tvinga honom inte om han inte vill”, ber kvinnan och den äldre mannen suckar.
”Jag ska inte, det ligger inte i mitt intresse att plåga barn”, säger han med betoning på den sista delen av meningen. ”Jaha, jag antar att det är allt. Eftersom vi inte kan få ut mer av händelsen i sig så får vi avsluta här, tack.”
”Tack själv.” Kvinnan tar ett fast grepp om pojkens handled och nästan släpar ut honom från rummet. Mannen nickar kort mot den äldre mannen och går sedan lugnt ut efter kvinnan.

Jess hyperventilerar och stirrar tomt rakt fram. Vad är det som hon just har sett? Ett skrapande hörs utanför dörren och Jess skyndar sig att lagga tillbaka allt i rätt lådor och ställa lådorna på rätt plats innan hon skyndar ut ur arkivet. Besöket har snarare väckt fler frågor är det har gett svar.

Åh vad bra ♥

Hur jag kunde...? Åh, det var bestämt redan från början, det var nog därför jag aldrig fäste mig vid honom och det var nog därför som det var så enkelt att döda honom... Det svåraste var att komma på hur han skulle dö. Jag hade en hel del sjuka idéer så var glada att jag tog något så harmlöst som ett fall från en klippa ^^
Ängel? Well, I guess u cold say that... Själv skulle jag nog kalla det något annat, men men... :3