Skriva av sig-tråden

Åh gud, tack

Inga problem! Jag hittade den på tumblr, och den hjälpte mig sååå mycket när det hände en grej med en kompis.

Jag har använt den förut märker jag nu... men den hjälper fortfarande lika mycket. Älskar verkligen tankarnas rum.

Aa, eller hur ♥

Varför kan inte allt bara bli som förut? Typ som när man var 6 år gammal och skrattade åt allt? Då man verkligen var lycklig och inte log fejkade leenden och allt var bra? Då man inte brydde sig om vad andra tyckte och tänkte om en?

tror jag har adhd
liksom
ju mer jag tänker på det desto mer troligt känns det och det är så jävla SKÖNT för det skulle förklara så mkt och jag skulle slippa känna mig som världens mest misslyckade människa och istället kunna acceptera att mina problem beror på ett funktionshinder + kunna berätta om detta för folk så de förstod mig istället för att tycka att jag är lat och strulig

har snackat med min terapeut om det och han lyssnade obviously för det är hans jobb men han verkade inte helt med på tåget och jag är så jävla nervös för TÄNK OM han säger att jag inte alls har adhd vad gör jag då
behöver den här diagnosen???
alltså säger inte att jag vill ha en diagnos för att det är "coolt" för så är det verkligen verkligen inte. men jag vill ha en förklaring till varför jag inte fungerar som jag borde, varför saker som verkar så lätta för andra är så jävla svåra för mig, varför ingenting FUNKAR. och jag känner att adhd skulle kunna vara den förklaringen. ju mer jag läser om det desto mer känner jag att det verkligen stämmer in på mig och jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det pga har känt mig annorlunda och fel hela mitt liv och nu inser jag att det finns ett namn för det och andra som är som jag och alltså åh

idk vad jag ville med detta inlägg egentligen, ville väl mest skriva av mig + bli lugnad kanske?? eller om det finns någon här som har adhd och kan berätta om sina erfarenheter eller nåt pga är förvirrad

Den enda sanna lyckan är att få skriva, i'm not kidding.

Det skulle bara bli en pytteliten rant om att jag inte orkar med att se dina inlägg på facebook men....

Jag ser dig på facebook typ hela tiden. Och det gör ont. Jag vill bara glömma dig och tiden vi hade tillsammans. Eller när jag tänker efter vill jag nog inte egentligen det... Vi hade kul. Det kan du inte förneka. Men jag ville inte att det skulle ta slut. I alla fall inte på det sättet det gjorde. Hade vi gjort det på något annat sätt hade vi kanske fortfarande varit vänner. Eller man kan ju drömma i alla fall. Du förstörde mig. Du fick mig att tro att jag betydde något och sen bara bröt du av mig. Slutade prata med mig. Jävligt dålig stil. Du visade mig en bättre värld, en värld jag vill leva i. Du visade mig en ny sida av mig, en sida jag vill ha för alltid, en person jag vill vara. Och sen tog du bara bort allt. Du tog bort min värld. Den var MIN. Du förstörde personen jag ville vara. Du knäckte mig.
Jag hade bestämt mig för att inte lita på någon, vara en självständig tjej som inte behöver någon kille för att leva. Du visade mig att jag inte behövde vara henne för att vara lycklig. Jag kunde vara lycklig med dig. Jag kunde lita på dig. Och sen tog du bort det igen. Jag blev tjejen som inte kunde lita på någon igen. Fast denna gången ännu värre, för nu vet jag vad jag går miste om. Och varje gång jag ser dig på facebook går jag genom det igen. Och igen. Och igen.
Varje gång jag ser dig på facebook går jag sönder lite mer.
Jag hatar att vara henne. Den tjejen som inte tål att se hennes ex på facebook. Tänk om jag skulle se dig på gatan. Tänk dig hur mycket jag skulle gå sönder då. Du har ingen aning om vad du har fått mig att gå genom. Och det är det som är det värsta. Du vet inte vad du fortfarande betyder för mig.
Jag sa att jag älskade dig, och du sa det samma.
Skillnaden var att jag inte ljög.
När jag säger att jag skulle göra allt för dig, menar jag det.
Jag älskar dig fortfarande.
Samtidigt som jag hatar dig.
Varför gör du såhär mot mig?

Till alla som är missnöjda med hur ni är eller ser ut:

Ni är bra som ni är♥

Jag vill må braaaaa