cirklar
Elev
|
Under den kommande veckan kommer jag i stort sätt bara ha tid med att vara i skolan och vara på teatern för att repa på vår pjäs som har premiär nästa lördag. Är jag nervös? Well, jag har haft flera drömmar om att jag kommer att misslyckas och göra bort mig totalt, så... Ja, jag är rätt så nervös.
 
20 apr, 2013 17:36
|
|
Borttagen
|
Skrivet av FlamingSnitch: Skrivet av Borttagen: Skrivet av FlamingSnitch: När vanliga tonåringar tycker att de väger för mycket och får ångest över sin vikt och utseende äter dom mindre. När jag får ångest över min vikt och utseende äter jag mer. Och onyttigare. Vilket, med tanke på att jag inte tränar, gör att jag bara går upp ännu mer i vikt, vilket ger mig ännu mer ångest, vilket gör att jag äter ännu mer onyttigt...
Det där med "vanliga" tonåringar har du nog fått om bakfoten, ditt beteende är i allra högsta grad vanligt och jag hoppas att du hittar ett sätt att balansera upp det så att du slipper viktångest och kan känna dig nöjd.
MITT 1000 INLÄGG :3
Då är det väl dom "ovanliga" som man hör om mest. Fast det kanske är dom som får för sig att dom väger för mycket när dom egentligen inte gör det som svälter sig själva... Och att vara nöjd med mig själv är inte direkt det jag är bäst på... men tack 
Menade inte att de heller är ovanligt, bäggedera är ju vanligt förekommande. Det som tyvärr ÄR ovanligt är väl att faktiskt vara nöjd med sin kropp under tonåren 
20 apr, 2013 18:29
|
lovegood99
Elev
|
fuck this, jag orkar inte med själv.
jag vill bara säga 'Det är bra nu, jag mår bra, jag har ingen ångest ' och gå därifrån. Slippa gå dit.
Saken är den. jag är [i]rädd[/i. Rädd för att gå till en psykolog. Dom känns så läskiga(det där lät konstigt..)..
Jag vågar inte.
fuck you Ångest.
20 apr, 2013 18:58
|
moaskywalkr
Elev
|
lovegood99 vet att det kan kännas läskigt, men psykologer är helt ofarliga. om jag var du skulle jag berätta för psykologen jag besökte att jag tycker att det är obehagligt. du är inte den enda som är rädd, och psykologen är säkert van vid att hantera skräcken. lycka till!♥
 
20 apr, 2013 19:40
|
Frivolt
Elev
|
Det känns ju väldigt positivt då man inte vill gå ut i det fina soliga och varma vädret då man vet att det är så mkt folk ute den här tiden och det sista man vill träffa på är massa folk x)
21 apr, 2013 14:06
|
|
Borttagen
|
NEEEEJ KROPP, DET ÄR INTE LÄGE FÖR ATT BLI SJUK NU
21 apr, 2013 14:15
|
Ollis100
Elev
|
Varning för sjukt långt inlägg 
Spoiler:Tryck här för att visa!Jag är inte så bra med ord och så, men jag känner bara att jag måste dela det här med någon...
Jag hatar min pappa. Och jag hatar att jag måste kalla honom för min pappa när jag pratar med folk så att de förstår vem jag pratar om. Han har aldrig brytt sig om mig eller varit en del av mitt liv... Han lämnade mig och min mamma strax efter att jag hade fötts, så min mamma fick ta hand om mig helt själv.
Jag tänkte inte på det förrän jag var ungefär 5, då mina kompisar började fråga min vem min pappa var. Jag svarade bara med "Jag vet inte", vilket var sant, jag hade ingen aning om vem han var. Men jag ville inte fråga min mamma. Jag vet inte riktigt varför, men jag började tänka att han var död. Jag var inte ledsen eller något sånt, jag kände bara att det var en enkel förklaring till att jag inte hade någon pappa.
När jag var 8 så hade vi en dag då alla klasser i hela skolan gick ut i skogen och hade en tipsrunda och en massa andra... roliga saker... xD
En tjej i femman gick fram till mig och sa "Hej... eh... Jag är din syster". Jag har aldrig varit särskilt lättlurad eller så, men det var något med hur hon sa det och hur hon kollade på mig som fick mig att tro henne... Efter det så var vi med varandra nästan varje rast. Fast det varade inte så länge. Efter ungefär 3 månader så kom det en dag då hon inte var i skolan, så jag gick till en av hennes kompisar och frågade om hon var sjuk eller något.
Hon hade flyttat.
Till Tyskland.
Hon hade aldrig sagt hejdå. Men jag var inte arg på henne.
Den kvällen började jag tänka på min pappa. Vår pappa. Om han nu hade bott i samma stad som mig hela den här tiden, varför hade han aldrig tagit kontakt med mig? Jag kände mig oönskad och bara... Dålig, och det var den första natten som jag grät mig själv till sömns. Jag var bara åtta år...
Jag kände fortfarande att jag inte ville prata med min mamma, så jag höll det för mig själv.
När jag var 12 så var det som värst. Det var året så min pappa bestämde sig för att kontakta mig. Han ringde till min mamma och bad om att få träffa mig. Hon sa att det var helt upp till mig om jag ville träffa honom eller inte, jag sa att jag ville och i september 2011 så träffade jag honom för första gången. Han berättade att jag har 4 syskon; en lillasyster, en lillebror och två storasystrar. Jag hälsar på hos min pappa ganska ofta nu för att träffa mina småsyskon.
Men jag hatar att jag måste sitta i samma rum som den person som fick mig mig att bli så sjukt deprimerad.
Tvinga mig själv till att kolla honom i ögonen, le och låtsas som att allt är bra.
Sen så är det en till sak som jag vill berätta. Jag har aldrig sagt det här till någon... Men... Jag är bisexuell.
Så. Jag sa det
Iallafall, jag vill berätta för mina kompisar i skolan, men vissa av dem är ja... Homofober... Typ..
Jag har hört dem prata bakom ryggen på andra bi- och homosexuella personer, och jag är ganska säker på att de skulle göra samma sak med mig, så jag vet inte vad jag ska göra D:
Jaa... Då var det sagt ^-^
hej
21 apr, 2013 20:26
|
kotte7
Elev
|
Skrivet av Ollis100: Varning för sjukt långt inlägg
Spoiler:Tryck här för att visa!Jag är inte så bra med ord och så, men jag känner bara att jag måste dela det här med någon...
Jag hatar min pappa. Och jag hatar att jag måste kalla honom för min pappa när jag pratar med folk så att de förstår vem jag pratar om. Han har aldrig brytt sig om mig eller varit en del av mitt liv... Han lämnade mig och min mamma strax efter att jag hade fötts, så min mamma fick ta hand om mig helt själv.
Jag tänkte inte på det förrän jag var ungefär 5, då mina kompisar började fråga min vem min pappa var. Jag svarade bara med "Jag vet inte", vilket var sant, jag hade ingen aning om vem han var. Men jag ville inte fråga min mamma. Jag vet inte riktigt varför, men jag började tänka att han var död. Jag var inte ledsen eller något sånt, jag kände bara att det var en enkel förklaring till att jag inte hade någon pappa.
När jag var 8 så hade vi en dag då alla klasser i hela skolan gick ut i skogen och hade en tipsrunda och en massa andra... roliga saker... xD
En tjej i femman gick fram till mig och sa "Hej... eh... Jag är din syster". Jag har aldrig varit särskilt lättlurad eller så, men det var något med hur hon sa det och hur hon kollade på mig som fick mig att tro henne... Efter det så var vi med varandra nästan varje rast. Fast det varade inte så länge. Efter ungefär 3 månader så kom det en dag då hon inte var i skolan, så jag gick till en av hennes kompisar och frågade om hon var sjuk eller något.
Hon hade flyttat.
Till Tyskland.
Hon hade aldrig sagt hejdå. Men jag var inte arg på henne.
Den kvällen började jag tänka på min pappa. Vår pappa. Om han nu hade bott i samma stad som mig hela den här tiden, varför hade han aldrig tagit kontakt med mig? Jag kände mig oönskad och bara... Dålig, och det var den första natten som jag grät mig själv till sömns. Jag var bara åtta år...
Jag kände fortfarande att jag inte ville prata med min mamma, så jag höll det för mig själv.
När jag var 12 så var det som värst. Det var året så min pappa bestämde sig för att kontakta mig. Han ringde till min mamma och bad om att få träffa mig. Hon sa att det var helt upp till mig om jag ville träffa honom eller inte, jag sa att jag ville och i september 2011 så träffade jag honom för första gången. Han berättade att jag har 4 syskon; en lillasyster, en lillebror och två storasystrar. Jag hälsar på hos min pappa ganska ofta nu för att träffa mina småsyskon.
Men jag hatar att jag måste sitta i samma rum som den person som fick mig mig att bli så sjukt deprimerad.
Tvinga mig själv till att kolla honom i ögonen, le och låtsas som att allt är bra.
Sen så är det en till sak som jag vill berätta. Jag har aldrig sagt det här till någon... Men... Jag är bisexuell.
Så. Jag sa det
Iallafall, jag vill berätta för mina kompisar i skolan, men vissa av dem är ja... Homofober... Typ..
Jag har hört dem prata bakom ryggen på andra bi- och homosexuella personer, och jag är ganska säker på att de skulle göra samma sak med mig, så jag vet inte vad jag ska göra D:
Jaa... Då var det sagt ^-^
*Hug you*
♥
21 apr, 2013 20:46
|
|
Borttagen
|
21 apr, 2013 20:47
|
Disenchanted
Elev
|
I'm such a failure..
21 apr, 2013 20:49
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen