PRS Lupple & Medi

"Du kan bära mig"Hon flinade och njöt av behandlingen.
När hon var klar så klev hon ur badkaret och lindade en handduk om sig och gick till sitt rum och satte sig på sängen och lät håret falla ner över axlarna.

Dorian gick en stund runt i huset innan han gick tillbaka till rummet och fann Willow sittandes på sängen.
"Hej." Sa han och log svagt mot henne.

Hon såg upp och log.
"Hej hur gick det?" Hon reste sig och gick fram till honom.
"Skulle du kunna lägga dina händer om mig? Min rygg är så varm från alla blåmärken." Hon log snett.

" Bra. Jag bara vandrade runt i huset." Flinade han och backade lite när hon gick fram till honom.
"Mina händer?" Sa han och skrattade lågt.
"Okej." La han sedan till och drog försiktigt in henne i en omfamning och lät sina händer försiktigt ligga över de värsta blåmärkena.

"Du skulle inte göra det utan mig."
Hon log retsamt och slöt ögonen och lade huvudet mot hans kropp.
"Ser det illa ut?" Frågade hon med en trött stämma.
"Jag är säkert helt blå."

" Jag kan se huset ännu en gång." Sa han och flinade lätt men slutade sedan flina.
"Det syns." Sa han ärligt och tittade sedan på blåmärkena.
"Blå men vissa börjar ändra lite färg. Lite lila, lite grön. Du är snart hela regnbågen." Log han och drog in hennes doft.
Den var så ljuvlig.

Hon brast ut i skratt och slog armarna om honom.
"Jag kan inte tro att du kallar mig för regnbåge. Det var det vackraste någon kallat mig." Hon såg upp på honom.
"Jag kanske måste hitta något att ha på mig." Hon såg ner på sin kropp med handduken om.

Dorian såg på henne och skrattade lågt, lite chockad över hennes plötsliga omfamning men hanterade det.
" Du är vacker." Sa han allvarligt och ärligt medan han tittade in i hennes ögon och nickade sakta.
" Det borde du absolut göra. Detta är mitt rum, du kan ta något ur garderoben om du vill annars går vi och söker bland Armelles kläder eller Marias." Sa han lugnt och log mot henne innan han släppte taget om henne.

""Jag tar något från Armelle. Vi har samma kroppsform." Hon log och kysste hans kind.
"Vi ses sen okej?" Hon höll i handduken och gick i väg längst korridoren.

" Gör så, hennes rum är tredje dörren från detta." Sa han och satte sig på sängen och såg henne vandra iväg han log svagt och reste sig och gick till fönstret och tittade ut.
Allt såg normalt och fridfullt ut. Kunde de ha tappat bort dem? Skulle de sluta försöka eller väntade de bara in det perfekta tillfället?