prs yehet & kkaebsong

Eftersom att Zihao märkt att Joshua är trött hur mycket han försökt att gömma det, spelar det ingen roll att försöka längre. Tyst låter han en liten gäspning smita från läpparna med blicken fäst på den äldre eleven. Dock orkar han inte förklara varför han inte vill somna där, med tanke på att Zihaos vänner kan ligga och tjuvlyssna. Men han brukar iprincip aldrig kunna sova på ställen där han känner sig osäker. Och visserligen känner han sig säker hos Zihao, men sjuttonåringens vänner är något helt annat. Försiktigt lutar han huvudet mot den andres nacke, känner pälsstråna kittla mot hans kinder och sluter ögonen.

Hela den natten låg Zihao och studerade den sovande sextonåringen. Först när den sista lampan släcktes, vilket inte var förens någongång inpå morgonen, slöt även han ögonlocken och somnade nästan genast. Men han fick inte någon chans att sova speciellt länge, då benen snart började knaka något alldeles förskräckligt. Som tur var gick det mycket snabbare att gå från fyra ben till två, än från två till fyra. Det betydde att han snart fann sig själv helt utan kläder, med armarna lindade om de skakande benen, helt tömd på energi.

Joshua väcks av knäckande ljud från bredvid sig, vilket leder till att han öppnar sina trötta ögonlock, bara för att mötas av ansiktet han så mycket gillar. Zihaos kropp skakar medan han kramar om sina ben, och Joshua skyndar med att vira täcket över hans kropp, då det är hyfsat kallt i sovsalen.
"Hej," viskar sextonåringen med ett litet leende och kramar om Zihao. " Jag hämtar lite kläder åt dig.."

”Nej, bara...bara stanna här”, mumlade Zihao och greppade slött tag om en av Joshuas armar. ”Kläder kan jag hämta sen, de är inte så viktiga.” Långsamt slog han upp ögonlocken och kisade mot den andre, med ett svagt leende på läpparna. Det kändes extremt bra att kunna tala igen, däremot var han tvungen att erkänna att han saknade den täta pälsen. Även om täcket hjälpte en aning, så tyckte han helt plötsligt att det var löjligt kallt inne i rummet.

Med ett svagt litet leende lägger Joshua sig ner igen efter sjuttonåringens ord. Armarna lägger sig runt Zihaos kropp och kramar om honom hårt medan fingrarna stryka över de mörka lockarna.
"Okej," viskar Joshua och lutar kinden försiktigt mot den äldres huvud. "Hur är det med dig?"

Zihao sänkte blicken och skakade lite på huvudet.
”Jag fryser”, mumlade han och försökte hindra tänderna att hacka mot varandra. ”Och jag känner mig så jävla värdelös...patetisk”, fortsatte han tyst och gömde ansiktet i Joshuas axel. Det kanske var dumt, men det var så det kändes. Han var inte värd någon som sextonåringen, inte värd någon överhuvudtaget - ännu mindre Joshua.

Joshua tar täcket och virar det tätare om Zihao innan han lutar sig bakåt en aning för att kunna se honom i ögonen.
"Varför gör du det?" Frågar han tyst och stryker tummen över sjuttonåringens kind. Det gör ont i hjärtat av hans ord, Zihao är inte det minsta värdelös eller patetisk.

”För att jag är det”, viskade sjuttonåringen och makade sig närmare Joshua. De svarta ögonen säkre efter den andres blick och händerna lirkade sig upp från täcket och vidare mot sextonåringens kinder.
”Tycker du att jag är vidrig?” Frågade han sedan samtidigt som fingrarna rörde sig i små cirklar över de puffiga kinderna. Zihao kände sig åtminstone vidrig, vilket gjorde honom osäker. Tänk om Joshua egentligen tyckte att han var patetisk och bara inte vågade säga det?

"Zihao," börjar Joshua med en mycket mer seriös ton på rösten, fortfarande tyst dock då han inte har någon lust att väcka de sovande sjuttonåringarna. "Det är du verkligen inte, långt ifrån. Kommer du ihåg vad jag sa förut?" jo, orden sextonåringen sagt tidigare under kvällen är fortfarande färska i hans huvud. "Det är svårt att inte tracka ner på sig själv.. men du är verkligen inte vidrig, patetisk eller värdelös på något sätt."

Det var först när Joshuas röst blev mer seriös som orden gick in i huvudet på honom, där de rotade fast sig. Zihao lutade sig lite över sextonåringen och smekte försiktigt över de fylliga läpparna men sina egna torra.
”Kanske inte då”, mumlade han med ett litet, litet leende när han slutligen lutade sig tillbaka. ”Och jag kommer ihåg det du sa, det var allt jag kunde tänka på hela natten...förstår du hur våldsamt min svans yrde omkring eller?”, skrattade han sedan tyst och skakade lite på huvudet.