wolfy & rollspelare prs

Sydney såg nästan ställd ut innan hon höjde medlidandet på ett ögonbryn. Hon visste inte hur mycket Cleo visste om den här världen eller vad Jonathan egentligen hade berättat för henne, men att en människa hade ett förhållande med en kunglig moroi var inget som folk skulle jubla över.
”Några gratulationer kan du inte förvänta dig. Inte bara måste ni båda jobba för att få ert förhållande att överleva allt gift som kommer kastas mot ert håll, men också måste du kämpa något enormt för att visa dig värdig någon respekt och för att bli accepterad. Det är en lång väg.”

Cleo bet sig hårt på läppen och rynkade fundersamt på läppen. Hon sneglade mot Jonathan och log sedan svagt.
"Gå in till Adrian och Declan, jag tror jag och Sydney behöver prata lite." log hon och kysste mjukt hans läppar innan hon drog sig undan. Hon log snett mot honom även fast massa frågor snurrade i hennes huvud, många som hon visste att Jonathan inte ville att hon skulle tänka på.

Jonathan såg lite missnöjd ut. Dels för att han tydligen inte fick delta i diskussionen men också för att Sydney valt att komma ut och öppna munnen. Han visste dock att hon menade väl men han ville inte att Cleo skulle bli rädd och vilja bort från honom och hans värld. Han ville inte låta henne gå. Med en suck släppte han taget om henne för att gå in till rummet, stängde dörren efter sig efter att ha kastat en sista blick mot Cleo.

Cleo log uppmuntrande mot honom innan han stängt dörren. Hon kollade på Sydney och la armarna i kors.
"Du är gift och har barn med en kunglig. Jag är bara i ett förhållande med honom." sade hon och rynkade lite på pannan. "Hur har du och Adrian det? Du verkar inte särskilt drabbad. Är det för att du är kemist eller vad du nu sa?" frågade hon.

Sydney la armarna i kors över bröstkorgen.
”Jag har gått till helvetet och tillbaka för att vara här idag, tack så mycket för att du frågade.” Hon må vara före detta alkemist men det hade inte direkt satt henne i en bättre position. Hon var ändå människa och det skulle hon alltid vara. ”Declan är vår adopterade son. Adrian gav upp sitt liv för att vara tillsammans med mig.”

"Adopterade? Kan ni inte få vanliga barn? Varför gav han upp sitt liv? Han är ju fortfarande här." sade hon förvirrat och kollade på Sydney. Hon menade inte att låta så okänslig med sina frågor men hon var så otroligt nyfiken.

”Vi är bosatta i Maine, det är säkrast för oss alla där.” Sydney ångrade sig nästan att hon tillåtit Cleo att ställa frågor, hon fick nästan huvudvärk av den frågsamma flickan. ”Strax tillbaka.” Hon kilade iväg och var tillbaka en stund senare med en rykande kopp kaffe. Hon vinkade med sig Cleo till en soffa längre bort där hon satte sig ner.

Cleo nickade lite och svalde hårt. Hon ville inte att Jonathan skulle ge upp allt för hennes skull. Hon följde Sydney med blicken och gick sedan försiktigt till soffan.
"Borde jag lämna Jonathan? Tror du att Jonathan hade varit lyckligare då? Långsiktigt alltså." sade hon osäkert och satte sig ner. Hon undvek att möta kvinnans blick när hon ställt frågan som ekat i hennes huvud. Hon vågade knappt höra svaret.

Sydney spottade nästan ut kaffet hon hade i munnen.
”Nej.” Svaret var kort men ett långt svar var väl heller inget Cleo var ute efter. Jonathan må vara lite dum och göra lustiga beslut ibland men hon hade sett hur han såg på Cleo. Och det var på samma sätt Adrian såg på henne. ”Han skulle göra vad som helst för din skull.”

Cleo tittade förvånat på Sydney och log svagt.
"Men tänk om allt går bra mellan oss och vi åker, lämnar allt bakom oss. Det går några år och han ångrar sig. Han börjar längta till allt det här igen. Jordan sa att Jonathan kan bli den nästa kungen. Jag vill inte ta det ifrån honom." sade hon tyst och bet sig hårt på läppen. "Jag vill inte ta hela hans liv ifrån honom. Jag är inte som dig, du verkar så stark och säker i allt." sade hon tyst. Det var bland det första hon lagt märkte till, Sydney såg konstant självsäker ut.