prs med ingetledigt

Jag log och tog hans hand och gick tillbaka till köket där Marcus var.
- Ni två ska prata med varandra, sa jag med allvarlig röst.

Lucas

Jag ryggade tillbaka.

Marcus

- Aldrig, det har inget med det här att göra, sa jag och ställde mig upp.

- Marcus, sa jag argt.
Jag blängde på honom.
- Jag vill inte att dom två killarna jag älskar mest ska hata varandra, sa jag.
- Varför kan ni inte bara göra det för min skull men varför skulle ni någonsin göra något för mig, skrek jag med tårarna rinnandes.
Jag slog till dom båda två av ilska.

- Jag har redan offrat hela min stolthet för dig, minns du inte när jag berättade för min mamma?

Lucas

Jag stod tyst och gned min kind där slaget hade träffat. Det var sällan jag vågade öppna munnen när Marcus var i närheten om det inte var absolut nödvändigt.

- Och, skrek jag gråtandes.

Lucas

- B-Beca, j-jag t-tror inte det är en så bra idé, det fungerar inte mellan M-Marcus och mig.

Jag kollade på honom.
- Kan ni inte ens försöka för mig skull? Frågade jag.

Lucas
- V-varför?

- Jag älskar er båda och jag vill kunna umgås alla tre utan att Marcus försöker slå halvt ihjäl dig, sa jag.

Marcus

- Men jag vill inte umgås med honom, sa jag och upptäckte att jag lät som en tjurig liten dagispojke. Men det var ju sant. Jag ville verkligen inte umgås med någon som honom.