Tredje Världskriget

Resan blir tyst, utan prat och som kylig. Nike sätter sig dock vid henne, tar sakta prövande hennes hand som att ge henne tröst och stöd om hon ville ha det.

Akhiti känner stödet men reagerar inte. Är det värt att släppa in folk om de ändå bara kommer dö?
Hon vet inte... Svävare landar och hon börjar resa sig. Genom glaset ser man folket som hyllar prinsessans ankomst.

Nike drar undan sin hand, sårad intill hjärtat och ser ut på folket. Ett mörkhårigt, mörkögt och solbrunt folk. Här kände hon sig annorlunda som en liten fjäder. Men hon följde enbart efter Akhiti.

Akhiti ser på folket då de går ut. Hon är glad att alla där inser att man inte alltid är glad när sin bror dött, och det värmer in i hjärtat då de glatt hälsar henne välkommen.

Nike följer efter Akhiti, för vad annat skulle hon göra mer än att se på folk som hälsade Akhiti hem.

Akhitis ansikte höll kvar sin min när hon gick fram.
Vakterna förde henne in i det gigantiska palatset. Där de gick i korridorerna blev hon nästan gråtfärdig av alla minnen som kom ikapp henne.
Snart bugade vakterna och försvann, de skulle få gå runt själva nu.
Med stel röst förklarade hon för Nike vart de skulle.
"Vi går till mitt rum." Det var kort men orden sa allt då hon fortsatte gå fast upp för en trappa.

Nike följde med hon visste inte hur hon skulle bete sig eller fick men då de var ensamma kunde hon göra något. Nike kunde se att hon inte mådde bra, var glad och det var ju förståligt.

Snart nådde dem dörren med Akhitis namn skrivit i hieroglyfer.
Hon öppnade dörren och steg in. Om man trodde hennes garderob var en gravkammare skulle man se det här rummet! Väggarna var täckta med guldprydda ikoner och allt var så mörkt och mysigt.
Visst var inte Egypten såhär längre, men det kändes på något sätt rätt för henne att ha det så.

"Wow" fick Nike ur sig och såg sig om. "Det är vackert." log hon även om hon inte förstod den konstiga texten då hon knappt kunde läsa på vanligt vis.
"Vad ser de mig som?" frågar hon plötsligt hon ville veta vilken roll hon nu fått, slav hoppades hon inte på.

Akhiti la sig ner på golvet som kläddes av en otroligt mjuk, guldig matta.
"För att vara ärlig vet jag inte, de ser nog dig som någon jag betalar för att vara min tjänare typ..." Suckar hon och stänger ögonen.
Hon njöt av atmosfären som omgav henne och med tanke på hur skön mattan var så kunde hon nog somna när som helst, även om hon inte var trött