De utvalda

Ethan hindrade sig själv från att sända blickar till kungen som kunde tas som uppstudsiga. Varför skulle de njuta av deras smärta? De två älskade som skadade varandra...

"Ska vi gå in och ta lunch?" sa Eletha och såg på honom, hon orkade inte träna mer just nu och kungens närvaro gjorde henne så nervös.

Ethan nickade. Han la ifrån sig svärdet och började gå in, men innan det passade han på att ta Elethas hand. "Hoppas det är någon god gryta till lunch" sa han och lät rätt så glad ändå.

"De brukar vara fenomenala på grytor." ler hon och trycker hans hand lätt. Då hon hör ett jamande ser hon ner och ser en ytterst självbelåten Tristan med en stor råtta i munnen. "Åh, Tristan." säger Eletha i ett tonfall som sa att hon var nära att springa därifrån eller få panik.

Ethan nickade instämmande. Men när hon sedan verkade åf panik tittade han förvirrat ner på Tristan. "Är du rädd för råttor? Eller vad är det?" frågade han Eletha.

Eletha nickade och tryckte sig mot väggen då Tristan kom närmre henne. Eletha började kvida och betedde sig väldigt oElethaaktigt och för tillfället brydde hon sig inte om det.

Ethan log lite och plockade upp Tristan som hade råttan i munnen. Varsamt tog han den ifrån honom och slängde den mot en komposthög som låg i närheten. "En gång när jag var liten, var vi som fattigast, för att överleva var vi faktiskt tvungna att äta lite råttor en vinter...." mumlade han. De hade inte mått så bra av det, men överlevt.

Eletha såg på honom med tacksam blick och gjorde sedan ett äcklat läte, "Det var något jag hade klarat mig från att veta." sa hon och rös till av blotta tanken.

"Tja, utan de där råttorna hade vi nog fött utav svält" sa Ethan sakligt. Det var värt det. Om man överlevde.
"Varsågod föresten". Han fortsatte gå med Tristan i famnen.

"Jag är glad att ni lever tro mig, det är bara råttor......." hon ryser till och lite, "Tack" sa hon och gav honom en kyss.