Skriva av sig-tråden

Jag har inte pratat med honom på över två år. Sist vi snackade bråkade vi över sms, jag fattade varken vad som hände eller varför han var arg på mig och han ville inte förklara heller.
Ett år efter vårt sista samtal, alltså i början på 2012, dog hans mamma. Jag fick panik. Det sades att det var självmord, och jag visste inte vad jag skulle tro. Var hon verkligen så självisk att hon lämnade sina barn? Jag hade ångest i flera veckor, för att jag inte visste om jag skulle skriva till honom eller inte. Jag menar, vi hade ju inte pratat på ett år.
Och så igår hade vi konfirmationsträff, han var där. Han såg inte ut att må bra alls. När alla andra skrattade och snackade om allt och inget satt han bara tyst och stirrade rakt fram. Men ingen annan verkade märka något. Eller så var de bara för vana med det.
När prästen började prata om döden, stannade mitt hjärta. Killen jag inte snackat med på två år satt och kollade tomt på väggen till höger om mig, vi satt snett mitt emot varandra. Han hade en t-shirt på sig, och armarna vilade på bordet. Jag slutade andas när jag såg flera röda streck på hans vänstra arm. Jag kunde inte tänka på något annat än just det, och tänkte för mig själv varför i helvete? Flera gånger om. Och där satt jag och låtsades att jag inte var på väg att börja gråta.
Han pratade bara med två stycken där inne, två av ungefär 20 pers som alla är bekanta till honom. Jag var ju såklart inte en av dem där två. När det var dags att ta en paus så hittade han ett par handdockor eftersom vi satt i en förskola, som han satt och lekte med och det såg så himla gulligt ut och jag hade sån himla stor lust att slänga mig över bordet och krama honom, hårt.

Jag hatar att vara såhär. Är det såhär kärlek känns? Att känna sig så jävla hjälplös och svag för att en enda person har all makt över ens känslor. För isåfall avskyr jag det. Jag hatar att känna mig svag och osäker, sådan är jag inte i vanliga fall, utan jag kört rakt på och ser sedan vad som händer. När det gäller det här kan jag inte, det går inte, han betyder alldeles för mycket och jag klarar inte att förlora en till om allt går åt helvete.

Och nu ångrar jag att jag inte skrev till honom då för två år sedan. Ingen aning om vad jag ska göra, vill så gärna bara krama om honom innan det är för sent och säga att kommer bli bra och asfgkljfghs

Nejnejnej. Alla era conversations då? Hans kommentarer om profilbilder? Fotbollen? Om de mot förmodan blir ihop så håller det högst en dag, om ens det. ♥ Kramkramkram

Har alltför mycket ångest efter denna tjejkväll.

I fortsättningen ska jag nog börja ta med lite frukt och grönsaker i bitar som snacks, och egen mat. För att slippa denna för jävliga ångest.

Ska till Helsingfors med klassen imorgon, ska bo med mina två bästa vänner i ett tre personers rum, två sängar och en soffa.
Vi drog lott, fair and even, C fick soffan. Men hon kan tydligen inte sova var som helst, så de tycker att jag, som kan sova lite var som helst, måste offra mig för den platsen.
Det är alltid jag!
Jag sov på golvet när det visade sig att det var en madrass för lite en gång, jag sov på bäddmadrassen som var ett par centimenter så jag i princip låg på golvet, jag har sovit på en soffa som varit alldeles för kort när jag var den näst längsta i rummet av sex personer, varför är det alltid jag?
Jag sa "måste jag seriöst offra mig igen?" och de tyckte det var skitkul och tog inte mig seriöst och tyckte problemet var löst: jag tar soffan. Jag är trött på att få dålig sömn och sjuka muskler för att jag är den som tydligen är tillräckligt snäll och tar det sämsta alternativet.
Men om jag inte gör det känner jag mig självisk och elak. Vad fan gör man?

Nä men de har fler conversations :c Dessutom har vi båda vart med honom två gånger..

Bara lite ätstörnigar.

Hade jag kunnat spola tillbaka tiden och ändra min barndom hade jag gjort det.

Jag sitter här och har sjukt ont i handlederna. Mina händer darrar när jag gör något och det är sjukt irriterande Jag kan liksom inte hålla i saker och jag börjar tappa dem. Jag hoppas verkligen läkarna kommer hitta något och om inte det göra något åt det så jag kan börja fungera normalt igen

Är allmänt stressad och känner mig oälskad.
Har så mycket att glra med skola och moppekort och allt.

Jag hatar att kolla fb men jag HLR det ändå. Det känns som att det fyller år någon varje dag och dp ska nån tydligen lägga upp bilder pp den här personen. Visst, det kan vara kul. Om någon hade gjort så när jag hade fyllt år hade jag kännt mig mer älskad, men nej. Vu skiter i att göra det då tjejen som alltid mår dåligt och inte har någon riktig bästa vän fyller år. Henne kan vi frysa ut från allt som vi gör.

Dom förstår inte hur det är för alla har någon att vända sig till men jag har bara mig själv.

Jag orkar inte, och då är klockan bara 8 på morron.....Skitmåndag!!! -.-