(PM)Albus Potter

naaay, Sco!! Mer, fett med spänning!

!Ni är så schyssta!!!

naj, DU är schysst (använder Dumbledore eftersom det bevisar hur klokt det jag skrev var )

jättebra ff.

mer!

meeeeeeeeeer

*GILLA* "Du kan inte rösta på fler inlägg idag!"
Bite me...

längtar!

e du klar med kapitlet än??

längtar!

Japp! here it comes

29 - Inferierna
Albus och Ellie sprang snabbt fram till Sco.
"Vad är det Sco?" fågade Ellie förtvivlat medan hon lade en hand på Scos axel och tittade in i hans bleka ansikte. Sco sa ingenting.
"Snälla svara Sco!" ekade Ellies röst. Hon hade börjat skaka Sco i förtvivlan. Efter ett tag gav hon upp och tittade på Albus, som nu också gick fram till Sco. Han tittade in i Scos ögon som varken mötte hans eller Ellies blick, utan bara stirrade ut i mörkret.
"Sco...?" började Albus försiktigt, men han avbröts av ett släpande ljud som kom någonstans från mörkret. Han vände snabbt huvudet mot stället han hade hört det ifrån, och Ellie gjorde samma sak. Albus kunde se hur Sco långsamt tog några steg bakåt, men utan att ändra en min.
"Kom nu Sco", sa Albus som nu hade börjat få panik. "Kom, så går vi tillbaka.” Han började dra i Sco för att han skulle röra sig. Det var då han hörde det igen. Det släpande ljudet, men den här gången lät det mycket tydligare, som om det hade kommit närmade.
Albus släppte taget om Sco och de bara stod och stirrade ut i mörkret, som inte längre bara var mörker. Någonting fanns där, men Albus kunde inte säga vad. Efter ett tag kunde han nästan slå vad om att saken hade blivit större, och nu insåg han med ens att det måste vara något levande - och det kom närmare. Han kunde se hur Ellie och Sco backade bakåt, men Albus var ur stånd att röra sig. När varelsen kom närmare trodde Albus att det var en människa, så han tog några steg framåt. Det borde han verkligen inte gjort. Nu var människan så nära så att Albus såg att det verkligen inte var en vanlig människa. Förskräckt tog han ett par stela steg bakåt, men föll. Varelsen som nu stod bara någon meter framför honom såg ut som en människa, fast med en enda skillnad. Den var död. Den hade likblek hud, rödsprängda ögon och den gick långsamt framåt, med ena benet släpandes efter sig. Albus visste vad det var. En inferius. Han hade hört sin pappa berättat om dem. De var döda kroppar som vandrade runt med varken själ eller förmågan att tänka, och de löd bara en herre.
Albus kravlade sig bakåt där han låg så snabbt han kunde. Han kunde se i ögonvrån hur Ellie och Sco hade börjat springa. Paniken vällde över honom då han försökte resa sig upp medan inferien bara kom närmare och närmare. När den bara var en halvmeter ifrån honom kom han äntligen upp på benen. De darrade förfärligt, men Albus tvingade dem till att springa. Han kastade ständigt blickar bakåt medan han sprang, och till hans förskräckelse såg han att inferien sprang efter - följd av minst tio stycken till. Han kunde urskilja Ellie och Sco en bit fram.
"Det är fler av dem!" ropade han så högt han kunde. Sco och Ellie kastade en snabb blick bakåt, vartefter de gav till ett skrik och började springa ännu snabbare. Albus sprang så fort benen bar, och när han tittade bakåt såg han att de var jagade av minst ett tjugo inferier nu. Efter en liten stund hade han kommit jämsides Ellie och Sco, och inferierna började knappa in på dem. Albus började precis oroa sig för om de skulle orka springa hela vägen tillbaka till dörren när han plötsligt kunde urskilja den några meter fram.
"Fortare!" skrek Ellie med panik i rösten. Inferierna var bara några meter bakom dem nu. De rusade fram till dörren. Ellie, som kom fram först, slet upp den och Albus och Sco rusade in.
"Ellie!" skrek Sco plötsligt..
"Hjälp!" ropade Ellie förskräckt. Hon hade nästan hunnit in genom dörren, men en av inferierna hade tagit tag i hennes fot. Albus och Sco sprang fram och försökte dra ut Ellie ur den mörka och inferiusfyllda korridoren och in i rummet. De drog med all sin kraft, och tillslut kom Ellie loss. Albus smällde igen dörren och Sco släpade dit ett stort stenblock som han bommade den med. Ghoulen snarkade högljutt i rummet i hörnet där han låg sist.
"Vad i helskotta var det där för sorts skydd?!" utbrast Sco
"Ett mycket effektivt i alla fall", flämtade Albus. Ellie pustade ut. Hon såg ut att ha tappat talförmågan för tillfället, så Albus avstod från att fråga hur hon mådde.
De gick ut ur rummet, och kom in i de tomma fängelsehålorna igen, där det faktiskt kändes mycket tryggt. Albus hämtade manteln och slängde den över dem alla tre, och sedan återvände de till uppehållsrummet. Ingen sa någonting förens de låg i sina trygga himmelssängar, då Sco öppnade munnen.
"Nu får det vara nog med nyfikenhet. Jag går aldrig mer in där", sa han.
”Inte jag heller", mumlade Albus. Den natten sov han inte en blund.