prs yehet & kkaebsong

Det tar en hel del för Joshua att stå emot de stora ögonen som dyker upp på Zihaos pälsiga ansikte, urgullig. Sextonåringen ruskar lätt på huvudet, det går bara inte. Händerna finner pälsen återigen och kramar om honom. Försiktigt börjar han klia Zihao mellan öronen.
"Det gör jag inte," mumlar han tyst och begraver ansiktet i den andres tjocka päls. "Det kommer bara göra honom frustrerad och ångestfylld."

Andrew skrattade roat till och satte sig på huk framför Zihao, varefter han också började stryka en hand över den mjuka pälsen.
”Jag pratar inte om den här, utan om den där”, sade han och nickade bakåt mot Anthony som låg och blängde mot dem. ”Att låsa in Zihao är ungefär samma sak som att ta självmord”, fortsatte han och tvinnade pälsen mellan tummen och pekfingret. Av någon anledning hade sjuttonåringen ingenting emot att de fingrade på honom som om han vore en stor nallebjörn. Däremot föredrog han när Joshua gjorde det, helt klart.

"Åh.." börjar Joshua, känner sig aningen korkat som inte förstått vem Andrew pratat om. Jo, att stänga in Anthony har han inte lika mycket emot. Långsamt höjer han huvudet från Zihaos tjocka päls för att kunna se på Andrew. " Helt ärligt skulle jag inte ha något emot det." Skämtar han tyst med ett svagt leende. Tanken att Zihao kanske känner sig obehaglig av deras händer slår honom kort därefter. Kanske han inte vill vara som ett stort gosedjur.

”Det skulle helt ärligt talat inte jag heller”, sade Andrew och log roat. De blåa ögonen gled sedan tillbaka mot Zihao, som även han tyckte idéen lät ytterst lovande. Han var så pass irriterad på Anthony att han inte skulle ha någonting emot att mota in honom i garderoben själv. Eller ännu bättre, låsa in idioten i en koffert. Försiktigt knuffade han på Joshua innan han placerade huvudet i knät på sextonåringen och slöt ögonlocken. Att vara så nära den andre, var rogivande. Bara doften gjorde honom alldeles patetiskt förälskad på nytt.

Ett litet, svagt leende sprider sig över läpparna, Joshua hade känt lite skuldkänslor över orden han sagt om Anthony. Men faktumet att de, som är hans vänner, håller med om att han varit lite dryg lättar lite på samvetet. Dock kommer han på andra tankar när han känner Zihao knuffa lätt på honom och lägga huvudet i hans knän. Joshua låter sina fingrar massera försiktigt över huvudet, känner de lugna trötta andetagen.

Återigen, som på beställning, började svansen veva omkring över golvet så att dammet yrde omkring dem. Zihao var utmattad men samtidigt klarvaken. Allt han kunde tänka på var att hålla Anthony på avstånd. Troligen klarade väl kamraten inte av varken pälsproblemet eller gryffindoreleven. Det ena var väl i och för sig ganska förståeligt, men att vara otrevlig mot Joshua, det var absolut inte okej. De låg och blängde på varandra i vad som kändes som timmar, även om det förmodligen bara varade i några minuter.

Det roar Joshua hur svansen börjar vifta och skjuta bort dammlagret över golvet, gesten visar att Zihao iallafall tycker att det är lite skönt. Det är lite oroande dock, hur två av sjuttonåringarna ligger och blänger på varandra. Visst är sextonåringen tacksam över att Zihao bryr sig, och ogillar Anthonys otrevliga ton. Men det sista Joshua vill är att de förblir osams. Tröttheten börjar ta över kroppen, men att somna i dessa omständigheter är inte direkt något han vill. Därför försöker han sitt bästa med att kväva en liten gäspning.

Hur mycket Joshua än försökte dölja sin trötthet, kunde Zihao fortfarande känna av den. Klart och tydligt. Just därför drog han sig undan och ruskade ännu en gång på sig, så att det flög omkring en hel drös med svarta hårstrån omkring dem. Sedan bet han löst tag om sextonåringens krage och släpade honom bort mot sängen han i vanliga fall brukade sova i.
”Jag tror, ganska bestämt, att Zihao vill att du ska gå och lägga dig”, skrattade Andrew som lyckats gräva ner sig i sin egen säng.

Det verkar inte som att Joshua lyckats särskilt väl med att gömma sin trötthet för den äldre eleven då han biter tag i hans skjorta. Zihao börjar släpa honom mot sängen, som han förmodar är elevens egna.
"Joo, men det vill inte jag," svarar Joshua i tyst ton och faller ner mot sängen för att maka lite på sig och klappa på den tomma delen bredvid sig. Om han ska sova där, vill han sova med Zihao.

Joshuas ord fick Zihao att himla med ögonen. Varför ville han inte sova om han nu ändå var trött? Det gick inte riktigt ihop för honom, hur mycket han än försökte förstå sig på hur den andre tänkte. Han sköt tankarna åt sidan och skakade lite på huvudet för stt sedan smidigt hoppa upp i sängen. Försiktigt lade han huvudet tätt intill sextonåringens och rullade ihop sig. Sedan låg han där och betraktade den yngre eleven utan att blinka. Han doftade både sött och hemtrevligt, någonting som inte riktigt framträdde i vanliga fall.