prs med ingetledigt

Jag kollade på honom med tårarna rinnandes ner för kinderna.
- Både du och Lucas är hopplösa, grät jag.

- Jag vill bara ditt bästa, sa jag och strök bort hennes tårar.

Jag grät.

Lucas

Jag kollade ut genom hennes fönster, jag visste inte hur länge jag hade suttit här och väntat på henne. Det kunde lika gärna vara 5 minuter som det kunde vara 12 timmar. Jag suckade och gick ut till köket. Jag hörde en mansröst som jag var säker på inte tillhörde Jack prata lugnande med någon som verkade gråta. Jag smög försiktigt fram och fick se Beca sitta gråtandes omfamnad av en alldeles nerblodad person. Marcus.

- Eh, jag kanske borde gå, mumlade jag och gick ut.

Jag skyndade efter honom.
- Snälla stanna, snyftade jag.
Jag slängde mig om halsen på honom och grät.
- Snälla gå inte, grät jag.

- Men, Marcus är ju här. Jag vill inte störa, mumlade jag i hennes hår.

- Snälla stanna för min skull, grät jag.
Jag ville inte släppa honom.

- Men han då, jag vill inte förstöra för eh, er, sa jag och kramade om henne.

- Lucas snälla jag ber dig, grät jag.

- Okej då, sa jag uppgivet.