Tredje Världskriget

Nike rullade runt och satte sig upp, hon studerade Akhiti.
"Vad ska du göra nu?" säger hon och kommer på fötter.

"Vi måste hem..." Säger hon lågt men bestämt.
Hon klär på sig något väldigt oväntat. Först får hon på sig en vit underklänning. Över den sätter hon på sig ännu en vit klänning, som är klädd med juveler vid kragen. Med den får hon på sig ett matchande, glittrande bälte. Akhiti vänder sig mot Nike och håller fram några kläder.
"Ta dem här dem visar att du 'är min'. Jag hoppas du inte tar illa upp men då kommer ingen skada dig." Säger hon allvarligt.

Nike ser på henne, ser på kläderna.
"Är din?" frågar hon och tar kläderna, det lät inte som något trevligt då hon föredrog att vara sin egen. Men Akhiti hade väl rätt, hon ville inte skadas. Det var en vit fotsida klänning som påminde om....slavinnekläder från förr?

Akhiti vänder sig mot en spegel och sätter på sig stora glittrande örhängen.
"Oroa dig inte, jag kommer inte behandla dig på något sätt anorlunda, du kommer bara inte behöva skaffa ett visum och göra en massa anrda grejer som tar typ 1000 år!" Säger hon.
Hon tar och kammar igenom sitt hår och vänder sig mot Nike igen.

"Du skulle bara våga." muttrade Nike men fann det kloka i det och klädde på sig klänningen. Hon borstade det långa röda håret, hon med sitt röda hår, gröna ögon och ljusa hy skulle skilja sig från de andra.

Akhiti tar upp sin väska.
Hon är fortfarande tårögd, men nu ser hon även knlig ut.
"Nu måste vi gå!" Får hon sig själv att säga och börjar gå ner.

Nike tar sin ask med piller stoppar ner det i en ficka och följer med. Hennes huvud är nerböjt, hon tänker, är rädd för förändringen och förändringen i Akhiti.

Akhiti har ett kort samtal med Diana och snart står en svävare vid entrén.
Hon går högtysligt på och de ombord, vakter och liknande, bugar. De verkar glada att se sin prinsessa efter så länge.
Akhiti sätter sig och tittar rakt fram.

((Simträning snart, i någon timme men sen så ska jag basta och så... ^^ brb :*))

(Okej, ha så kul )

Nike följer tyst efter henne med sänkt blick. Hon vet inte hur hon ska bete sig och Akhiti är så annorlunda. Hon sätter sig mittemot henne och stirrar tomt ut genom fönstret.

( Det var det )
Hela färden är Akhitis blick tom. Det märks att hon förlorat något viktigt och genom att se på henne skulle man kunna tro att hon blivit dödsdömd.
Inte förns en man kommer fram och artigt frågar om 'ers höghet vill han någonting?' pratar hon då hon vänligt avböjer erbjudandet.