Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

( A )
Abigale ler mot Scarlett,
- Jag har en liten gåva till er fröken Scarlett. Säger hon och ur sin handväska plockar hon fram en liten påse av det finaste röda siden tyget men kan tänka sig, utsmyckat med flera små pärlor i ett härligt virvlande mönster. Hon räcker den till Scarlett och inuti ligger 50 Nich och 10 Mondu.
- Jag har sytt påsen och herr Blackwood har stått för pengarna. Säger hon och ler glatt mot flickan.

(1 Nich = 30 kr, 1 Mondu = 1 kr)

( N )
Nicolai kastar en förströdd blick på kudden, han ser upp på Belle med sina iskalla ögon och hans mungipor glider ner i ett ogillande uttryck.
- Belle. Enda gången som ni talar till mig är om jag personligen kallat på er eller om Brutus eller Abigale har sagt åt dig att tala med mig. ENDA gången som du ger mig något är om jag bett om det, om Brutus eller Abigale sagt åt er att göra det. Är det FÖRSTÅTT?! Nicolai blir rasande på Belle, han nästan skriker på henne och han knyter sin näve precis innan han dunkar den hårt i bordet så att allt ovanpå bordsskivan vibrerar.

Hans er upp på Belle med helt svarta ögon, han kan känna hur allt hat och glädje som Scarlett ger honom, som Scarlett får honom att känna när hon är nära, rinner ut ur hans kropp och han är påväg att bli sitt gamla jag igen.
- Ut härifrån!! Brutus!!! KOM HIT! Skriker han och reser sig så hastigt att fåtöljen faller bakåt.

Hon tar emot börsen med försiktiga händer och hon trycker den lätt mot bröstet och nickar.
- Jag ska vara försiktig och inte köpa något onödigt. Jag ska försöka hitta något extra fint. Men nu tycker jag vi ska äta lite.


(Belle)

Hon såg på sin herre utan att röra sig och såg på honom. Skämdes medan han höjde rösten.
- Jag ber så mycket om ursäkt Herr Blackwood. Jag ska inte störa er tills Fröken Scarlett kommer.
Hon neg för honom och avlägsnade sig från rummet och äntligen kunde hon slappna av. Nästan bryta ut i gråt men gjorde det inte.
- Åh förlåt mig min mästare....
Viskade on medan hon gick till sitt rum.

( A )
Abigale nickar och knackar lätt på dörren som öppnas av kusken som troget stått och väntat på att de båda kvinnorna vill komma ut. Abigale tar hans utsträckta hand och kliver ut. Hon drar in ett djupt andetag av luften som doftar av grillat kött, vinterkyla och olika parfymer som kommer från butiken på andra sidan gatan. Hon vänder sig om och ser mot Scarlett och kusken.
- Det finns ett värdshus där borta, (hon pekar ner en bit på gatan), där vi kan äta om det passar er fröken Scarlett? Hon ler mot flickan.

( N )
Nicolai ser på Belle när hon ber om ursäkt men pekar bara på dörren och skakar på sitt huvud. Hon neg för honom och lämnade sedan rummet, men han hör att hon viskar,
- Åh, förlåt min mästare.... När hon går till sitt rum. Han suckar djupt och kan inte släppa ilskans om vält upp inom honom. Brutus kommer in i rummet,
- Ni kallade min herre? Säger han med oberörd röst som om _Nicolai bett honom snällt att komma.
- Ja Brutus, jag vill ha middag. Inte på flsaka utan, riktigt middag, gärna med dessert.... Mumlar Nicolai med nästan helt stängd mun och ilsken röst.
- Självklart herre. Genast min herre. Svarar Brutus och lämnar rummet lika hastigt som han kommit in.

Nicolai reser upp fåtöljen han välte när han reste sig upp och sätter sig i den för att fortsätta att öppna sina brev, nu med ett hugg i hjärtat för varje nytt brev av accepterande till hans och Scarletts bröllop. "Jag saknar henne verkligen... Utan Scarlett här så blir jag som jag varit de senaste 400 åren..."

Hon såg på Abigale och log mjukt.
- Ska vi gå och äta nu? H
Hon ser på kvinnan och ler mjukt när ett litet barn skrattar medan hon springer mellan hennes ben.
- Jag har ldrig sett så många barn förut.
Hon ler mjukt och vänligt.

(Belle)

Hon återvända till sitt rum och lade sig i sängen mendan hon tog upp stickningen från korgen och log.

( A )
Abigale ser mot flickan där de går längs med vägen täckt av sand, jord och grus.
- Jag tänkte det fröken Scarlett. Säger hon till flickan med ett mjukt leende på sina läppar. Hon vandrar med omsorg och lagom hastig takt, med en sorts värdighet. Barnen som leker omkring dem båda ser glatt på Abigale när de springer runt Scarletts ben.
- Ja, det bor ganska många familjer i denna staden och vem kan klandra dem? Det är ett underbart ställe att föda och uppfostra barn på fröken Scarlett.

Abigale ler ner mot en liten flicka som håller upp en vacker vit blomma. Hon hukar sig och tar den ömtåliga blomman mellan sina fingrar.
- Tack så mycket, och vad heter denna skönheten då? frågar hon flickan som fnissar lite och ler upp med stora blå ögon mot Abigale.
- Ja hete Lovisa, å ja gilla din klänning. Abigale ler tillbaka mot den unga flickan som inte kan vara mer än 6 år gammal.
- Jasså Lovisa, Ni har ett väldigt vackert namn och tack så mycket. Spring nu iväg och lek, jag tror att era vänner väntar på er där borta. Säger Abigale och pekar mot tre andra flickor och 5 pojkar som fnissande vinkar åt lilla Lovisa som nickar och börjar springa mot dem, hon vänder sitt huvud och ropar tillbaka till Abigale,
- Hej då! Hennes lilla hand vinkar med stora vevningar och Abigale vinkar med mjuka rörelser tillbaka.

(Medi, du upprepar dig själv väldigt många gånger, försök att inte göra det för det blir väldigt frustrerande när man ska läsa xD
Exempel:
Hon såg på Abigale och log mjukt.
- Ska vi gå och äta nu? H
Hon ser på kvinnan och ler mjukt när ett litet barn skrattar medan hon springer mellan hennes ben.
- Jag har aldrig sett så många barn förut.
Hon ler mjukt och vänligt.

Istället kan du skriva:
Hon såg på Abigale och gav henne ett mjukt leende,
- Ska vi gå och äta nu? Frågar hon medan hon ser på kvinnan. Ett litet barn skrattar medan hon springer mellan Scarletts ben.
- Jag har aldrig sett så många barn förut. Hon ser sig glatt omkring och leendet är kvar på hennes läppar. )


( N )
Han vandrar fram och tillbaka framför eldstaden där en brasa sprakar och fyller rummet med värme, värme som han inte kan känna men som han ändå vill minnas var skön. Hans huvud är fyllt med tankar om Scarlett och hans hjärta värker i längtan efter henne.
- Måtte dessa dagar gå fort så jag kan få ha henne i min famn igen... Lucifer fnyser och ser upp på sin herre med frågande blick.
- Ja du Lucifer, du får helt enkelt vänja dig vid att någon annan finns i mitt hjärta mer än du nu. säger Nicolai och går fram till sitt husdjur och kliar honom mjukt under hakan.

(Kan du skriva i spoiler nästa gång? Jag hade svårt at se texten Synskada suger )


Scarlett såg på Abigale och hennes leende satt kvar medan hon såg barnet lämna över blomman.
- Du kan verkligen handskas med barn. Du har det fortfarande i dig.
Sakta började hon gå ner mot världshuset och vände sig om mot Abigale.
- Jag är utsvulten och skulle gärna äta vad som helst. Hare, hjort, till och med varg.
När hon nämde varg så försvann leendet och hon såg blek ut och svajade till. Under veckor hade hon inte pratat om sin "Foster familj" och verkat komma över den. Men när hon mände att hon skulle kunna äta varg verkade minnena komma upp till ytan.

(Belle)

Hon satt och nynnade medan hon snabbt och smidigt jobbade med schalen till Scarlett och hon såg då och då mot dörren innan hon slutade för att resa sig upp. Hon gick mot dörren och tog sig till köket. Devin skulle få något att äta.

Abigale ler mot flickans rygg.
- Vi skulle kunna äta på det lilla värdshuset borta vid vagnen. Hästarna håller på att bytas så vi ska resa inom den närmsta timmen fröken Scarlett. Abigale går ifatt flickan med raska steg medan barnens skratt försvinner bort bakom husen där de förmodligen har samlats i någons trädgård för att leka.



Nicolai reser sig irriterat när Brutus knackar på dörren.
- kom in! Ryter han ilsket mor dörren, Brutus öppnar den och säger med helt oberörd röst,
- Middagen är serverad. Desserten var lite bångstyrig min herre men den är påväg. Nicolai nickar och drar ett djupt andetag, trots att han inte behöver syret. Men det har en lugnande effekt på honom. "Om ändå Scarlett vore här... Jag är samma människa som de senaste fyra hundra åren när hon inte finns hos mig.... Att en liten flicka kan ha sådan påverkan efter att jag förlorade min äls-" Han avbryter sina tankar när sorgen över att ha förlorat sin älskade fru väller upp inom honom men han känner inte samma sorg över det efter att han fick möta henne i en själslig form för någon dag sedan.

Han vandrar ut mot matsalen med Lucifer som lunkar vid hans sida. Hans ätter sig vid bordet och på bordet ligger en kvinna i 30-års åldern bunden med munkavel. Ett leende sprider sig mystiskt över Nicolais läppar över glädjen att verkligen få sänka ner tänderna i en mänsklig hals. Det vattnas i hans mun av bara tanken.

Hon nickar medan hon vänder sig om såg sig om efter något.
"Åh jag önskar att vi inte behöver åka hem så fort Nu är vi äntligen här och jag är riktigt trött. Jag vet inte om jag har nämt det men vagnen är lite obekväm att sova i." Hon log mot Aoch gick fram till ett skyltfönster som sålde papper och böcker och ögonen nästan hoppade ur hennes huvud.
Men när hon vände sig om had hon ett ännu större leende på läpparna och hon verkade gnistra av lycka.
"Jag vet att Nicolai vill bara ha mig hem och säcker men återigen vill jag kanske hitta något. En ny bok att läsa eller kanske."

Abigale ser på Scarlett där hons tår bredvid flickan framför skyltfönstret.
- Vill ni stiga in och se om ni hittar någon bok fröken Scarlett? Vi hinner göra det om ni önskar. Säger Abigale vänligt.



Nicolai knäpper med sina fingrar och den livrädd människan lyfts någon centimeter upp i luften och svävar mot honom. Mungaveln kväver en hel del av kvinnans skrik.
- Sch, detta kommer bara göra ont i någon minut. Hans ögon gnistrar av längtan efter pulserande blod. Han räcker fram sin hand och drar bort mungaveln från kvinnans mun, han vill itne att de ska ha mungavel, han vill kunna höra när de drar sina sista andetag. Kvinnan skriker rakt ut,
- Snälla! Snälla! Jag vill bara hem! Snälla, jag har en dotter! Kvinnan är hysterisk och hennes skrik blandas med gråt och det ekar högt genom hela slottet. Nicolai bara ler och blottar sina långa vita huggtänder.
- Snälla!!! Kvinnans skrik är hjärtskärande, för den som har ett slående hjärta. Men inte för Nicolai. Scarletts frånvarande har lett honom tillbaka till den man han var innan hon kom in i hans liv med ljus och glädje.

Han sträcker fram sin hand och drar kvinnan mot henne och vrider hennes kropp så hennes ansikte är vänt mot matsalens dörr.
- Detta gör bara ont en kort stund. Han öppnar sin mun och hans tänder gnistrar i ljuset från ljusen på bordet.
- AAH! Snällla!!! Kvinnans skrik är otroligt högt och tårar strilar ner för hennes rosenröda kinder.

- Om vi verkligen hinner så skulle jag vilja det.
Hon vände sig mot Abigale och gav mer av sitt strålande leende och hon gick försiktigt in medan hon såg bland böckerna och bläcket
- Abigale vad tyckr du?

(Belle)

Hon hörde hur kvinnan skrek ch hon pressade händerna för öronen och knep ihop ögonen. Varför lä<t han dem skrika så? Hon stod inte ut. Försiktigt gick hon mot matsalen men ångrade sig och såg sedan Decin sitta utanför och skrapa med tassen mot dörren. Hon visslade lite och började gå mot köket. Han skuttade efter och snart gluffsade hunden i maten som hon gett honom och log.
-Sen ska jag släppa ut dig så du får springa lite. Vad sägs om det va?
Hon log värmande och såg sedan upp.