Eragon [Privat rollspel]

Aily vaknar. När hon väl listat ut var hon befinner sig suckar hon.

Vi har ingen bra lösning på problemet. När Murtagh har vilat ett tag så reser han sig och går iväg. Jag antar att han går till sitt rum.

Steg hörs och Murtagh dyker upp.
"Är du skadad?"
"Nej. Hur är det med Tungdil?"

Någon rycker upp min dörr.
"Så, nu har du plågats färdigt. Min herre önskar att jag helar..."
Vakten avbryter sig när han ser mig sittande i sängen, men friska armar, utan brännmärken och ett ansikte som är mindre sönderskuret än när man lämnade mig här.
"Vem hjälpte dig?"

"Han klarar sig"

"Jag helade mig själv om det är det ni menar"
"Du ljuger. Du hade för ont. VEM HJÄLPTE DIG?"
"Vi dvärgar är ett starkt släkte, och jag är en ryttare. Jag behövde bara tid för att hämta mig, och sedan kunde jag börja hela mig. Till mer än såhär räckte inte min kraft, men det klarade jag"

Det låter som om Murtagh inte bryr sig om Tungdil.
"Är det något på tok?" frågar Aily.

Vakten tror mig inte, men jag vägrar säga något annat, för jag vill inte att Murtagh råkar illa ut på grund av mig. Vakten ser mig misstänksamt i ögonen. Jag stirrar tillbaka.

"Ja... Allt är på tok" utbrister Murtagh. Aily reser sig och går fram till honom.

Till slut bryter vakten ögonkontakten och helar istället min rygg. Jag gör motstånd, jag vill hellre ha ont än att min fiende hjälper mig, men jag orkar inte göra mycket just nu, så vakten lyckas.
"Galbatorix hälsar att han hoppas att det blir fina ärr i ditt ansikte"
"Hälsa tillbaka att det är det enda som skulle lämnas kvar efter honom när vi väl har störtat honom"