Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

Jättebra!

Ögonblicket är här. Epilogen läggs ut.

Det känns väldigt sorgligt faktiskt. Den här ff:n har varit mitt liv sedan i början av februari. Och nu är den slut.
Men jag är så jäkla nöjd med den, och det är inte ofta jag är jättenöjd med mina grejer!
Sen är jag stolt med mig själv att jag avslutade den. För jag börjar ofta på berättelser men avslutar dom sällan. Skälet till att jag inte avslutar dem är för att jag tappar lusten helt enkelt. Men det har jag inte gjort med denna. Största skälet till att jag inte tappat lusten till denna är ni! Hade det inte varit för er och era fina kommentarer hade inte mitt skrivarintrese hållts igång hela tiden!

Så jag måste tacka er! Mitt skrivarintresse hade legat i ide fram tills den dagen jag lade ut prologen till Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia. Kort efter att jag lagt ut den fick jag min första kommentar. En kommentar som ville att jag skulle fortsätta skriva på min ff. Så jag fortsatte och fler och fler började läsa och ge positiva kommentarer om min ff och mitt skrivintresse vaknade till liv igen.
Så tack! Att skriva har blivit mitt liv och jag älskar det! Ni har betytt och betyder mest och allt! ♥♥♥♥♥♥

Jag ångrar inte en sekund att jag lade ut Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia på mugglis. Det är nog det bästa jag gjort faktiskt. Och jag kommer att sakna att skriva på den. Men den här ff:n har väckt en rad andra idéer till ff:s som ska fullföljas. Så än är det inte slut. Inte riktigt.


Men nu ska jag sluta tjöta pch ni ska få den slutgiltiga delen av Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia.
Hoppas ni orkar läsa och jag hoppas ännu mer att ni gillar det!



Epilog



Hermione


Hermione stirrade tillbaka på sin egen spegelbild. Hjärtat dunkade hårt när hon darrandes satte upp sitt bruna hår.
Nitton år sedan kriget tog slut. Det har gått nitton år sedan hon såg honom. Draco Malfoy. Hon hade läst i The Daily Prophet att han var gift med Astoria Greengras och hört av andra att han hade en son vid namn Scorpius.
Hon kände hur en sorg svepte över henne. Nej, Hermione hade inte kommit över Draco, hon hade fortfarande känslor kvar för honom…
”Mione!” ropade Ron utanför. ”Är du klar snart? Hugo behöver komma in på toaletten!”
Hermione log. Även om hon hade kvar vissa känslor för Draco Malfoy, hade hon starkare känslor för Ron nu. De hade gift sig strax efter att de avslutat sina studier helt och hållet och skaffat sig jobb.
När de var 25 fick de Rose, som idag skulle börja sitt första år på Hogwarts. Två år senare fick de Hugo.
Hermione låste upp badrumsdörren och gick ut. Hon log mot sin son och mot Ron. Både Hugo och Rose hade fått Rons eldröda hår.
”Jag är klar!” log hon och gick in i sitt sovrum. Hermione gick fram till sin byrå och drog ut den översta lådan. Handen for in längst in i lådans höra hörn och drog fram en liten mörkblå sammetsask. En ask hon fick en jul för länge sedan… Hon öppnade asken och tittade på halsbandet med det lilla diamanthjärtat.
Hon läste på lockets insida.

Jag älskar dig Hermione Jean Granger.
Jag är din för evigt.
Draco.

Hermione log. Hon vet inte riktigt varför. Kanske för att det är ett glatt minne. Eller för att hon minns den där julaftonen så väl, när hon öppnade det lilla paketet och fann just den här lilla asken hon håller i just nu.
Hermione plockade upp det lilla smycket och fäste det runt halsen. Hon lade tillbaka asken i byrån och fingrade förstrött på diamanten. Hon hörde hur någon kom in i rummet och Hermione kände hur någon omfamnade henne bakifrån. Rons doft slog emot henne, en blandning av killparfym och mat. Hon gillade den, men den kunde aldrig riktigt slå Dracos.
”Jag kan knappt tro att Rose börjar sitt första år på Hogwarts” viskade Ron och kysste hennes kind. Hans skäggstubb kittlade henne i ansiktet och hon vände sig om så att hon stod öga mot öga med Ron. Hermione kysste honom och log.
”Jag kan knappt tro det heller!” sade hon och log.
”Är det ett nytt halsband?” frågade Ron och fingrade på det lilla diamanthjärtat.
”Nja, inte precis” svarade Hermione.
”Det var fint i alla fall!”
”Tack!” Hermione kysste honom igen. ”Vi måste nog åka nu.”
”Det måste vi kanske! Rose och Hugo! Vi måste åka nu!”
Två dova ’okej’ hördes från spridda håll i huset och på fem sekunder förvandlades lugnet i huset till ett kaos. Alla fyra familjemedlemmar samlades i hallen tillsammans med Roses koffert och uggla, för att ta på sig kappor. Rose hade satt på sig sin nya skoluniform och ansiktet var upphetsat och lyckligt.
De satte sig i bilen efter att ha stuvat in Rose koffert i bagageluckan. De körde ut från uppfarten från deras stora, röda tegelhus. Hermione älskade deras hus och de hade fått det för ett relativt billigt pris. De hade köpt det strax efter att Hermione återvänt från Australien efter att ha återställt sina föräldrars minne. Hermione hade inrett hela huset som hon velat, men absolut inte för tjejigt. Ron skulle faktiskt också bo där, plus att ”tjejigt” inte var hennes stil.
Ju närmare stationen de kom, desto nervösare och sammanbitet blev Roses ansikte i backspegeln. Både Ron och Hermione försökte skämta och muntra upp henne, men ingenting verkade bita.


Draco


Draco Malfoy satt i en utav ministeriets bilar med sin fru Astoria och son Scorpius i baksätet. De var på väg mot Kings cross station, Scorpius skulle börja sitt första år på Hogwarts idag.
Hjärtat dunkade hårt i Dracos bröstkorg och han pillade diskret på sina byxor.
Det var nitton år sedan kriget slutade. Nitton år sedan han såg Hermione.
Mycket hade skett sedan dess. Draco hade ju då gift sig och fått en son. De bodde i ett överdådigt hus strax utanför London och Draco jobbade på ministeriet. Han visste att Hermione jobbade på ministeriet också, men hon jobbade på aurorernas avdelning och där hade inte Draco något alls att göra.
Hermione var gift med Weasley nu och hade två barn, varav den ena var lika gammal som Scorpius. Draco fnös nästan högt. Hermione Weasley. Han kunde inte låta bli att tycka att Hermione inte alls klädde i namnet Weasley. För honom kommer hon alltid vara Hermione Granger. Men hon kunde kanske ha blivit Hermione Malfoy… Det efternamnet passade henne nästan bättre…
Draco sneglade på sin fru. Hon var vacker, ytligt vacker. Hon var lite självupptagen också, men hon var snäll och en bra mamma. Draco älskade henne. På ett sätt. Men inte lika starkt eller på samma sätt som Hermione. Han älskade henne fortfarande och idag skulle han definitivt se henne.
Men Draco skulle inte skilja sig från Astoria, han älskade henne och han visste att det inte var värt att jaga efter något som var upptaget och som slutat älska honom för länge sedan. Draco visste att Hermione inte älskade honom längre för att klockan han fått av henne hade slutat att ticka för länge sedan. Han hade haft med sig klockan varenda dag i nitton år. Astoria hade ett antal gånger frågat varför han bar med sig klockan eftersom den inte funkade. Han hade svarat att den betydde mycket för honom, för att han fått den av en person som betytt mycket för honom. Sen hade det inte varit mer med det förrän hon frågat samma sak igen ett antal år senare.
Astoria hade han för första gången träffat på hennes syster Daphnes bröllop. Daphne hade gift sig med Blaise Zabini och Astoria hade varit brudtärna med sitt lockiga, bruna hår utsläppt och hon ar den första tjejen på länge som fångat Dracos intresse. När de gått på Hogwarts hade han ju också förstås sett henne och växlat några ord med henne, men inget annat. Han hade varit så uppslukad av Hermione att han inte märkt någon annan.
Kort därpå hade han och Astoria gift sig och några år senare hade de fått Scorpius. Draco vände sitt huvud istället mot Scorpius.
”Hur känns det att börja på Hogwarts?” frågade Draco och log. Scorpius, som hade tittat ut genom fönstret, vände sig mot sin pappa. Scorpius var verkligen slående lik en yngre Draco Malfoy.
Scorpius var likblek i ansiktet och försökte pressa fram ett leende.
”Bra” svarade han och gned handflatorna mot varandra.
”Är du nervös?” frågade Draco.
”Lite” svarade han och tittade generat ner i marken.
”Det kommer gå bra! Och det kvittar vilket elevhem du hamnar i, både jag och mamma är jättestolta över dig!”
Bilen ryckte plötsligt till och stannade.
”Vi är framme!” log Astoria och klev ur bilen ut i septembersolen.


Hermione


Väl i tid gick familjen Weasley in på Kings cross och började röra sig mot plattform 9 ¾. Ron körde vagnen med Roses koffert och uggla. Plötsligt var de framme vid väggen mellan perrong 9 och 10.
”Japp, då var vi här!” sade Hermione och log mot båda sina barn. ”Ron? Rosie? Ska ni gå först?”
Rose nickade.
”Kom nu gumman” log Ron stort och Ron och Rose gjorde sig klara för att börja springa mot väggen. De satte av mot väggen och slukades upp av väggen och försvann. Hugo ryggade förskräckt och fattade Hermiones hand.
”Kom nu Hugo” sade hon och började småspringa mot spärren. ” Det gör varken ont eller är farligt!”
Plötsligt befann de sig på perrong 9¾ tillsammans med den röda Hogwartsexpressen. Det var snäppet på omöjligt att se längre än tre meters håll på grund av ångan. De upptäckte Ron och Rose och gick fram till dem.
”Har ni sett Harry och Ginny än?” frågade Hermione när de kom fram till dem.
”De har väl inte kommit än, vi var ju faktiskt ganska tidiga” sade Ron och ryckte lätt på axlarna.
Röken skingrades något och de såg Harry och hans familj närma sig. Harry familj bestod nu för tiden av Ginny Weasley och deras tre barn James, som var äldst och tretton år. Albus som var elva, lika gammal som Rose. Och sist Lily som var nio år.
De hälsade på varandra när familjen kommit fram till dem hälsade de på varandra och frågade varandra hu resan gått.
Det var då Hermione såg honom. Röken hade skingrats ytterligare och hon kunde se honom tydligt. Draco Malfoy. Plötsligt vände han sitt huvud åt hennes håll och deras ögon möttes. Bruna och Grå. Blixtarna hon inte känt på över nitton år vaknade till liv och hjärtat dunkade frenetiskt. Allting kom tillbaka.
Hermione bröt ögonkontakten först och kände hur en lätt rodnad bildades på kinderna.
Draco hade säkert sett att hon hade halsbandet på sig, han tyckte säkert att hon...
Hermione, du tänker för tillfället som en tonåring! Den lilla irriterat välbekanta rösten i hennes huvud talade till henne. Skärp dig! Du är gift och har två underbara barn. Sluta sukta efter Malfoy!
Lättare sagt än gjort.


Draco


Hjärtat dunkade hårt i bröstet på Malfoy. Det hade blivit en starkare reaktion att se Hermione än han trott. Men det hade samtidigt känts underbart att få se henne igen, att möta hennes ögon igen. Hon hade inte förrändrats ett dugg. Förutom att hon hade en och annan rynka och lite längre hår. Men annars var hon sig precis lik.
Och hon hade på sig halsbandet. Halsbandet han gett henne i julklapp för så många år sedan.


Hermione


Hermione sneglade lite åt Dracos håll. Han iakttog henne fortfarande. Hon slog undan blicken igen. Han hade knappt förändrats alls, han hade endast blivit lite tunnhårigare och fått några rynkor.
”Är inte det Malfoy?” Rons röst trängde sig in i Hermiones tankar och hon var med i samtalet igen.
”Jo det är det” sade Harry och nu tittade hela gruppen mot den lilla familjen. Draco såg besvärad ut och nickade mot gruppen innan han vände bort huvudet.
Hermione tittade istället på riktigt för första gången på Dracos fru, Astoria. Hon var vacker, riktigt vacker. Brunt vackert långt hår och blek hy.
”Och det där måste vara lille Scorpius” sade Ron och alla riktade nu blicken mot den yngste Malfoy. Scorpius var på pricken lik sin pappa. Stiliga drag, smalt ansikte och grå ögon.
”Se till att inte bli alltför bra vän med honom Rosie.” fortsatte Ron. ”Farfar skulle inte bli alltför glad på dig om du gifter dig med en renblodig!”
Det skulle kanske jag, tänkte Hermione men sköt snabbt undan den tanken.
”Ron!” sade Hermione och tittade på Ron. ”Du behöver inte vända dem mot varandra innan de ens har börjat!” Hermione kunde inte låta bli att le ett litet leende och Ron verkade se det.
”Men Albus och Rose, se nu till att hamna i Gryffindor. Annars gör vi er arvslösa” skämtade Ron och alla skrattade. Utom Rose och Albus som såg gravallvarliga ut och Ginny och Hermione kastade en snabb blick på varandra innan de genast började förklara att Ron bara skämtat.


Draco


Draco hade känt sig generad när alla i sällskapet Potter och Weasley hade praktiskt taget stirrat på honom. Han hade varit tvungen att nicka vilket han ångrade nu, han kunde gått fram, hälsa och visa att han förändrats nu. Men han var säker att han skulle ha känt sig dum efteråt i alla fall, så nickningen var nog bra i alla fall.
”Scorpius, det är nog bäst att du går på tåget nu.” sade Astoria plötsligt och Draco återvände till verkligheten. ”Det går snart.”
Astoria omfamnade Scorpius och viskade några ohörbara ord i hans öron. Draco slogs plötsligt av en tanke. Att Scorpius antagligen hade haft en hundra gånger bättre uppväxt än vad han själv haft. Att Scorpius fått mycket mer glädje och kärlek i elva år än vad han själv hade fått i sjutton år.
Astoria släppte taget om Scorpius och Scorpius vände sig mot Draco. Draco böjde sig lätt ner och omfamnade sin son.
”Ha det bra nu Scorp!” viskade Draco. ”Skött dig och var snäll mot alla!” Var extra snäll mot Hermiones barn lade Draco till i tankarna. ”Jag älskar dig”
”Jag älskar dig med pappa” sade Scorpius tillbaka och släppte taget om Draco.
En tår rullade ner för Astorias kind som hon genast torkade bort med en näsduk.
”Hej då Scorp!” sade hon och vinkade mot Scorpius när han gick mot tåget. Han vinkade tillbaka och log.
Draco lade en arm runt Astorias axlar. Hon torkade sig ihärdigt runt ögonen nu.
”Kan du tänka dig… Scorpius börjar Hogwarts. ” sade Draco
”Knappt, allt har gått så fort…” sade Astoria.
”Det har det verkligen…” sade Draco och sneglade bort mot Hermione igen.


Hermione


Hermione kramade hårt om Rose.
”Sköt dig! Och du vet att jag älskar dig! Och glöm inte att skriva!” Orden strömmade ur Hermiones mun och Ron skrattade.
”Hermione du har redan sagt allt det där!”
”Ja, det har du faktiskt mamma!” sade Rose och drog sig ur Hermiones omfamning. ”Jag älskar dig också mamma!”
Rose vände sig mot Ron och kramade om honom också.
”Älskar dig Rosie och ha det bra på Hogwarts!” sade Ron och kysste hennes hjässa.
”Det ska jag. Jag älskar dig pappa!”
Rose började gå mot tåget tillsammans med James och Albus. Hermione kände hur en tår rullade ner för hennes kind. Hon lät den rinna, men Ron fångade upp den.
”Det är ett stort ögonblick, att börja sitt första år på Hogwarts.” sade han. ”Jag kommer ihåg dagen jag började. Kommer ihåg första gången jag såg dig.”
Hermione skrattade.
”Jag gjorde nog ett bra första intryck” skrattade hon.
”Intryck gjorde du verkligen. Bra vet jag däremot inte…” skrattade han.
”Sluta!”
Ron lade armen om hennes midja och drog henne närmare.
”Men det blir nog bra för Rose. Kom Hugo!” sade Ron och lade sin lediga arm om Hugos axlar. ”Bara två år och se är det din och Lilys tur!”
”Bara två år?! Det är en evighet dit!” sade Hugo bestört.
Ron och Hermione skrattade.
”Två år går fort!” sade Ron.
”Ja det gör det…” sade Hermione och sneglade bort mot Draco. Hon mötte hans grå ögon igen. Hermione log ett litet leende mot honom och vände sig igen mot Ron och Hugo.
Allt var bra, fantastiskt till och med. Hon hade Ron, Rose och Hugo. De tre personerna hon älskade mest i världen. Men det fanns en till. En till som hon älskade. Men inte på samma sätt som när hon var en elev på Hogwarts. Hon älskade honom för att han funnit i hennes förflutna, för att han…. Äh vem försökte hon lura. Hon älskade Draco Malfoy på samma jäkla sätt som hon alltid gjort. Bara att hon gömt dom där känslorna i nitton år nu, och att dom kom tillbaka idag.
Men Hermione tänkte inte lämna Ron. Hon älskade honom också, hon tänkte inte ens tala om för Draco om hennes känslor som fortfarande fanns.
Hermione studerade Rons ansikte och log mot honom. Någon dag skulle hon berätta om hur och när hon var tillsammans med Draco. Men inte idag, inte imorgon, inte om ett par år. Men någon dag.


Draco


Draco var ensam i badrummet hemma hos sig. Vit marmor prydde väggarna. Även golvet pryddes av vit marmor, men med gulddetaljer.
Draco höll i det lilla fickuret. Han ville öppna det, bara för att kolla liksom. Men han vet hur det skulle kännas om uret fortfarande inte gick, och han ville inte just nu känna den känslan. Just nu kunde han inte sluta tänka på en människa. Hermione Granger. Hans känslor hade inte förrändrats alls under dessa åren, även i fall han hade Astoria och Scorpius. När deras blickar möttes första gången på stationen hade allt kommit tillbaka på en sekund. Precis allt.
Men bara för det skulle han inte lämna Astoria, Draco älskade ju henne. Och Hermione hade Weasley som tydligen verkade göra henne lycklig.
Nej, nu måste han göra det. Han kan inte stå inne på toaletten i all evighet.
Draco drog ett djupt andetag och öppnade locket.
Klockan fungerade och slog med jämna mellan rum. Tick, tack, tick, tack…




I Love you and thank you for all! ♥ ♥ ♥

Så grym!!! Ett bra avslut Fast jag tycker personligen att Hermione skulle älska Ron mer... Alltså, jag tycker de är helt gjorda för varandra, finns inga andra, så först var jag skeptisk till denna FF, men såklart man gillar den ändå!!! Du skriver fantastiskt! Men: Hermione ♥ Ron xD
Men tack så mycket för denna FF! ♥

Hermione älskar nog Ron mer, hade hon älskat Draco mer hade hon lämnat Ron och bett Draco att lämna Astoria, vilket han antagligen hade gjort.

Och jag tackar dig för att du läst min ff! ♥

Jag gråter nu... Det är så vackert det du skriver♥
Tack för alla glada stunder och tack för alla fina ord som du har gett mig :3
Du skriver verkligen fantastiskt♥
Tack...♥

seriöst, älskar dina fanfictions. den hade ett så vackert slut, jag är verkligen kär i den här, och jag ser fram emot att läsa fler av dina fanfictions i framtiden!☻

du skriver så vackert, det får mig att gråta ♥ jag älskade verkligen denna ff:en och det är så synd att den är slut men det var ett jättebra slut♥

Så vackert! Jag är så ledsen att den är slut, men det var ett fantastiskt avslut! ♥ ♥ ♥