Vilien på Hogwarts!^•^

Tack

Jag är rätt nöjd. Jag skrev om en bit en massa gånger men tillslut blev den helt okej. Jag fick faktiskt såna problem med den biten att jag hade tänkte fråga någon om den kunde skriva det åt mig.. >______<
Nu är jag klar!





~Cassie~

Vad gör jag? Vad i helvete håller vi på med? Vi duellrar med dödsätare! Jag slåss mot Kittys pappa! När som helst kan de skicka iväg en dödande förbannelse mot någon av oss och den kommer ramla ihop livlös på golvet.
VAD GÖR DU CASSANDRA? Frågar jag mig själv. DE ÄR ONDA MEN DU VILL INTE ATT NÅGON SK DÖ!
Jag stannar plötsligt upp av tanken på Kittys tomma ögon eller Remus kalla hand. Kittys pappa tar tillfället i akt och kastar iväg en förbannelse mot mig. Mina ben blir förlamade. Jag kan inte röra mig. Jag faller ihop på marken med en dov duns.
"Cassie?!" ropar Kitty och försöker lamslå sin far. Han duckar förvånansvärt smidigt för sin ålder och grinar med sina gula sockerbitständer. Kitty spänner käken och hon rynkar pannan, bereder sig på ett nytt försök.
Just då hörs en klar flickaktig röst från korridoren bakom oss.
"Far?" frågar Olivia Dolohov tvekande. Hennes pappa ligger på golvet med halvöppna ögon. Remus knockade honom i början av striden. Nu slåss han med Dolohovs stav mot Scorpius Malfoy.
"Pappa?" frågar Olivia och går fram i ljuset.
Jag märker att alla står helt förstummade. Man hör ett mumlande från Oliviad pappa.
"Olivia? Hjälp mig upp." Jag noterar att det är en befallning, ingen bön.
Min sjukhus vän hjälper Dolohov upp. Jag ser i ögonvrån hur Remus gör en ansats att putta ner dom igen, men en dödsätare håller honom tillbaka.
"Tack, Olivia." När hon släpper Dolohov igen vinglar han till. Remus slog honom nog rejält i huvudet. "Så. Var ska vi börja?" Han flinar groteskt mot mig.
Vad menar han? Jag ser mig omkring. Både Remus och Kitty hålls tillbaka av dödsätare. Jake är inlindad och fastbunden i en massa rep som någon troligtvis trollat fram. Så fattar jag vad Dolohov menar. För honom spelar det ingen roll vad som händer med oss. Han kommer döda oss alla fyra. Men vem ska bli det första offret?
"Jag tror vi börjar med..."
Inte Remus, inte Remus, inte Remus...
Jag får dåligt samvete av att jag inte bryr mig om Kitty. Men hennes föräldrar kanske räddar henne. Eller, nej...
Dolohov riktar sin uppmärksamhet mot mig.
"Du är Lupins flickvän va? Om vi tar dig först... Han skulle bli rasande. Sägs det inte att kärlek är det mest plågande i hela världen?"
Alla Dödsätarna skrockar hest. Jag känner hur någon rycker upp mig från golvet. Någon med starka hårdhänta händer griper tag i mitt hår och drar uppåt. Det svider av tårar i ögonen, men jag vägrar visa att det gör ont. Så jag biter ihop och tvingar underläppen att sluta darra.
"Olivia, kom!" befaller Dolohov när jag står mitt framför honom.
Olivia gå med försiktiga steg fram till mig. Hon ser mig rakt i ögonen och med den blicken säger hon förlåt. Men jag bryr mig inte. Dödar hon mig skulle jag aldrig förlåta henne. Vi är ju vänner.
"Gör det!" uppmanar Dolohov väsande och viftar med händerna åt sin dotter.
Jag tittar på Kitty, försöker säga hejdå. Säga Att hon är min bästa vän. Jag ser på Jake, säger hejdå. Jag blickar in i Remus sorgsna ögon, försöker förklara att älskar honom. Jag vänder mig mot Olivia, skriker med blicken att jag hatar henne över allt annat på jorden.
"Gör det då!" väser Olivias far.
Hon riktar sin stav mot mitt bröst, sväljer.
"Kom igen! Du klarar det! Du har ju övat!"
"Det var på möss..." mumlat Olivia lågt. Jag ser att hon skäms.
"Samma sak! Gör det!"
Hon andas in och ut en sista gång.
"Sheldon skulle klarat det!!"
"Ja, men nu sitter han i ungdomsfängelse."
Olivia riktar tillslut sin trollstav mot mitt hjärta. Jag tycker jag hör ett förlåt. Sen sprakar det om spetsen på staven och en grön stråle slingrar sig ut. Den är stark, för stark. Alldeles illgrön. Den blixtrar mot mig. Tiden står stilla. Allt jag ser är det gröna ljuset. Det känns som en timme men det går säkert på bara ett par sekunder.
Plötsligt kommer min räddning. Han hoppar fram från ingenstans. Kastar sig framför mig. Den gröna strålen träffar honom i magen och han rycker krampaktigt till. Sen blir han helt stilla. Remus.

Om det stod stilla förut är det ingenting mot nu. Allt rör sig i slowmotion. Det känns som en gröt i huvudet. Ändå är allt klart som glas.
När jag skriker Remus namn hör jag ingenting. När faller på knä vid Remus livlösa kropp känner jag inte dunsen mot knäna i det hårda stengolvet. När jag stryker med handen över hanns panna känns de lena hårslingorna inte kittlande mot huden. När Kitty skriker för att ta sig loss och komma fram till mig är jag döv. När mitt hjärta bultar hårt mot bröstkorgen känns det som det stannat.
Remus.
Är.
Död.
Han är borta för alltid. Jag kommer aldrig se honom mer. Jag kommer aldrig höra hans glada röst när han pratar om någon ny bok som han läst. Jag kommer aldrig höra hans skratt när Kitty skämtar om något roligt. Aldrig hans irriterade röst när Jazz förklarar att Quidditch är viktigare än allt.
Aldrig.
Mer.
Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag låter dem rinna. Låter dem droppa ner på hans bröst.
Remus har ögonen slutna, som om han sover. Det är fint. Det skulle kunna vara så, att han sover. Om det var en annan plats, en annan omgivning. Inte på ett kalt golv omgivet av Dödsätare. Om inte Dolohov var här, eller de tre Malfoys, eller Kittys föräldrar. Om inte Olivia kommit...
Olivia. Det är hennes fel. Olivias fel att Remus är död. Det är hennes fel. Olivias fel. Olivia.
En gnista tänds i mitt hjärta. Det är Olivias fel alltihop.
OLIVIAS FEL!

En gång berättade min mamma för mig om en annan kraft. En annan kraft som vilier har. Förutom att fördubbla sin skönhet och locka till sig män kan de förvandlas till monster. När vi blir uppjagade eller förolämpade vaknar något i oss. Något farligt.*

Just nu känner jag det. Det där farliga. Det växer in om mig. Det ända jag kan tänka på är hur hon kastade iväg förbannelsen mot Remus.
Hon Olivia.
Jag höjer på huvudet. Blickar in i hennes blåa ögon. Jag känner hur hatet växer. Hur jag reser mig upp.
"DITT FEL!" kraxar jag med fågellik röst.
Jag känner hur det svider i huden, dunkar i huvudet, kliar i köttet. Men den värsta smärtan är den i mitt hjärta. Hat och sorg.
Jag kastar mig mot henne. Olivia. Klöser henne i ansiktet med mina naglar. Jag känner hur hon sprattlar med benen och armarna. Hon försöker komma loss, men jag tillåter henne inte det. Jag håller fast henne. På något sett har jag fått en omänsklig styrka. Jag förflyttar händerna mot hennes hals. Försöker strypa henne med min styrka. Men den styrkan försvinner efter ett tag. Jag känner hur någon med starka händer drar mig från Olivia. Jag fäktar med händerna för att komma tillbaka till henne strypa henne.
"Sluta din djävulsunge!" Dolohov väser i mitt öra. Han låter arg och rädd på samma gång. "Ditt monster!" Han är så nära att jag kan känna stanken av hans andedräkt.
"Hur blir vi av med dem, Dolohov?" frågar en röst långt bort. En annan av Voldermorts tjänare.
"Så här." svarar Dolohov med en road glimt i sin hesa röst.
Jag känner något hårt slå mig i skallen. Det gör ont. Allt blir svart.
För andra gången i mitt liv blir allt kallt och mörkt. Men denna gång kan inte Remus rädda mig.


______________________________________

]

I den biten då Cassie anfaller Olivia, Cassandra förvandlas till en sån där fågel. En sån som in Mästerskapen i Quidditch.

HUR KUNDE DU DÖDA REMUS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! HAN FÅR INTE VARA DÖD...

Jag skulle inte vara i Olivias ställe.

SUPERDUPREKAPITEL!!!!!

majs på kapitlet dom kan inte dö ._. hon var nog inte stark nog att döda

Hoppas han bara är medvetslös...

mmm

Miss Black- sjsdjgvdsjsjf9io, hur kan duuuu!

Jag är besviken på dig! (xD)

Det var superfint ;(
Och jättebra!

*Den awkward tystnaden som uppstår när ens karaktär sägs vara död*
Jag började gråta... Min Remus :'(
Den irriterande apan som bor i min vänstra hjärnhalva :'(

Är det din tur att skriva? Om inte så kanske han lever igen innan det är din tur...VEM VET?

Hihihi
Jag vet jue redan :'l