(PM)Jag hatar din blotta existens

Jag vägrar ändra! *skrika högt och rusa in under sängen för att ta skydd*

Nästa kapitel kommer snart, men jag är inte säker på om det blir idag, imorgon eller( förhoppningsvis inte) på onsdag.

Hoppas på idag

hoping for today!!!!!

When Didier is dead he's only mine... ♥ Ok kanske inte med I still love him and he's not dead until I forget him.

Okej, nu anmäler jag själv mig till listan på CA:s offer. Det kan inte finnas en slarvigare person än jag i hela världen, förlåt! Jag lovar att gottgöra er när jag kommer på hur! TwT
---------------------------------------------------------------
Jean
”Vad var hans namn nu igen?” frågar en botare sin kollega som tittar ner på sin skrivskiva.
”Didier Perse. Dödsorsak: fall från en klippa.” Botaren skakar på huvudet. ”Stakars barn.”
”Jag tycker faktiskt att det är mer synd om hans föräldrar, det är alltid de som får det värst när deras barn går bort”, invänder den andra och petar upp sina stålbågade glasögon mer ett finger. Rörelsen får Jean att tänka på professor Fargues, och hur Didier alltid hade varit den enda som vågat sätta sig upp mot Fargues diktatoriska styre av klassen. Didier. Namnet som förut fyllt Jean med så mycket värme och glädje sticker plötsligt som knivar i hjärtat och kramar åt lungorna.
”Men hjälp honom! Gör något! Vad som helst! Bara något! Få honom att resa sig!” De hjärtskärande snyftningarna får Jean att vända sig om från den öppna dörren som vetter ut mot en lång korridor och ge Jess en irriterad blick. Hon ser patetisk ut där hon ligger på golvet med sina bleka händer knutna runt en botares läkarrock. Tårarna rinner nerför Jess’ kinder och botaren ser sig besvärat om.
”Jag är ledsen, men det finns ingenting att göra. Det är försent”, säger läkare snabbt och rycker i sin läkarrock. ”Jag beklagar verkligen, men jag måste gå nu om jag ska hindra fler dödsfall.” och med de orden rycker botaren loss den vita rocken och skyndar ut.

”Ursäkta att jag stör, men jag tror att vi har fått den avlidnes namn fel. Skulle jag kunna få höra det igen?” ber en botare som skyndar in i salen med en fjäderpenna och en skrivskiva i högsta hugg.
”Didier Perse”, säger farmor tydligt med kylig röst. Hon sitter lugnt i en korgstol med sina rynkiga händer knäppta i sitt knä och den blommiga mugglarkjolen prydligt utbredd runt sig.
”Didier Perse?” upprepar botaren och tittar ner på sin skrivskiva. Farmor nickar. ”Men det kan inte stämma!” utbrister botaren.
”Och varför inte då?” frågar farmor ännu kyligare.
”Därför att det, enligt alla listor, inte finns och aldrig har funnits en pojke vid namn Didier Perse.”
”Påstår du att vi ljuger?!” fräser Jean häftigt och ger botaren en dödande blick med en sån känsla att botaren bleknar märkligt.
”N-nej monsieur, men är ni säker på att det var hans riktiga namn?”
”Och vad i helvete skulle han heta annars menar du?” fräser Jean och knyter nävarna.
”D-det vet jag inte monsieur, j-jag bara undrade. Förlåt, jag ska gå nu”, mumlar botaren och skyndar ut. Farmor ger Jean en ogillande blick och Jean blänger tillbaka. Han fick väl göra vad fan han ville! En gammal kärring skulle inte komma och tro att hon kunde bestämma över honom!
Jean är inte säker på när sorgen gick över till ilska, men för första gången välkomnar Jean det kolsvarta mörkret som sänker sig över hans psyke och får honom att hata allt och alla. Just nu är blint hat bättre än andra känslor. Jean önskar att han aldrig ska behöva känna något igen.
Jean hade fått tillbaka förnuftet och tagit sig ner från berget precis i tid för att se hur Didiers kropp, som låg kvar i den ställning som han måste ha fallit i, transfererades iväg av botarna som farmor hade lyckats få tag på. När Jean hade följt efter tillsammans med farmor och Jess låg Didier på en av de skrikigt gröna sjukhusbårarna som Didier hade blivit transfererad till.

Det lilla rum som Jean, Jess och farmor befinner sig i är tomt sånär som på tre stolar, ett litet fönster med beiga gardiner och en vägglampa. Jean står lutad mot den ena dörrposten med käkarna hårt sammanbitna och armarna korsade över bröstet.
Dörren slår upp och vinddraget får Jeans axellånga hår att röra sig svagt. Två botare kommer in i rummet med bekymrade miner.
”Jag ber hemskt mycket om ursäkt, men jag måste be er att följa med mig”, säger den ena av dem allvarligt.

”Identifiera den här personen”, ber en av botarna och nickar mot Didiers bleka, sönderrivna kropp.
”Didier Perse”, säger farmor uttryckslöst och Jess kvider svagt. ”Får vi gå nu? De här barnen har utsatts för ett trauma, det är knappast bra att låta de se den person som har utlöst traumat.”
”Tyvärr så kan ni inte gå. Pojkens namn kan omöjligen vara Didier Perse eftersom det enligt alla journaler inte existerar någon Didier Perse”, förklarar en kvinnlig botare och rättar till sin vita rock. Jean biter sig i kinden varje gång Didiers namn nämns.
”Och hur förklarar ni då att dessa barn kände honom?” frågar farmor vasst.
”Denne så kalladeDidier Perse har lagt en anti spårnings-förhäxning över sig själv som gör det omöjligt för oss att läsa av hans DNA, fingeravtryck eller något annat som skulle kunna härleda oss till vem han egentligen var. Det finns bara en annan möjlighet, och det är att operera och se om vi kan utläsa något av hans inre organ. Vi har hela Frankrikes journaler och vi kommer att få använda oss av uteslutningsmetoden.”
”Så ni tänker stycka honom?!” utbrister Jean ilsket. ”Det märks att vården har utvecklats sedan medeltiden.”
”Vi kommer att bli tvungna om ni inte berättar vad hans riktiga namn är”, inflikar en annan botare.
”Men vi vet ju för helvete inte hans ’riktiga’ namn”, fräser Jean och lyckas, trots sin ilska, betona ordet ’riktiga’.
”Snälla, skär inte upp honom!” ber Jess och hennes ögon är nästan febrigt blanka - hon ser ut som om hon ska svimma när som helst. Jean hoppas att Jess kommer att svimma snart så att han slipper se henne på ett tag. Rent tekniskt är det Jess’ fel att Didier ligger färglös på båren nu, det har Jean fått förklarat för sig. Jess kunde inte rädda Didier, alltså är det hela hennes fel. Åh, om det inte hade varit så många vittnen på plats!
Botarna svarar inte Jess som sjunker ihop ännu mer med darrande underläpp. Jean minns när botarna behandlade henne som en jämlike och njuter av att se Jess falla längre och längre ner på statusstegen. Just nu kan han bara se på, men en vacker dag, lovar Jean sig själv, ska han cruciatusförbanna Jess hela vägen ner till botten. Om inte ännu längre.

”K-kanske den här kan hjälpa?” mumlar Jess och pillar fram en fjäder som sitter fast i Didiers sönderslitna tröja. Fjädern är röd av blod, men det syns att den en gång i tiden har varit vit. Jess håller fjädern i ett löst grepp mellan tummen och pekfingret och en av botarna nappar snabbt åt sig fjädern.
”En fjäder?” utbrister botaren förbryllat. ”Vad gör den här?”
”Här är en till”, säger Jess med svag röst och håller fram en till.
”Ja, ser man på”, mumlar en annan botare föga hjälpsamt och går närmare Didier. Med hjälp av sin trollstav och en svävningsförtrollning vänder botaren smidigt Didier så att Didier nu ligger med ansiktet nedåt.
Botarna går närmare och står i en tät ring runt Didiers lik. Jean får inte en skymt av Didier vilket är precis hur Jean vill ha det. Han vill inte se hur Didier ser ut nu, han vill ha kvar minnet av hur Didier såg ut innan bergets skrovliga yta förstörde hans kropp.
”Åh herregud!” utbrister en botare och hoppar bakåt som om hon har bränt sig samtidigt som hon gör korstecknet med ena handen.
”Ann-Marie, är du snäll och hämtar den understa journalen i facket med specialfall?” ber den äldsta av botaren tonlöst och botaren som nyss gjorde korstecken nickar kort innan hon skyndar iväg.
”Finns det fler i det facket?” frågar en yngre botare förvånat.
”Det finns två journaler i det facket”, svarar den äldre botaren kort.
När botaren vid namn Ann-Marie nu har lämnat rummet har det lämnats ett hål i ringen, och hålet är precis så stort för att Jean ska se vad som har upprört botarna så mycket: Didiers rygg.
Ryggen i sig syns inte längre, istället täcks den av blodfläckade vita fjädrar som tillsammans bildar två vingar.Jeans nötbruna ögon vidgas av chock, men den förnuftiga rösten i Jeans huvud maler på om att det inte alls är så oväntat egentligen. Hade inte Didier alltid pratat om att han skulle ha kunnat flyga om han bara ville? Och hans rygg hade varit ojämn på fel sätt för att det skulle ha varit rester från brutna ben. Det skulle också kunna förklara varför Didier inte hade övergivit Jean när Jean berättade om Bijou.
”Jag har journalen”, säger Ann-Marie tonlöst och räcker över en tjock mapp till den äldre botaren.
”Ah, här har vi den”, mumlar botaren och det rycker lätt i hans mungipa. ”Jag skulle vilja be er att gå ut nu, tack för hjälpen men den är inte nödvändig längre.”
”Fan heller att jag går ut nu!” fräser Jean ilsket. ”Didier var för helvete min vän! Jag förtjänar att veta vad som har hänt honom!”
”Tror du verkligen att ’Didier’ skulle ha velat att du skulle veta?” frågar botaren och Jean hör att rösten döljer både slughet och tveksamhet.
”Klart att han skulle!”
”Får jag då fråga dig, monsieur Jean Catterholt, varför berättade han det inte för dig? Varför höll han det hemligt om ni nu var så nära vänner som du tycks tro?”
Jean öppnar och stänger munnen men får inte rösten att lyda. Förresten, vad skulle han säga om han fick chansen? Även om Jean vägrar inse det så har botaren rätt. Varför berättade Didier inte för Jean? Didier hade haft så många tillfällen på sig att berätta, så varför?

Underbart! Bästa kapitlet hitills!

EDIT: Jag fick första kommentaren, alla är skyldiga mig en kaka.

OMG, OMG, OMG?????????? jag fattar inte riktigt! hade Didier vingar eller?

Awesome ♥

OOOO MMMMMMM GGGGGGGGG!!!!! JAG VET VAD HAN ÄÄÄÄÄR!!!!!!!!!! (kanske inte är den enda men jag kom precis på det!)

Var är min kaka? Har inte fått den än.