Life - Lupple & Medi PRS

"Nej sakta bara in. Ha fönstret mer öppet så ska det gå bra." Han log svagt.

Olivia såg på dem båda och tog ett repp om Gabiels hand men när han förvandlades ramlade hon tillbaka och såg efter honom. Hur kunde de göra något sådant?" Tårar började bilda sig och hon kände pärlan mot sin hand.
"Sammy!" Hon kände paniken växa oh hon försökte ta sig upp.

Mi log och nickade. "Ännu mer långsamt?" Frågade hon.


Gabriel ylade, han ylade ut sin sorg- sin fullständiga olycka och Sammy sprang ut till Olivia, såg Gabriel springa bort och såg de äldsta vända om och gå tillbaka till byn. Sammy la armarna omkring Olivia och hjälpte henne upp. "Jag är ledsen."Viskade han. "Så så ledsen." Fortsatte han och höll henne nära sig själv.

Han såg på henne.
"Nej nu är det perfekt." Viskade han och log glatt.
"Jag borde få någon medicin. Kan inte bli åksjuk såhär."

Hon hade pärlan i sin hand och såg efter honom.
"Sammy vad hände? De gjorde honom till varg. Han verkade inte vilja det." Hon såg upp på honom och visade pärlan.
"Ska jag ha den?"

Mi log mot honom och nickade sakta. "Medicin."Viskade hon och såg på honom med stora ögon. "Du måste till ett sjukhus, du har inte varit där på länge." Viskade hon med en förskräckt blick. Hur kunde hon glömma något så stort? Hur kunde hon vara så vårdslös.


Sammy såg på henne med en sorgsen blick. "De beordrade honom tillbaka. De äldsta har en väldig stor kraft."Viskade han som förklaring och såg sedan på pärlan. "Den är ju i ditt hus, så behåll den så länge du."Viskade han och försökte trösta henne. "Men jag vet att han inte ville hem. Han vill vara här."Viskade han som förklaring.

"Varför ska jag till sjukhuset? Jag är bara åksjuk Mi. Du vet att jag har medicin för sådant." Han suckade.

Hon höll pärlan nära sig, gav den en lätt kyss.
"Så vad ska jag göra nu? Jag har ingen lust att spela längre. Har ingen lust att skriva. Kan jag få sovva?"

Hon tittade på honom med orolig blick. "Men du kan vara sjuk, hur kan jag vara så dum?" Frågade hon ilsket, hon var arg på sig själv, ingen annan. "Medicin, varför tänker jag inte på sånt."Viskade hon sorgset.

Sammy såg på henne och smekte henne över håret. "Du fortsätter med ditt liv."Viskade han men nickade sedan. "Sova är en bra start."Log han och hjälpte henne upp till hennes sovrum.

"För att du inte blir sjuk." Han log retsamt och drog henne till sig och kysste henne.
"Jag mår bra. Om vi ska till sjukhuset ta mig till en bra läkare."

Hon höll pärlan tätt till sig när hon lade sig i sängen. Hon synade pärlan och såg seda på Sammy.
"Släck inte lampa i hallen." Bad hon sorgset och snyftade till.
"Ifall jag vaknar så vill jag kunna se."

Mi såg på honom och suckade. "Men det har ju ingen betydelse. Jag har ansvar för dig och måste tänka på sånt." Viskade hon och följde med närmare honom och besvarade kyssen. "Vi ska till den bästa läkaren, imorgon. "Beslutade hon allvarligt.

Sammy nickade sakta, bäddade varsamt ned henne. "Jag är ledsen."Viskade han igen och pussade henne lätt på huvudet innan han släckte ned hennes sovrum men behöll hallampan tänd.

"Okej som du vill." Han såg sedan ut och nu hade de kommit ut på en större grusväg


Hon hade somnat och sov nu tungt med pärlan i sin ena hand och tårar som rann ner.

Sammy var orolig, otålig eftersom Gabriel var det. Han vandrade runt i cirklar och skakade av sig varenda pärla dem försökte sätta in i hans päls. Han hatade detta, han hatade det med hela sitt inre.