prs yehet & kkaebsong

Ett leende sprider sig över läpparna när Joshua lägger märke till den andres reaktion. Säkerligen är hela situationen helt ny för sextonåringen, men ändå finner han sig själv trivas något otroligt. Svansen som viftar fram och tillbaka i luften, och värmen som glider upp till hjärtat. Joshua lämnar en liten puss på det pälsiga huvudet mellan öronen.

Just som Zihao började slappna av, mest tackvare Joshuas sällskap, flög dörren in till sovsalen upp med en smäll och ett gäng högljudda sjuttonåringar vandrade ovetandes in i det dunkla rummet. Skrällen hade varit så pass högljudd för hans stackars öron att de kändes halvt bortdomnade. Nu låg de bakstrukna på huvudet samtidigt som de vassa tänderna blottades. Han hade verkligen inte tänkt igenom allt det här innan. Andrew var förvisso tyst, men det var han å andra sidan nästan alltid. De andra två var däremot allt annat än lågmälda.

Ljuden som dyker upp efter dörren skjutits upp får Joshua att hoppa till något förskräckligt. Sextonåringen tappar balasen där han sitter på huk, och landar med rumpan mot golvet. Aj. Försiktigt ser han upp mot de högljudda eleverna som dykt upp mitt från ingenstans, innan blicken åker tillbaka till Zihao. Uppmärksamt lägger Joshua märke till hur örnen ligger alldeles bakstrukna istället för att livligt stå upp, verkar som att de skrämt honom också.
"Schhh," väser han till de ny inkommande sjuttonåringarna, Zihaos hörsel har ju trots allt mer en dubblats nu.

Andrew, som alltid hade förmågan att behålla lugnet och analysera situationen, klippte till de andra två i bakhuvudet.
”De vet inte hur man gör, tro mig”, började han samtidigt som de blåa ögonen gled mellan Zihao och Joshua. ”Men samtidigt måste jag säga att det är rätt så korkat att hålla till härinne”, fortsatte han och suckade uppgivet. Han tyckte uppenbarligen att de var mer än dumdristiga, vilket Zihao själv slutligen börjat inse. Öronen gled långsamt tillbaka uppåt när allting lugnat sig en aning, och strök omkring runt Joshua. Det hade tydligen inte bara varit han själv som blivit skrämd av de högljudda sjuttonåringarna.

"Jo," börjar Joshua utan att släppa Zihao med ögonen, låter fingrarna återgå att klia honom bakom öronen. Visserligen älskar han sjuttonåringen i mänsklig form, men han har alltid älskat djur. "Jag påpekade det förut, men det var lite försent," erkänner han, för att sedan följa Zihao med blicken.

”Borde vi inte typ låsa in honom någonstans, jag menar...kom igen, det är Zihao vi pratar om. Vem vet vad han kan få för sig”, påpekade Anthony som slagit sig ner på sin säng, där han låg och betraktade Joshua och pälsproblemet. ”Och varför är du här egentligen?” Frågade han sedan och lät ögonen fästa sig på sextonåringen. Ibland kunde Anthony verkligen vara trångsynt, som nu till exempel. Det fick Zihao att ledsna något otroligt på kamraten, mer än det gjorde i vanliga fall, vilket syntes.

Orden sårar mer än vad Joshua vill, den äldre menar antagligen inte illa. Dock tror inte sextonåringen att låsa in Zihao är rätt beslut, inte alls.
"Att låsa in honom skulle nog inte göra någon nytta alls.." mumlar han med blicken fäst på Zihao medan fingrarna pillar med pälsen. Det tar en liten stund för sextonåringen att vänta blicken mot än ut av vännerna, som han förmodar är Anthony. Visst vet han varför eleven frågar det, men helt ärligt orkar inte Joshua förklara sig. Han får helt enkelt förakta honom om han vill det. "Varför skulle jag inte vara här?"

Jayden som stått och glott på Zihao med stora ögon på tok för länge, vaknade slutligen till liv. Utan att vrida på huvudet, på grund av rädslan att bli attackerad bakifrån, sparkade han till Anthony på smalbenet.
”Äsch, bry dig inte om honom. Han är riktigt dum ibland”, sade han och skrattade nervöst. Det var mer än uppenbart att sjuttonåringen inte alls var komfortabel med hela situationen - till skillnad från Anthony, som inte verkade rygga tillbaka inför lite bråk. Zihaos vänner var verkligen idioter, åtminstone en av dem. Och i samband med den tanken, insåg han plötsligt hur gärna han ville bort från dem. De mörka ögonen tittade bedjande på Joshua och sedan bort mot dörren, samtidigt som klorna skrapade i golvet.

Visst bryr sig Joshua inte mer än att orden sårat honom, Zihaos vänner får helt enkelt tycka vad de vill om honom. Även om han skulle föredra att de gillar honom. Och helt ärligt, när sextonåringen läser av Zihaos blick, vill han också röra sig bort från hans vänner. Men det går inte. Joshua kan inte direkt försöka smuggla ut en vargliknande varelse ut ur sällskapsrummet och in i korridorerna utan att bli upptäckta. Kanske om han haft en enorm osynlighetsmantel.
"Förlåt, men vi kan inte göra det." viskar han till Zihao för att sjuttonåringens vänner inte ska höra. "Vi får helt enkelt tänka på det till nästa gång."

Det var dumt, men Zihao kunde inte låta bli att spärra upp ögonen för att uppnå en extremt gullig effekt. Stressen av att vara i närheten av en negativ och dryg Anthony, fick det att krypa i skinnet på honom. Andrew och Jayden hade han inga problem med. Nåja, om man bortsåg från Jaydens nervositet som osade lik tjock ånga i salen. Det värsta var att han kunde känna av den och att det smittade av sig. Med ett gnällande läte började han åter stryka omkring runt Joshua innan han stack in huvudet under sextonåringens hand, sökande efter lugn och tröst.
”Joshua, bry dig inte om Anthony, han är sådär mot precis alla”, sade Andrew som på något sätt lyckats uppfatta gryffindorelevens tankar, nätt och jämnt. ”Vi kanske ska ta och låsa in honom i någon garderob? Det har vi faktiskt gjort förut.”