wolfy & rollspelare prs

Sydney såg misstänksamt på Cleo innan hon riktade blicken mot pojken som satt sig för att ivrigt rita en teckning.
”Är du en alkemist?” frågade hon efter att ha vänt uppmärksamheten mot Cleo igen, ”nej, det kan du förstås inte vara. Jag skulle känna till dig då, jag skulle veta vem du är. Vem är du förresten? Vad gör en människa, som inte är en alkemist, här?”

Cleo kände hur allt hennes mod sjönk direkt. Hon visste inte varför hon kände sig så sårad av kvinnans ord. En del av henne hade väl hoppats på att hon skulle bli välkommen där men tydligen behövde hon vara en alkemist för att få ett bättre välkomnande. Hon visste inte ens vad hon skulle svara så hon vände blicken till Jonathan.
"Jag uhm... Jag ska gå." sade hon tyst och reste sig upp. Hon log svagt mot Adrian som inte verkade allt för glad över hans frus beteende. Cleo reste sig sedan upp och skyndade sig ut från rummet.

Jonathan log halvt mot sin kusin och hans fru innan han skyndade sig efter Cleo. Han la sina armar om henne bakifrån för att stoppa henne. Han kunde förstå hur Sydneys ord påverkat henne. Trots att kvinnan knappast menat något illa så var det lätt att uppfatta hennes ord som så.
”Sakta i backarna,” mumlade han och släppte taget om henne så pass mycket att han kunde vända henne så de stod ansikte mot ansikte.

Cleo svalde hårt när hon kände hans armar runt sig men sa varken emot eller försökte ta sig loss. Hon lutade sig istället bak mot honom och slöt ögonen i några sekunder. Hon tittade upp på honom när han vände på henne. Hon log svagt och smekte hans kind lite snabbt.
"Vad gör jag här? Vad- vad gör jag med dig? Varför är du med mig?" frågade hon och granskade honom noggrant.

De två första frågorna hon ställde kunde han inte svara på. Han tänkte inte försöka heller. Det var bara hon själv som hade de svaren. Om de inte var uppenbara tvivlade han inte för en sekund på att hon hade allt som hon behövde för att lägga ihop pusselbitarna till ett färdigt pussel.
”För att jag vill vara med dig.” Han sa det som om det vore det självklaraste i världen. Vilket det var för honom. Han var med henne för att han ville det. Hon tog fram de bästa sidorna av honom - hon fick honom att sträva till att dagligen vara en bättre version av sig själv än den förra.

Cleo log smått av hans svar, älskade tonen han hade. Det kändes som att han såg henne som det självklara valet. Hon sträckte på sig och kysste mjukt hans läppar, kunde inte riktigt låta bli.
"Tack." mumlade hon tyst, hon beundrade honom något enormt för att han orkade med hennes konstanta humörsvängningar.

Jonathan öppnade munnen men kom av sig då dörren öppnades och den lilla pojken stack ut huvudet. Han satte sig ner på huk för att ge Declan en kram, såg nyfiket på pappret han höll i handen. Declan räckte blygt fram teckningen åt Cleo.
”Den är till dig,” mumlade han med ett prövande leende, ”jag ritade den till dig.”

Cleo tittade på den lilla pojken och log smått. Hon satte sig på huk och tog emot teckningen. Hon log stort när hon såg den och kollade upp på pojken igen.
"Tack, den är jättefin." log hon och smekte lätt hans kind. Hon älskade barn något otroligt mycket och Declan var lätt bland de sötaste barnen hon någonsin sett.

Declan sken upp i ett stort leende då Cleo berömde hans teckning. Han tittade för ett ögonblick upp på Jonathan innan han modigt riktade blicken mot Cleo igen.
”Titta, jag har tappat tre tänder redan.” Han öppnade munnen så stort han kunde. ”Och jag har en fjärde som är lös.” Han vickade på tanden lite innan han skrattade till. ”Tror du på tandfén?”

Cleo skrattade till och spärrade förtjust upp ögonen när han visade henne hans lösa tand.
"Nämen! Det är väl klart att jag tror på tandfén, snart frågar du väl mig om tomten är riktig!" log hon och kittlade honom lite. Hon log mot honom och motstod impulsen att nypa hans runda kinder och överösa honom med kramar.