Prs mellan en skorpa och ett lingon

Angel la sin panna mot hennes

"Tack.." sa Mila och såg på honom

"Du behöver inte tacka mig", sa han "jag finns här för dig"

Mila flinade lite.
"tack för det också" sa hon och såg på honom.

Angel kysste henne lätt

"Vart hörde du det ifrån, och vem gav dig tillåtelsen att berätta det till honom?!" Mila lyssnade på sin mammas arga ton. Hennes mamma spottade henne på kinden, fy vad hon hatade det här. Mila drog snabbt bort det från kinden och såg på sina föräldrar, som kokade över ut av ilska. Även om hon inte direkt något fel.
"Det är inte mitt fel..ni borde ha berättat innan.." sa hon och hennes mamma höjde äcklat på ögonbrynen, ännu en gång fick hon Mila att tro att det var hennes fel.
"Vi skulle göra det, när det var dags för det" svarade hennes pappa som nyss hade slängt tidningen hårt på bordet när han fått reda på det hela.
"Han är nitton!" utbrast Mila, men ångrade sig genast. Hennes mamma såg på henne som att hon var en främling, fast det hade hon alltid gjort.
"Käfta inte emot, jag hoppas att du vet att det är du som gjort något fel här" sa hennes pappa som tittade surt och kallt på henne. "Du har alltid vart värdelös, det har vi alltid vetat. Men har aldrig trott att du skulle sjunka så här lågt"
"Stick upp på ditt rum, och kom inte ut igen" sa hennes mamma och fnös till. Mila såg på dem en efter en och gick skamset upp till sitt rum. Hon borde inte ha sagt något.

Angel reste på sig och startade duschen. Han drog av sig sina kläder, sin vh och hoppade in. Det kalla vattnet var skönt mot hans hud, och tvättade sig innan han gick ut igen. Han virade sin handduk runt sig, och gick ut till sitt rum igen.

Mila drog händerna frustrerat genom sitt hår när hon smällt igen dörren. Hon visste att hon inte gjort något fel. Men hennes föräldrar fick henne att tro det. Hon bytte om och skvätte lite vatten i ansiktet på sig. Hon borstade snabbt sina tänder och la sig ner på sin säng. Det tog ovanligt lång tid för henne att somna om och när hon väl somnat vred hon oroligt på sig. Hon hade en mardröm, vilket hon nästan aldrig hade då hon alltid drömt om Angel. Hon kände hårda slag mot sin kropp, armarna, benen, vingarna. Vilket fick henne att skrika av smärta.

Angel blrstade snabbt tänderna och la sig ner. Han somnade rätt fort, exalterad att få drömma om henne igen. Men det blev inte så kul.
Det första Angel hörde, var hennes skrik. Bara det fick honom att vilja rusa till henne. Han försökte leta efter Mila, och hittade henne till slut i ett rum, fastbunden. En mörk gestalt gick runt henne, och med varje slag den yppade mot henne, skrek både han och hon till. Han försökte ta sig mot henne, men kunde inte gå mer än några meter nära henne. Han såg på medan den mörkklädda gestalten slog henne, gång på gång. Hon skrek och grät och blödde, vilket fick honom att banka på den osynliga barriären. Efter ett tag började Angel gråta. Han skönk hopplöst ner på marken, kunde inte titta mer. Han satt där, gungandes fram och tillbaka och grät. Han hade aldrig varit med om något sånthär, han hatade det

Mila såg upp och fick syn på Angel, vilket fick henne genast att bli lite lugnare.
"Angel.." log hon men kände ännu ett hårt slag mot sitt skinn. Vilket fick henne att se ner på sina ben medan tårarna strömmade ner längs hennes kinder. Hon knep ihop, hon ville inte skrika mer även om det var svårt.